Ciazen i blickfånget

Words of wisdom

Hemma igen. Retrospektivt en helg med en hel del händelser, mycket resande och i efterförloppet en något trött doktorand. Initialt kan man reflektera över att man egentligen inte borde åka på denna konferens, för just likt förra gången jävlades det enormt med flygen som sig uppenbarligen bör. Planet till Frankfurt är försenat pga extrema åskväder. Jag fördriver tiden på Arlanda med en lunch på O'Learys. Hoppar ombord på planet någon timme senare och muttrar en snäll ramsa om snälla vindar och att anslutningsflyget till Poznan är försenat även det. Låt oss säga att det inte handlade om många minuter till godo. Väl i Poznan checkar man ut hyrbilen och i ösregn man aldrig sett maken till ska jag och Chefen navigera oss till en liten by, Ciazen, ute på den polska slätten utan vare sig GPS eller en detaljerad karta (en undermålig Google-version fick duga). Det är fabulöst roligt köra bil i ett land där de ännu inte förstått det briljanta i att vägskyltar bör placeras i varje korsning och inte bara sporadiskt där de känner för det. Kan ofta leda till mycket kreativ bilkörning om vi säger så. Vi skulle ta oss 66 km utanför staden. Det tog 2½ timme, behöver jag säga mer?
När man sedan upptäcker att internätet inte är tillgängligt i den lilla byn ute på den stora slätten leder det till svår abstinens hos någon som brukar kolla mailen var femte minut. Vad fan gör man då? Interagerar med folk i det verkliga livet? Men nog ska det sägas att mänskliga interaktioner har man ingen ork till efter att man fått uppleva äkta polsk husmanskost. Tungt, stabbigt och något fler adjektiv som kan stoppa upp vilken effektiv tarmmotilitet som helst. Friterat, hårdstekt, panerat, fett och flottigt. Som jag sa åt chefen vid lördagens konferensmiddag: "När jag kommer hem går jag direkt till sjukhuset och lägger mig på angio-lab". Dock ska man inte förakta faktumet att det går hålla ett åtminstone rätt bra föredrag trots minimal grad av förberedelse. Improvisera, fake it 'til you make it, lite sådär. Något som jag tyvärr inte kan säga gäller alla. Brokig (and that's being generously kind) öststatsengelska sammankopplat med biokemisters föredrag som inte kan anses vara min starka sida. Inte någon sida i all ärlighet. Att biokemister dessutom gillar att snurra in sig själva lika mycket som de proteinstrukturer och aminosyror de visar hjälper icket. Som kamrat G från Lund uttryckte det: "Det är ju intressant, men man orkar ju inte frossa i det!". I mer positivt ordalag startar man kollaborationer som gör att man får möjligheten att tillbringa några veckor i ett annat europeiskt lab (Max Planck Institute, Cologne) vid en passande tidpunkt framöver och jobba med spännande metoder.
När således jag och chefen idag ska ta oss tillbaka hemåt via München så händer det fantastiska när vi kommit oss dit. Ett åskväder slår ut hela radarsystemet för ATC i södra Tyskland. Hej förseningar. Då tar vi till en Weissbier i puben. Väl på Arlanda på inte helt utsatt tid (heh) tar jag mina carry-on väskor, springer genom ett halvöde SkyCity till en säkerhetskontroll manövrerad av sniglar. Väl igenom till gaten med andan i halsen där passagerna är på väg ombord kvällens absolut sista flyg hem till hemmastaden kommer jag med svetten rinnandes och rosiga kinder. Ner i stolen, sluter ögonen och efter vad som känns som nästan bara ett ögonblick är jag hemma i bohaget igen. Det var min lilla European-tour så här långt denna sommar. Den kommer fortsätta, var så säker, detta var bara session I.

Trots allt var det ju inte helt tokigt - vi bodde ju i ett slott.

Flyktfågel

Nu drar jag till Polen på forskningskonferens över helgen. Handledaren möter jag upp i Frankfurt. Ni vet, nättwörking och sånt.

Åter efter helgen.

Några rader om 80-talet och rockmusiken

I mitt stilla sinne av Sodom & Gomorra-kaos, om än efter två dagars självspäkande börjar reda ut sig, kan jag skriva om något helt annat för ovanlighetens och den goda sinnesstämningens skull.

Musik.

