Sjukdagar

Solen skiner klart och starkt, värmen känns tydligt genom glasrutan och lurarnas toner med Andre Tannenberger blandar sig med ledbussens gnisslande. Den ihärdiga dyngförkylningen gör sig ännu gravt påmind. Tungandad, produktiva upphostningar av färger som lämnas osagt samt en kroppslig värk bara riktigt hemska förkylningar lyckas inducera. Men obligatoriska moment på allmänmedicinveckan kallar och jag plågar mig således hellre igenom några timmar diskussion och reflektion än skriver kompletteringsuppgifter i en vecka. Nej det ska med emfas förtydligas att i det doktorandska residenset är det ingen vacker syn. E är lika krasslig som mig, dottern med lunginflammation och lillgrabben med öroninflammation. Så för att uttrycka sig juvenilt; blä.

Ett konststycke av icke förtjänad art

Ibland händer det att människor man egentligen inte känner per se visar en ett förtroende man inte anser sig förtjäna. Det gör mig fruktansvärt ödmjuk och glad på ett sätt ord inte förmår göra rättvisa, hur jag än försöker.

Så tack.

Tre ord

Allmänmedicin.

Dyngförkyld.

Misär.

Sarah

Alltså det här får mig att må fruktansvärt illa, känna avsky men framför över allt annat beundra den styrka och viljekraft vissa människor förmår uppbåda.

Sådana här livsöden vänder upp och ned på min värld.

Att klämma på tacksamma näsor

Vad säger din böjelse är bättre eller mer extrem än hos grannen gästgårds? Det är som en böjelse med för många verb. Lite fult, fulare, ungerskt. Ungefär som gulasch men glöm inte senorna. Det är lite som att finna skinnkläder med pälskrage vackert med synen av en rudimentär fallos i bakre skallgropen. Svider och gör ont i sin enklaste styvhet enligt Freud.
Kompulsivt beteende av näsnypande bör inte föraktas, ja uppskattas i sin enkelhet. Charmen när den okända fru Sminks kommer fram och skärande ljudligt utbrister:
- Får jag nypa dig i näsan?
- Jo det får du.
Medelst handfast grepp omfamnas näsan som tycks både varm och rät i sin utformning.
- Mår du bra nu?
- Nu mår jag bra.
- Finns det något botemedel mot din sjukdom?
Medelst blekt maginnehåll på händerna tvagas redan nämnda hudkostym under ljummet vatten på herrarnas hemlighus med lavendel och blåklockor i luften.

Men ack döm om min stora förvåning, börja bakifrån, en blädderfilm.

Syftet och hela tanken bakom är det, respektive den, att åstadkomma en stor glädje och viss förbryllelse i såväl lärda som i Edra kretsar. Inför den gigantiska ansamling av data, som snart kommer matas in i Edert undermedvetna, jag har lagt upp det så nämligen, så vill jag påminna om att författarens förhållande till udda förekomster är lite mjukt men pålitligt.
Det tjänar måhända framhållas, att syftet med texter förfelat, därest icke o-ljudet uttalas på följande sätt: Forma munnen till en svagt trattliknande form, och låt luften passera mellan ögonbrynen och hakspetsen. För i relation till naturtillgångar är texten inte avsett att vara uttömmande, utan härrör sig sedermera från farhågor uttryckta av Svenska Betänklighetssakkunniga. Texter är en engångstext. De fiktiva pärmarna återtages ej efter genomläsandet och får icke kastas i naturen. Författaren begagnar även tillfället att framföra ett varmt tack till nedanstående personer och institutioner.
Statens järnvägar, från vilka jag erhöll resestipendium Stockholm C - Älvsjö C och åter under åren 1918-1936, då ny stadsplan lades över nämnda bansträcka till förfång för trafiken och förutnämnda stipendium. Min språklärare, som granskat sche-ljudets stavning. Den person, som gav mig en snyting på Norrmalmstorg, utan vars hjälp upplösningen i den självbiografiska granskningen ehuru blivit en annan. En första amortering på det stora tack, som jag är skyldig Banken insättes här. Ett från hjärttrakten kommet och innerligt känt tack till Allmänna Försäkringskassan, utan vars ständiga sjukbidrag jag och dess texter hade varit i ännu sämre skick. Till min lärare, i interpunktering. Vill jag framföra, mitt varma. Tack. Ett tack till läsekretsen, utan vars medverkan detta aldrig skulle bliva läst. Ett tack till föräldrar, farföräldrar, morföräldrar med undantag för en moster i Arvika som aldrig trott på mig, och fortfarande tvivlar på mig. Varmt tack för blomstergärden på min 40-årsdag samt en hyllning till den tacksamhet som kommit mig till del.

Heder och tack - åtminstone tack.

Författaren.

