Andas herr Hfuhrruhurr...

Vardag indeed.

Experimenten tornar upp sig som pappershögarna jag en gång bevittnade hos en mycket ingrodd och nostalgisk professor jag korsade stigar med under det första trevande året i universitetets säregna värld. Professorn, vi kan kalla honom Mike för sakens skull, var en unik individ man aldrig glömmer i första taget; inte i sista heller för den delen. Mörka hårtestar med insprängda gråa stråk på skalpen och antingen en grå eller röd fleecetröja över torsons enda synliga magmuskel. Hela skapelsen var som någonting man grävt fram under en djup sten. Skrivrummet låg längst in i ett litet labb där alla ytor på vägen in var belamrade med elkablar, instrument och mer därtill. Det såg ut som något man hittar i Dr. Michael Hfuhrruhurr's dilemma. Kontoret (och med den benämningen är jag snäll) var en liten skrubb där man hittade en dator från 90-talet, en kontorsstol daterad senast -83 och travor av papper jag aldrig sett maken till. De började från golvet och sträckte sig långt uppåt väggarna. En syn jag aldrig glömmer. Vad jag heller aldrig glömmer är när jag en gång gick dit för att hämta upp en labrapport om någon kolbindningslängd i vätskefaser (jag sa det var början av min universitetstid - hade ingen aning om vad jag höll på med). Mike utbrister "jo jag ska ha den här någonstans". Lyfter ner en stor trave papper på golvet, från samma hög lyfter han upp ytterligare en bunt och med ett ryck drar ut min labrapport som ur en trollkarlshatt.

Så imponerande att jag tappade hakan.

Min vecka nu är lite med samma tendenser av arbetsuppgifter att utföra som mängden pappershögar. Korrespondens och fiskande efter forskningsprotokoll hos andra forskare runt jordens alla hörn, planering av immunoförsök, western blotting av många antikroppar och genanalyser av vad som känns som ett helt genom I tell you. Nästa vecka är det forskningsmöte i Marstrand. Till det ska jag tydligen snickra ihop en presentation som ska hålla måttet för att inte en Harvardprofessor på besök ska skratta i byxan åt mina trevande försök att verka professionell och kunskapsberättigad (bara jag själv skrattar av blotta tanken att lyckas med det). En resa måste bokas, visdomständer OP:as ut på torsdagen, hämta upp celebert helgbesök från Skånetrakterna på fredagen för en helg i dekadensens lovsjungna vårluft och emellan allt detta andas djupa andetag. Det är sådana här gånger man uppskattar goda kamrater som bjuder in till celebert hemlagad lunch med indisk böngryta, gurkmejaris och hembakat naanbröd för välbehövlig andningspaus.

Det är då man tillåter sig själv sjunga som Jeremy Camp; One Day At A Time.