För vilka överhuvuden man än måhända eventuellt lägger sin tilltro åt (Kurt Cobain, Olof Palme, Dan Brown, Sofie Farham, ja the list goes on) så lita på en sak - musik funkar alltid. Jag gillar musik, fruktansvärt mycket så jag gillar musik. Inte all musik, ånej, men mycket. Därför måste jag i bästa krönikör-wannabe-anda reda klarhet i detta med musik åtminstone för mig själv.

Hur kommer det sig att man som ett barn av 80-talet limmar fast sig i träsket av 80-tals rocken? En period av extravagans där jag varken slängde mig med nitar eller tuperad pudelfrisyr, även om jag försökte komma undan med tjocka halskedjor i fusksilver i stil med pudelfrisyrernas anfader Joey Tempest från baksidan av "Out Of This World". Inte heller hade jag skinnjacka med rockiga t-shirts under eller pastellfärgade skjortor. Fan det närmaste jag kom rocken i klädväg var nog när jeansen omedvetet gått sönder och de få gånger man hann använda dem innan ens arma moder antingen hade lappat dem eller dömt ut dem till brasved. Till det yttre var jag ingen rocker, varken kläderna eller attityden var attribut fanns där, men känslan för rocken fanns det desto mer av.

När så 90-talet infann sig och pudelfrisyrerna och axelvaddarna ersattes av grunge-älskande ungdomar med faiblesser för morgonrufsiga knarkare i kofta (referensen till Cobain är svår att undvika, även om mina hjältar drog upp lika mycket skit i näsorna även dom) levde mina musikaliska bragdmän en tynande tillvaro. 80-talet var någonting man nu skulle älska att hata, en tidsepok som skulle uppnå sin revival långt senare, ända tills en liten grabb hade växt upp till en man och i andras ögon sågs på som vuxen. Inombords var jag inte vuxen, jag var fortfarande den lilla grabben som satt i sitt rum med LP-spelaren och snurrade skivor på det gamla hederliga sättet. 80-talet var ju utöver rocken en fantastisk epok av Top Gun, telefonsvararens intågande, Heta linjen och tyvärr även Milli Vanilli. Men nu var 90-talet här och 80-talet skulle behandlas med avsky och åtlöje. Att säga man fortfarande gillade rock när alla andra lyssnade på Nirvana, Popsicle eller Take That var en lika ljuv upplevelse som tanken att klä av sig naken på skolgården en alldeles för kall höstdag under lunchrasten. Ännu värre var att mina idoler (gawd så jag hatar ordet) under denna anonyma period skulle producera och leverera några av deras bästa alster i deras karriär som i få avseenden fick något större genomslag i etern av mainstream.

Vi börjar därför med det rätt kortlivade bandet Bad English som fick en monsterhit med When I See You Smile -89. Visst, en klassisk 80-tals ballad som nog lindrat ett och annat brustet hjärta under sin livstid. Men uppföljaren Backlash från -91 visade på en helt annan kapacitet där man bara kunde beundra magin. För mig upplevs den främst i de magiska Straight To Your Heart och Make Love Last. Exemplen är många, härnäst bjuder Winger upp till dans, ett band med flera stora hits. För vem kommer inte ihåg Miles Away med samma målgrupp som When I See You Smile. Tyvärr slog de igenom något år för sent för att lyckas överleva som exempelvis mina riktigt stora husgudar Bon Jovi. Winger är också ett av de mest ypperliga exemplen på att när det låter som allra bäst lyssnar folk som allra minst. Deras album Pull från -93 klassas i min bok som ett av de absolut bästa skivsläppen under hela 90-talet. Lyckligtvis kom dom tillbaka och producerade därefter ytterligare en magisk skiva, Karma, som såg dagens ljus så sent som förra året. Lyssna på Witness så förstår ni vad jag menar. Det finns så många exempel, ta bara Slang med Def Leppard, Prisoners In Paradise med Europe, men above allt annat heligt These Days med Bon Jovi.

Men om man nu vältrat sig alldeles för länge i historien är fördelen att vi i nutid återigen fått acceptera att vi åtminstone hatar att vi älskar det ljuva 80-talet. Vissa återupptäcker Absolut Music-samlingar, Tommy Nilsson och AOR i samma anda som när det en gång begav sig. 2000-talet har tagit steget ut ur garderoben och in i varje individs liv som en gaykaraktäriserad eklekticism av historiens mest tongivande epos.