Den medicinska pensionsvaggan och tripprapporten

40-talismens kunskapsbas och magnifika kittel av bubblande kunskap är på väg ut i intet. Kärlkirurgen JS, njur.B, briljanta barnkirurgen K, urologgurun G på Ackis, ja en hel generation av briljanta hjärnor inom alla områden - alla står på randen av att lämna över tyglarna till en generation av hjon som inte ens tillsammans besitter hälften av deras individuella kunskap. Hur i djävulberg ska det gå?

Tillika ser vi ungdomar, som framöver på något främmande sätt ska axla detta enorma ok av kunskap och information, driva planlöst helt utan verklighetsförankring och problematik man tidigare varken mött eller varit en del av. En generation utan tillstymmelse av normaliserad socialrealistisk verklighetsuppfattning där tripprapporten (googla misären) är den moderna världens bibel. Ja men mörkrädsla har krupit fram för mindre än så. Kalla mig fossilt gammal, men inte fan växte jag upp i en värld där droger av frön eller lösningsmedel var höjdpunkten av veckan. Mossigt nog fann man livsglädje nog i bara vänners vänskap, medryckande musik, behagliga böcker eller en solig eftermiddag på sandstranden vid havet.

Har min bitterhet och cynism verkligen drivits så långt?

Tell me it isn't so.

AST tenta

Check.

Var har jag nu det där vinet?

On the other side of them thirties...

Det där konceptet med lugnare vatten på andra sidan om 30-strecket var ju bara att glömma. En måndag med klinik från arla morgonstund där alla patienter var nya och arbetsmängd så huvudet var bestämt placerat under armen. Eftermiddagen påbjuder mången timmar i forskningslabbet där mycket viktig data arbetas fram under denna vecka. Så pass viktig data att en stor del av det presumtiva manuskriptet står och faller med dessa analyser. Ingen pressure alls, nejdå.

Men allt är inte illa. Helgen och 30-årsdagen var briljant i sin enklaste enkelhet. Spelade curling på dagen där man lika graciöst som en nyfödd Bambi införskaffade sig både blåslagna knän, träningsvärk på skumma ställen och absurda mängder skratt. Festen på kvällen kantades av lyxigt och syndig god mat, många vänners goda lag, viner och presanger av sådan rang att jag rodnar by the very thought. Weekend till valfri stad i Europa all expenses paid, fallskärmshoppning i sommar, fabulösa viner av vintage-modell, vinset från Paul Bocuse, presangkort för både baristautbildning och till andra behagliga överraskningar. Jamen man kan ju dö lycklig för mindre om vi säger så.

Men för att avsluta med en realitycheck så väntar terminstenta om några veckor, minsta grabben ränner in och ut på sjukhuset och jag längtar synnerligen mycket efter behövlig ledighet med familjen. Allt är inte en dans på rosor, åtminstone inte hela tiden.

Just another little whorehouse in Texas..

Doktoranden dricker ett glas vitt på torsdagskvällen, bakar efterrätt till den stundande 30-årsfesten och vältrar sig i ålderns tilltagande trädkrona. Hujedamej och drink up me hearties som någon sa.

Men blodgasen satt ju där den skulle. Igen. Kul spruta det där.

Utbildningens vara eller icke vara - del 703

Löpsedel på sköterskeexpeditionen.

Ett socialrealistiskt ledighetsepos

Påskledighetens ljuvliga session av socialrealistiska epos led slutligen mot sina sista klämtande minuter där den i en sista djup suck checkade ut och oresonligt knuffade tillbaka en liten mänsklig pjäs i sin vardag. Den blåvita dressen med en evigt diskutabel passform var bara att ikläda sig och därefter infinna både fötter liksom hjärna på vårdavdelningen i en okristligt tidig timma. Åtminstone i relationen till påsklovets sovmornar där barnen klivit upp före sin pappa och därefter börjat duka fram frukost (självfallet av anledningen att dom började känna av sin egna morgonhunger). Bara själva idéen att barnen gör frukost och tillåter sin pappa komma till dukat bord där man precis gnuggat sömngruset ur ögonen är en lyckokaka bättre än det mesta. Därefter bara fylla dagarna av utelek, brädspel, musik och luftgitarrer.
Men i måndagsmorgonens timma var det bara att knäppa ledigheten på näsan och dyka ned i vårdträskets förlovade djup. Nya patienter med långa journaler, jourfall inlagda under natten, rondande, remisskrivande och alla de uppgifter som underläkarna har på sitt bord (och därmed även kandidaternas). Jag är inte den som gillar stillasittande och lugn varpå jag hugger i direkt, ett MMT, flikar in med förslag på behandlingar, prover och utredningar och därmed relativt fort kommer på god fot med såväl ÖLen som avdelningens kår av underläkare. Arbetar undan nästan hela AT-läkarens arbetsuppgifter för dagen under förmiddagen varpå när hon säger att "det där borde vi göra" replikerar jag med "det är redan gjort". Vad kan jag säga - jag gillar min utbildning. Tar en lunch, hemlagad och krämig spenat- och tomatpasta med räkor och ruccola med kollegorna på jobbet, följt av att nya patienter kommer till avdelningen som jag pratar/skriver in och fixar klart innan eftermiddagsrondande.

