Har de senaste veckorna träffat på flera personer som gnällt till fördärvelse över hur mycket de har att göra. Mina trumhinnor har borderline vissnat i tristess och tveklöst slagit dövörat till. Aldrig har konceptet att allt är evigt relativt som Einstein en gång myntade varit mer reellt. För mig är det pur icke-logik att man inte hinner med att plugga till en liten omtenta (jo en liten, futila 4.5 hp) och sedan ha en annan och större tenta hela två veckor senare.
Kom tillbaka för sympati när du kombinerar ovanstående med två barn och ett på bakning, forskning på heltid och diverse hemmaplikter du aldrig än skådat ens i en navel.
Jag känner istället att jag nu har mer fritid över till barnen, tid att läsa några sidor i en skönlitterär bok (hey, teh lycka!) och dessutom är min dator äntligen hemkommen från teknolog-IVA där den tvunget genomlidit flera omgångar av hjärt-lungräddning. Tydligen fungerar den nu och än har inte motsatsen bevisats. Jag är dock försiktigt påsitiv i sammanhanget; av förklarliga skäl omjagsägerså. Men jag skriver i alla fall denna text på den och det trådlösa nätverket fungerar "fina fisken" som Beamer sa åt Fuglesang högt ovan jord.
Det är flera saker på tapeten framöver, ja om ni bara visste, men allt skrivs ned i sinom tid. Jag njuter av behagligheten att inte göra något särskilt. I magen vilar grillad fläskfilé, rostade rotsaker med tomat- och vitvinsbräserad svamp- och paprikapytt. Läpparna sippar lätt på kallt Californian White, lyssnar på vackra The Skin I'm In av Gavin Rossdale och vill slå hälarna i taket.
Tidigare pratade jag med mor i telefonen som nu, efter många om, men och turer, blivit inlagd på sjukhuset. Min tre-åriga dotter ville prata lite med henne och efter några enkla ordval säger hon sedan med en kombinerad glädje i rösten och ledsamhet i ögonen "Farmor...jag älskar dig.."
Mitt hjärta brast.
Krack.
20 maj, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Oj, vad jag känner igen det där! Gnälla över en tenta eller att den enda telningen är jobbig? Vi människor har uppenbarligen olika gränser för när vi tycker något är tungt! Vi som orkar stora lass, måste bara komma ihåg att vila och våga säga ifrån när det blir för mycket, vi tenderar att skippa det!
linda, minst sagt.
Pysseliten, så sant. De senaste månaderna har på sitt vinkelvridna sätt varit en period av lärande hur mycket jag klarar av och när det blir lite för mycket. Börjar utveckla en sorts balans över det hela vilket känns stabilt och bekvämt inför framtiden. Vissa saker har fått skriva in sig på vilohemmet "sälla jaktmarker" och andra saker förlöper lätt och väl. Kanske inte i den konstellation jag hade väntat mig, men all in good time som man säger.
Kracking over here också. Åh.
Mårr, det var ett emotionellt ögonblick. Om man säger så.
Om man går sönder bara av att läsa om det orkar jag inte tänka på hur det är live, men jag tror jag kan ana.
Visste inte att du hade barn, så fint.
Mårr, det tror jag du kan.
Anne, hela två stycken. Tredje på väg.
Skicka en kommentar