Frågan är bara vad man gör när 90-talet kommer åter. Fan vet.

Tills dess tar jag på mig skinnjackan och lyssnar på sommarens mixtape.

Rocksommar '10

Lazlo, my name is Lazlo

Heipa, lungmedicinen är till världs ända. Jubel, rödvin och fanfarer natten lång. Ett under att man kommit ut på andra sidan askan med både hjärnan och lemmar i behåll. Konfrontationer med kandidatansvarig (for various reasons) gick jag, om än något smutsig, hel ur. Hur kommer det sig att personer som gillar ge psykiska tjuvnyp alltid backar som en feg mobbare när de konfronteras? Lägga svansen mellan benen, ursäkta sig och likt en pungråtta från Virginia spela död på plats. Övergår mitt ringa förstånd.

Annars är vardagen en produktiv pöl av missfärgad sputa där man simmar trögt av skyndsamt hotande deadlines. En produktivitet som kommer med den dyra kostnaden att det enda jag ser av min familj består av telefonsamtal innan de går och lägger sig. Sub-optimalt på en personlig nivå om vi säger så. Men terminstenta lurar runt hörnet (aka nästa vecka) där jag kunskapsmässigt inte lyckats knyta ihop säcken och förstå den fantastiska(?) helheten. Allting är som ett krackelerat pussel i mosaik där man inte lyckas se skogen för alla träd. Lägg till detta deadlines på att skriva case för både medicin och kirurgi, svänga ihop en åtminstone adekvat powerpoint att presentera på stort forskningsmöte i helgen och därefter kaskadvomera ut en hel vårvinters ackumulerad kunskap på ett litet bräde under tidspress. En dålig universitetsversion av Martha Stewart, det är jag det.

Inte en dag som alla andra

Nyligen var dörrarna till kylen och frysen helt tomma på remisser och kallelser för Isak. Inga operationer, inga läkarmöten eller utredningar. Som ett blankt blad där man för första gången på lång tid inte visste exakt vad som låg för dörren. En liten svag upplevelse av att bara få vara förälder till ett friskt barn utan något mer än vardagliga huvudbryn. Dagar av att bara vara med sin son som till råga på allt varken har en förkylning eller feber. Men säg den lycka som varar. Brevlådan fylls upp lika snabbt som lugnet just infunnit sig med nya återbesök, ny operationstid och nya utredningar. Allt för hans eget bästa om än det sliter på redan slitna föräldrar. Man seglar med alla motgångar och ovissheten, finner förtröstan i "det blir bättre med tiden..".

Begraver mig själv i studier med terminen på snar upphällning, det sista upploppet, när E plötsligt ropar "det här måste pappan se". Pappan går uppför trappan, utan förväntningar på något extraordinärt. Det jag ser är mer än extraordinärt, mer än lycka. Motgångar till trots ser jag den lilla grabben sitta alldeles själv för första gången. Sitter länge. Själv. Ler stolt och skrattandes. Lägger mig framför honom och han bara betraktar världen leendes från hans egna perspektiv. Har ingen kamera i närheten, men behovet är intet när en sådan lyckosam syn bränner sig fast i både hjärtat och näthinnan i samma ögonblick.

Kärleken är vad den är. Oundviklig. Tårfylld.

Och ärlig.

Touchdown

Nu rödvin och tentaplugg.