Nu lite kvällsjobb på forskningslabbet med P från Brasilien. Bäst att hålla uppe tempot dessa sista skälvande dagarna av 20-talet. För när man väl har fyllt 30, då infinner sig automagiskt ett annat arbetstempo av lugnare karaktär.

Eller?

?!?

Alltså det går ju bara inte.

Verkligen inte.

Eller?

Återstår att se.

Back on Tuesday.

The Dear Jack EP

Hur kan man inte tycka om Jack?

Jag bara undrar.

There, there Katie.

Tidig och fabulös presang, eller, "the big 30 around the corner"

Drar igång Part Past Part Fiction med The Chills som åtföljs av både You Found Me med The Fray och lite reflekterande dagstankar. I morse packade jag in de kvarvarande delar av familjen (storgrabben och mellantjejen) som inte flytt det kalla och regniga norr för en behaglig hotellweekend söderöver och bilade till grannstaden för lite vattenplask. Väl tillbaka på hemmaplan hade jag ett shoppingbehov som behövde tillfredsställas. Bör noteras att när man närmar sig de trettio med sådana anstormande steg som undertecknad är det helt legitimt att åtgärda fundamentala behov på enklaste sätt. Dessutom behövde jag en ny skjorta att inviga 30-talet med. Att det blev tre stycken lämnar vi därhän. Utan större övertygelse hamnade vi sedermera i vad som storgrabben benämner "popcornaffären" för middag. En heldag således. Återstoden av dagen består av lite kirurg- och medicinplugg, lite manuskriptande - allt inramat av en kladdkaka, vaniljglass och färsk mango.

Sedan har jag fått en prematur och fabulös 30-årspresang av far. En sjusärdeles originell tavla som jag tycker väldans mycket om.

Permesso

Syditalien. Bara smaka på namnet. På få korta ögonblick målar sinnet upp kaskader av akvareller med pittoreska bergsbyar, vidsträckta stränder och doften av lokal olivolja bakom varje dörr till de små lokala restaurangerna med recept nedärvda i generationer. En dag i Pizzos vindlande smågränder med Tartuffo i handen, en stark espresso under näsan och solen i ögonen. En behaglig antipasti, havsdoftande fisk och de vedeldade stenugnarnas charm när den nybakade pizzan läggs framför en. Seglandes fram över azurblått vatten med vulkanerna Etna, Vesuvio och Stromboli som magnifik bakgrund i solnedgången.

Men tankar och drömmar är för gemene man allena en tanke och en dröm. När operationer för lilleman skoningslöst avlöst varandra och tiden på sjukhus räknas i veckor till skillnad från dagar, eller än mindre timmar, är tanken om en reell dos eskapism en flyktig tanke. Studierna kämpar man enträget vidare med, där om än dess glädje är sann är behovet av arbetsinsats allt annat en flyktigt. Halvtidsjobbet har sitt behov av både fokuserad skärpa och uppmärksamhet på detaljer. Balansen är tunn som en knivsegg och det minsta av snedsteg blir kännbart mer än ett skärsår under fotytan. Ett avbrott i sjukhusvardagen är ett behov av rang där ett stycke äkta Italien inte vore att sticka under stolen med det ska sägas.

I en annan solnedgång

Lätt att säga är det. Hur man tror det ska vara, villfarelsen i att man tror sig besitta någon sorts förståelse för vad man i finare ordalag omskriver som bort- eller hädangång. Men döden är vad döden är, endast till just punkt och pricka död. Så där sitter jag, i en annan solnedgång jag får bevittna eftersom jag återigen lyckligtvis fick slå upp ögonen med en ny dag för dörren. Dagarna för med sig hela känslospektrat av upplevelser; ty jag har den fantastiska förmånen att ännu andas och ha ett hjärta som ännu en gång gjort det fördelaktiga valet att slå ännu några slag.
Med tiden av självreflekterande infinner sig i vardagen till slut en djupare förståelse, en acceptans av det redan passerade. Hur jag ännu får se solen gå ner, och upp, även när andra som så många gånger värmt hjärtat mitt till smältande grader ofrivilligt varit tvungna ge upp sina egna hjärtslag. Deras värme, ja essensen av deras liv, förblir sann och levande inom en själv. Man ser historien av händelsers väv i de små liven omkring en. Små egenheter som ettrigt gör en påmind om var de la sin predisponibla bakgrund. Och man vet så tydligt att det man saknar lever kvar inom en själv och de runt omkring en, då är förlusten över deras nu tysta hjärtan lättare bära med sig. För solen går alltid upp, bara betraktaren ändras med tidens absoluta och tillika resoluta tickande.