07 maj, 2009

Hemkommen från OP

Käkkirurgen som eftermiddagspatient var en upplevelse.

Började med en hutt narkotika där skön avslappning infann sig ganska omgående. In på op-salen där jag bäddades in i skyddande kläder och tyger, fick sju(?) bedövningssprutor intryckta i tandköttet och efter det så var det borrande, slitande, vickande och utdragande av visdomständer följt av lite snigga stygn. Gick mer geshwint än jag hade väntat mig, klar på en trekvart more or less.

Däremot ser jag lika svullen ut som elefantmannen, spottar blod och har moderat ont lite varstans.

Fast den kvarvarande känslan av salongsberusning från midazolamen är rätt behaglig.

5 kommentarer:

Tolkia sa...

Trekvart? Lyckost. Jag fick ligga dubbla tiden och lite till. Dock tveksamt vem det var mest synd om, mig eller den opererande studenten som till slut fick arbetet taget ur händerna på sig av handledaren.

Pysseliten sa...

Tänk att man kan få den behandlingen att låta så enkel. Nä, jag är inte avunsjuk, jag behåller mina visdomständer ett tag till, tack!

Doktoranden sa...

Tolkia, definitivt dig. En student skulle aldrig få komma i närheten av mina gaddar. Jag hade en superb ST-tandläkare som kunde sin sak och ingav riktigt bra förtroende. Det räcker långt.

Pysseliten, den är trots allt ganska enkel när det kommer till kritan. Särskilt behaglig? Nej, men det går bra trots allt.

Maria Byström sa...

Det är orättvist. Varför fick jag inget knark? Mina operationer har pågått längre än så (inte när de drog ut tänderna såklart, men när de borrade in skruvarna i käkbenet) Ja, ja. I september får jag äntligen mina tänder så jag kan sätta igång att träna igen (får nämligen inte på tandskyddet nu). Att det dröjde så länge var att jag först hade en så dålig läkare som missade en tandinfektion på röntgen som spred sig och gav mig en inflammation i käkbenet så jag kunde inte äta vanlig mat, bara flytande, och rasade i vikt samtidigt som jag hade en smärta som inte går att beskriva i ord. Och jag är ändå den mest smärttåliga person jag känner...

Å, vad jag älskar saker som går att fixa :-)

P.S. Att få narkos som jag fick vi ect:n var den absolut häftigaste känsla jag varit med om. Några sekunders total eufori. Det måste ha varit något knarkliknande.*ler*

Doktoranden sa...

Maria, man brukar få det bara man ber om det. Usch vad jobbigt att missa en tandinfektion som sprider sig till benvävnaden i käken (övre eller nedre?), det kan inte vara roligt. Vill det sig riktigt illa kan sådana infektioner faktiskt sprida sig upp genom benvävnaden och ända in till hjärnan.

Det är väldigt skönt med saker som går att fixa. Indeed.

Narkos är rätt häftigt. Om man ska sova är det primära man brukar få Propofol. Det är grejer det.