A captain always go down with his ship

Juvenila uttryck aside, men det börjar likna en parodi. En fars där jag har fått den glorifierade äran att spela rollen som dummerjöns med en bakomliggande motivation att visa sig socialt adekvat i ett spel där alla ändå tycker vad dom själva anser vara bäst; att dummerjöns förblir dummerjöns. Men reflektionen över träskor fyllda med gyttja och överkörda kråkor i sann H.C Andersen-stilistisk anda, så har jag aldrig upplevt en placering så utomordentligt menlöst tråkig som denna. Det händer ingenting. I-n-g-e-n-t-i-n-g. Nothing. Nada. Zip. Det brukar alltid finnas någonting att göra, n-å-g-o-n-t-i-n-g, men vad gör man när man, utöver den seriösa bristen av adekvat arbete, har en mentalt stelopererad handledare till läkare som uppenbart har en passionerad förkärlek till att ignorera kandidaten. Inga egna patienter, inte en arbetsuppgift, inte en remiss - inte ett jäbla smack (inte för att det heller finns några remisser att skriva eller undersökningar att göra - men ändå). Sitta med på mottagningsbesök utan att ens göra en undersökning eller möjligheten att ställa en fråga! Varför klagar jag då i sådant högoktavit kanon eftersom jag borde få en massa tid över till både labbet och tentaplugg. Simpelt. Det får jag inte. En mer uppstyltad tillvaro har jag aldrig råkat på. Uppstyrda placeringar faller plattare än en spätta. Inget flyt, ingen känsla för avdelningsarbete utan allt blir lika upphackat som finriven lök i en spaghetti bolognese. Den ena timmen ska man vara där, nästa timme där och man förväntas vara på ett specifikt ställe precis hela dagen även om det inte finns en tillstymmelse till något att göra. LOT-rond (Lung-Onkolog-Thorax) torde vara intressant, men även denna event sjunker snabbare än regalskeppet Wasa då teknikens under stänger både det egna sjukhusets röntgenservrar och videolänkar till andra sjukhus. Gah, stop wasting my time!
A & A har gjort det gott och åtminstone ingjutit förtroende (om än misslyckats med konceptet "det intressanta med lungmedicin är.."), varpå jag kommit att uppskatta deras sällskap och vilja att lära ut. Men ändock är den genuint kvarstående känslan när de olidligt sega dagarna närmar sig slutet av detta personliga frihetsberövande ett starkt behov av gutturala avgrundsvrål så Mattisborgen hade rämnat i fler sektioner än den gjorde under den berömda åsknatten i juli.

I slutändan är det nog ändå tokens smarta seger över högfärdens dumhet som råder. Precis som för Dummerjöns.

Motivation i v?

Med våren sprungen ur sin linda och sommaren gjort en anstormande entré i den något större staden längs norra kusten, har studiemotivationen gått rakt ut i intet. Bortblåst, puts väck. Därför kom jag på den absolut bästa iden över huvudtaget. Böcker och gamla tentor, jag med en penna i högsta hugg och ett glas rödvin på en kvällssolig sommarbalkong. Succé. Dessutom funderar jag på att avrunda med skön mediemedicin innan tango med John Blund - tre avsnitt Grey's Anatomy. I morgon är det tårta (på en torsdag!) hos C. Nästa helg weekendresa till Polen med jobbet.

It's a busy life, som man säger.

Mycket text. Lite annat.

Jag måste bli bättre på att lägga upp foton som jag tar.

Det är bara två forskningskonferenser (Polen och Skottland), en terminstenta och rätt mycket jobb på samtidig basis.

Men jag lovar. Snart. Ok?

If it ain't surgery I ain't playing

Det här med lungmedicin är inte min grej. Alls.

Saknar kirurgen.

Snyft.

Men hon här är genuint trevlig. Så mycket kan man ju säga.

Nytt blir gammalt, gammalt blir nytt

Första dagen när solen lyser med mer värme och kraft än hitintills på hela året går hela staden sommarbananas. Folk kryper ut ur sina gömmor, lägger sig i ett vindskyddat hörn och lapar sol som fattighjon. Folk och fän gräver fram shortsen ur garderoben, anfaller beachvolleyplanerna nedom Institution Svett och skrattar högt samtidigt som de i ett leap of faith landar med ansiktet rakt i sanden. Solen värmer så skönt på huden där jag hojar genom stadens utkanter på väg ut mot ön i älven till försommarfest med grillning. Inbjudan kom oväntat och om jag vore lagd åt det mer melodramatiska hållet skulle jag tacka alla snälla i värsta Oscars-stilen. Sitter på trädäcket med utsikt över älven där båtar kör förbi på löpande band. Njuter av trevligt sällskap, svalt Bonterra, grillat kött, hemgjord mandelpotatissallad och chilimarinerad mango. Livet kan med alla mått vara sämre än såhär. Hemåtledes hojar jag förbi studentghettot där det uppenbarligen pågår festligheter med DJ:s under öppen himmel med unga studenter i lustiga utstyrslar men utan skinn på näsan. Synen får mig att uppgivet men charmigt att skaka på huvudet. Trampar vidare och tänker samtidigt att aldrig har det varit så behagligt att befinna mig på denna sida 30-strecket. Tiden som 20-talist får härmed läggas till handlingarna.

Nytt blad.

Nytt kapitel.

Nya utmaningar.

Don't mess with akuten

Kliver upp. Startar espressomaskinen och maler den sista ransonen av bönorna från J&N till morgonens latté. En snabb frukost, en cykeltur genom svalkande vårluft och huvudet omgivet av vackra Backspacer med Pearl Jam. Kliver in på jobbet och startar igång det som ska startas. Tar därefter på mig sjukhuskläderna, knäpper fast id-skylten, hänger stetoskopet runt halsen och går ned till akuten för att rulla på lärorika kirurgen några timmar.

I retrospekt är akuten onekligen en värld av svart och vitt. Senast lugn och kontrollerad. Idag totalt kaos. Patienter i en ström så snabb att man nästan chockas. Jag och N jobbar i ett tempo man normalt inte orkar upprätthålla mer än korta stunder. Vi håller på i timmar. Att diktera snabbt får en helt ny innebörd, att ta adekvata anamneser med logiskt riktade status blir av yttersta vikt. Hur studiekamrater ärligt säger "ja men man lär sig inget på frivillig-jour, böckerna är vad som gäller" är jag helt frågande inför. Instämmer hellre med briljanta N som anser att verkligen lära sig bli läkare är att träffa patienter och utveckla förståelsen för yrket. Kunskapen är grunden, men yrkets hemligheter går inte att läsa sig till hur mycket man än tror. Learning by doing I say.
Ambulanser parkerar och rullar in patienter på löpande band, tillika dundrar helikoptrar in till plattan några våningar ovanför våra huvuden och patienter körs in på akutsalarna. Ser mitt livs första avkapade arm och jag kan inte låta bli att tycka det är tragiskt men oerhört fantastiskt. Det snabba, minutiösa och perfekta omhändertagandet. Snabbt som blixten är patienten på operation och under handkirurgernas varsamma vård. Det är en dag där vardagen målas upp av personer som blivit plågsamt behandlade, buksmärtor, små barn med hjärnskakningar, njurstenar, alkoholism, kräkningar och massor av kirurgiska åkommor som behöver få hjälp. Mitt i den hela skruvade och brusiga tillvaron står jag, en liten vilsen kandidat, och bara trivs som fisken i azurblått vatten. Först långt in på eftermiddagen kan jag sätta mig ner utan att ha någon patients anteckningar framför mig på ett papper eller med en diktafon i handen. Äter en banal lunch på blanka tio minuter innan allting bara fortsätter som en evig cirkus. Innan jag går hem är läget något sånär lugnt och under kontroll. N är berömmande nöjd med min insats. Växte bara någon millimeter längre än när jag kom dit den morgonen.

Cyklar hem i skymningsljus, nu med vackra Kite och Singing Goodbye som stänger vinden ute. Kommer hem. Lagar middag med en lätt mediumstekt köttbit, grönsaksröra på bland annat zucchini och paprika med svartvinbärssås. Dricker ett glas rött bin2. Jobbar på labbet i morgon och på lördag. Lördag kväll går jag kvälls- och nattjour - jag längtar redan nu.

Gonatten.

Sit-in, det oundvikliga bedömandet av lätt nervös kandidat

Onekligen inte den enda är jag som i dagarna antingen har gjort eller ska göra, en i medicinstudierna, modern klassiker; sit-in examination. Bloggvärlden är full av dem, likaså alla studiekamrater på sjukhuset. Idag hade jag min. Gick upp till expeditionen och hämtade ut informationen. Ett litet papper vikt på mitten med de kriterier man bör uppfylla, några rader för examinerande läkare att fylla i, och inte minst några redan skrivna rader om var man ska infinna sig. På min lapp står det hjärt-kärlmottagningen.

Funderar.

Läser igen.

Tack. Så. Jävla. Mycket.

Aldrig över huvudtaget handlagt en renodlad hjärt-kärlpatient på mottagning, och hips vips är det examination på dito. Går dit, träffar kärlkirurgen medan jag i huvudet rabblar igenom förfarandet av kärlstatus, utredning av venösa insufficienser och behandlingar. Får en möjlighet att snabbt kolla igenom patientens papper som föranleder besöket. Remiss från annan stad, nyupptäckt bukaortaaneurysm och lite andra sjukdomar i botten. Läkaren sätter sig i ett hörn, jag handlägger patienten med anamnes- och statustagande. Försöker ta vara på och nyttja allt det jag ditintills lärt mig och det går enligt egen känsla bra framåt. Håller dock nästan på att glömma ta blodtrycket bara eftersom jag planerat det till sista delen av statustagandet (då pat vilat så mycket som möjligt). Föreslår uppföljning av aneurysmet om 6 månader med ultraljud då det börjar närma sig gränsvärden för operation. Läkaren håller med. Går igenom lite av de andra sjukdomarna (främst en) som också kommer behöva behandling inom en annan specialitet. Känns vid slutet som ett bra besök vilket också bekräftas av min examinator. "Tillfredställande" markeras i alla rutor ackompanjerat av skrivna ord som "gott" och "utmärkt". Får en klapp på axeln och ett verbalt beröm med "det där gjorde du riktigt bra!". Det hjälper en onekligen i den roll som framtida läkare man försöker växa in i. Något som Dr W skrev om även i hennes nyligen genomförda sit-in.

Dikterar därefter mottagningsbesöket, går till goda kaffehandeln i centralhallen och dricker cappuccino med A.

En bra dag.

Litteratur

I akut brist på vettig litteratur som inte involverar termer i stil med fekalkräkningar, gastroenteriter och cholecysteiter rånade jag skoningslöst min gode vän A:s bokhylla vid en ögonblicklig paus i tentaplugget. Två verk av Lena Sundström följde med mig hem, Världens lyckligaste folk och Saker jag inte förstår - och personer jag inte gillar. Nu en kopp te, rostad franska och bokläsning i solitud. I morgon är en annan dag, en dag med examinerande sit-in. Jeijj för att sammanfatta.

En liten historia om en liten helg

Adjektiv och ordformer som blöjbyten, matflaskor, solsken och fler därtill bör aldrig underskattas. Ordformer i trilogi. Alla definierar de fabulösa aspekter av livet, allra minst en minnesvärd helg. Barnen leker ute, leker inne, lek i sina oskyldiga hjärtan. Den minsta somnar på täcket i köket under leksaksgymmet med armarna runt mjukiskaninen Henry (tänk "'anrii" med franskt uttal) medelst de andra slamrar på runt frukostbordet.
Skrubbar bort månader av vintersmuts från balkongens fiskbensmönstrade ekplattor. Skruvar ihop bordet, beklär ekstolarna med de gröna dynorna och de ljumma vårvindarna värmer alla sinnen. När hungern gör sig påmind är kvartersrestaurangen med pizza inte långt borta för att tillfredsställa både hunger och ens dåliga vanor på fel sida om trettiostrecket just denna behagliga söndag av söndagar.
Sätter mig i bilen, ögonen gömda bakom däckfirmans presang i form av billiga solglasögon som tack för val av däckhotell (de sitter dock gjutet och är perfekta vid bilkörning nota bene). Siktet är inställt på sjukhuset med både tanken och planen att spendera några timmar som kandidat på kirurgakuten. Timmarna flyter samman av kaffedrickande, dikterande, status- och anamnestagande. Patienter med spann från det tidigaste stadien av livet till de absolut senaste. Sjukdomar och behov av vård är när det kommer till tidpunkt i livet av ringa betydelse. Patienter som förlorat nära anhöriga och nu drabbats själva, andra situationer där man varken kan vårda eller lindra men åtminstone trösta. Lyssnar på hjärtan och lungor, klämmer på magar, utreder neurologiskt status efter svimningsattacker. Kvällen förflyter i ett metodiskt lugn där värmande lovord från blivande kollegor värmer kandidatsjälen inför den stundande sit-in examinationen till veckan.
De tysta korridorerna när jag lämnar akuten bakom mig är ett distinkt avbrott ifrån den normalt sjudande kittel av febril aktivitet man är van i påfallande dagsljus. Korridorerna är dunkelt belysta, de mest distinkta och nästan solitära ljud är fladdrandet av läkarrocken i symbios med det matta ljudet från sandalerna emot det polerade golvet.
Kvällsluften när man kliver ut från sjukhuset smakar krisp och kall i bröstkorgen, väcker sinnena till liv. På väg hem noterar man hur gatlysena speglas i vattnet, hur svaga dis av dimma svävar lätt över vattendraget längs ängarna, hur svepande vita stråk är sobert målade emot den mörkt blåa himlen från ena vädersträckets horisont till det andra. Hur liksom vad man än ser, vad man än känner, är det som om allting bara känns lite mer än vanligt. Med ett sista andetag kliver jag in genom ytterdörren. Huset sover. Alla sover, sånär som på katten. Gång på gång inser jag hur mycket jag älskar mitt liv. Inser gång på gång hur mycket jag älskar att bara göra den enkla saken som att leva. Dessutom smakar en tallrik med flingor, mjölk och lingonsylt aldrig så gott som med dessa känslor i sin ryggsäck.

Konstigt. Eller helt naturligt.

Tongivande toner

Har redigerat vårfoton i massor. Ännu inte klar.

Bästa sällskapet är givet.

Doktoranden funderar

över sommarläsning. Just nu känns listan över potentiella litterära sommarverk en aning fattig och skral.


• Terry Pratchett - Colour of Magic
• Alan Sokal - Fashionable Nonsense
• August Strindberg - Inferno
• Sören Wibeck - Jesus: jude, rebell, gud?
• Bob Hansson - Kärlek, hur fan gör man?
• Neil Gaiman - Neverwhere
• Chuck Palahniuk - Snuff
• Martin Lönnebo - Van Goghs rum
  

Fler tips?

Stoppa FK, stoppa dem!

När jag läser det Johannes Järhult skriver så klockrent om Försäkringskassan (FK) i senaste numret av Läkartidningen för det osökt tanken till Robert Gustavssons minnesvärda roll som Chips Kiesbye och hans något parodiska demonstrationer mot både Ölandsbron och "Pippa Heino Röda Hålet". Kanske känns briljant humor och allvarets tyngd motsägelsefullt i samma kontext, men de har båda en väsentlig poäng om än dess olikheter.
Järhult säger att FK permanentar sitt rykte som en okänslig byråkrati med ogenomtänkta sjukskrivningsregler och jag är inte sen i att stämma in med en jakande nick. Han beskriver det logiska i att patienter efter operationer behöver en eller ett par veckors vila och konvalescens, de har trots allt varit sövda och legat i respirator, fått delar av sin kropp uppsprättade, organ utplockade eller fixerade för att därefter sytts ihop igen. Nog är det väl naturligt att man med ens den minsta lilla insyn och förståelse för människor, oavsett om man är medicinskt kunnig eller inte, att sjukskrivningstider måste få vara en aning flexibla i sin utformning. Är man som Järhult en kirurg med runt 40 års erfarenhet torde man kunna göra adekvata bedömningar i denna fråga. Ändå har FK de senaste åren börjat begära kompletteringar av sjukintyg. De börjar kräva uppsatser om anamnestiska och kliniska uppgifter som bedömningarna grundar sig på. Är det inte bättre att erfarna läkare som Järhult, och även vi kandidater, får lära oss kunskapen och vikten av hur man behandlar patienter än att hur vi ska skriva uppsatser till FK för att inte nästföljande dag tvingas skriva en komplettering på en redan skriven uppsats? Vari ligger det där till någon gagn för patienter som behöver behandling och hjälp?
FK har kommit till att betraktas som en känslokall institution med total brist på insikt och förståelse för svårt drabbade medmänniskors situationer. Människor som får dödshot över sig i form av sjukdomar, som man vid lyckosamma tillfällen kan bota, tvingas i en redan utsatt situation där man kommit i kontakt med sin egna dödlighet kämpa ytterligare för att ens kunna ställa mat på bordet och betala sin hyra. Bara för att en institution gnäller över att de behöver utökad information som inte ens förändrar en handläggning det minsta lilla. Absurt? Självfallet. Så varför existerar det då? Som Järhult skriver är det lätt att bli förbannad på de tjänstemän och kvinnor som skickar ut dessa meningslösheterna. Men att skjuta på de pianister som bara spelar andras noter är inte rättvist, problemet ligger i ledningens riktlinjer. Men inte nog med att de synnerligen sneda riktlinjerna är stora tidstjuvar för alla involverade; patienter, doktorer, administrationspersonal med mera, FK lyckas onekligen cementera sin huvudroll som detta lands mest avskydda och känslokalla byråkrati. Människor och deras liv ska behandlas med värdighet, ärlighet men framför allt mänskligt.

Därför säger jag som Chips Kiesbye - tacka vet jag på Hylands tid.

Fake it 'til you make it

Måhända en fras likt många andra, men som i en kandidats oberäkneliga vardag blir den måttstock man jämviktas gentemot andra kandidater. Faktumet kvarstår alltjämt att inom ett universitetssjukhus faller det på de lärdas lott att utbilda sina akademiska avkommor och blivande kollegor. Vissa gör detta med passion, detaljrikedom och en genuin vilja av gladlynt karaktär. Andra, not as much. Och det är här titelspåret "Fake it 'til you make it" kommer i spel. Som kandidat är det francly ett jäbla rävspel att på en lagom nivå hävda sig i den vilt stridande ström av kandidathjon som passerar de lärdas vakfulla ögon.
Man bör, utöver ödmjukhet och med glatt leende, även om man på insidan bara vill spy galla över den urbota tråkmånsen till ÖL, visa att man inte har huvudet under armen och till diskussionerna om patienter och under ronder visa att man kan åtminstone någonting. Det är här man lägger sig till med "Fake it 'til you make it". Så länge man inte hasplar ur sig urbota dumheter och får andra att rynka på ögonbrynen är man ofta på den säkra sidan. Att låta ens handledare få veta när man känner till vissa saker i en patients sjukdomshistoria, om deras läkemedel, om någon specifik behandling - någonting. Att man läst in sig på det hela fem minuter innan ronden och att det fem minuter senare kommer segla ut från hjärnbarken är ingenting som ÖLen vet, bara en själv. Framfötter är bra att visa, framfötter skodda med lite kunskap kommer man lite längre, och om skorna samtidigt undviker ömma tår och trampar mjukt uppstår även en ödmjuk framtoning samt att ärligt alltid säga när man inte kan något. Det är måhända lite spel för galleriet, men om dessa gallerispel ökar chanser till underläkar-vik och att man betraktas som duktig och pålitlig har jag ingenting emot. En mycket vis professor yttrade en gång; "det är ok att tycka du själv är någon, så länge du vet att alla andra också är det.". Finns nog ett antal poäng att hämta i det resonemanget.

Doxycyklinet

I takt med att Doxyfermtabletterna sköljs ned i magtrakten skingrar sig pneumonidimman allt eftersom. Efter många dagar av överdriven hosta, slemproduktion in absurdum och ett lysande kapillärt CRP på 90 börjar allting så smått bli lättare. Andfåddheten kommer inte så fort man befinner sig i ett vertikalt läge och vill gå mer än fem steg utanför sovrummets vilande väggar. Härom kvällskvisten orkade jag till och med ut med dottern i vårluften som ville njuta av lite vårlek innan sängdags. Gungor, klätterställningar, cyklande - allt inramat av en fyraårings hjärtligt ärliga skratt.

Det var en härlig stund.

Inte ens tiden rättar frågetecken

Länge, alltför länge, har jag funderat över hur man ska verbalisera situationen med lillgrabben och hans situation. Jag kan det fortfarande inte. Under månader kantade av både oro och funderingar har väldigt få konkreta lösningar arbetats fram eller uppenbarats sig. Man har likt en studsboll med oavbruten energi skoningslöst kastats mellan två tegelväggar. Tid av frustration, ledsamhet, frågor och funderingar. Man läser information man kommer över, men i slutändan vet man inte hur det kommer att påverka livet, familjen och honom. Allt är som ett kakofonistiskt, kontrapunkterande musikstycke i B minor. Men den viktigaste insikten till trots är nog att när väl polletten trillar ner så inser man att det helt enkelt inte finns några lösningar. Det handlar om förändringar. Jag vet bara inte vilka förändringar och därmed känns det ’nu’ man lever i falskt förtroendeingivande. Teorin säger sina saker, men att sätta teorin i praktik när man håller den lilla guldklimpen framför sig och han fyrar av sitt största tandlösa leende som sträcker sig från maggropen ändå ut genom ögonen känner man sig totalt älskad och samtidigt totalt vilsen i en djungel av ovisshet. Man lär sig uppskatta de små sakerna man tog för givet med hans syskon. Det tydliga jollret med hela do-re-mi-skalan som dröjt i sin ytterhet, den ännu inte helt tydliga finmotoriken, alla de små egenskaperna.
Människan är en fantastisk varelse att kunna vältra sig i egentligt enfaldiga idéer och barocka påståenden. Man anklagar och ifrågasätter sig själv om man gjort något fel. Man känner skuldkänslor utan att ha fog för vardera det ena eller andra, men logiken förblir en okänd komponent i ekvationen.

Men jag kan ännu inte sätta ord på vad jag verkligen känner. Det kommer måhända med ännu mer passerad tid i bagaget.