Baksidan visar sin bästa framsida

Kliver upp före fan. Flygtaxin hånkar utanför och kör ett nyvaket paket doktorand till flygplatsen. Det första jag gör post-säkerhetskontroll är raka steg till caféet och beställer en latte size XL som förhoppningsvis suddar bort gruset i ögonen. Över mina axlar hänger en kavaj vilket känns lite bakvänt och avigt, är normalt den bekväma typen, men har så sakteliga färgats lite av min kamrat A när det kommer till vissa attribut. Dessutom är det jobbresa och man måste, så att säga, dress the part.
Ett snabbt hopp till Arlanda och ytterligare ännu ett kortare hopp är jag så i Göteborg. Och här måste jag bekänna färg, det är första gången jag någonsin besöker denna Sveriges bak- eller framsida (hey, I don't judge). Möter upp med kollegor och forskningsfolk och hopp in i taxin som kör oss ut till Marstrands färjeläge.

[konstpaus]

Ja men så löjligt idylliskt. Blir ju nästan förbannad. Segelbåtarna står i prydliga rader, folk går omkring i Gucci och D&G-brillor (ja, jag inkluderad) och till både höger och vänster hänger skyltar om Volvo Ocean Race i juni.
I den svala och saltdoftande brisen från Östersjöns böljande hav tar den lilla färjan de ännu färre metrarna oss över till Marstrand. Som en pärlbandsparad rullar forskningsgardet in på Villa Maritime, ett komplett idylliskt skärgårdshotell. Har tid innan allt rullar igång med lunch så några stycken tar en tur runt gator, torg och Carlstens fästning anno 1658. Kameran jobbar på högvarv och njuter av scenerierna genom linsen. Väl tillbaka har fler slutit upp och lunch inmundigas i den vackra restaurangen. Fantastisk salladsbuffé som följs upp med havets burgare. Efter detta rullar mötet igång med dialoger och presentationer runt det aktiva området från aspekter som epidemiologi, kirurgiska ingrepp till renodlad cellbiologi. Hela eftermiddagen är en orgie av samlad kunskap. Sist av allt avrundar Bjorn Olsen med ett imponerande seminarium i utvecklingsbiologi och om hur skelettet bildas och hans visioner om framtidens forskning. Faktum är, Bjorn Olsen är en rätt imponerande man i sig själv. Född i Norge där han läste till läkare och åkte sedermera till landet på andra sidan dammen för ett "sabbatical". Där blev han istället kvar och innehar nu dubbla professurer vid Harvard Medical School.

Snabb tupplur på rummet innan middag (klev nota bene upp före tuppen), och vilken middag det sedan bjöds på - Marstrandstoast till förrätt med ett makalöst Riesling följt av grillad oxfilé med rostade rotsaker, fetaostcréme och kaprissås ackompanjerat till fullo av Kanonkop Kadette från Sydafrika.
Tog mig ut en stund efter middagen för "lite" fotografering i skymningsljus och som gav en hel del fantastiska bilder, sen blev det rosévin till min chef och handledares ypperliga förtret. Incidensen med rosévin i hytten från 2008 kommer leva kvar i mannaminne. Om vi säger så! Sömnen kom någon timme senare trots att hotellrumsgrannarna som hade möhippa ylade med till en fantastisk 80-tals anthem under namnet "Livin' On A Prayer". Jag övervägde nästan sticka in huvudet och sjunga med.

Traditionell frukostbuffé gav en bra start innan jag skulle hålla min egna presentation på förmiddagen. Tycker det är både roligt och givande att prata inför folk, men när man har ett auditorium med högkalibriga fullmantelkulor som Mr Olsen, ja då kan man bli lite knäsvag. Det gick dock lika bra som det för det mesta gör.
Lunch med salladsbuffé (ja, man äter väldigt mycket på jobbresor), grillade lammfärsbiffar, kokt potatis och stuvad blomkål gick ner innan mötet avslutades. Om jag får åka på mötet igen till hösten vet jag ej, men hoppas kan jag ju.

Fast...

Mitt på dagen. Mötet är slut. Mitt plan går runt 19...

Tänker ni på samma sak som mig?

Just det...

LISEBERG!

Sagt och gjort. In till stan bar det av (fick skjuts av mycket snäll forskare tillika läkare och göteborgare). Låste in mitt handbagage på centralstationen och knatade iväg längs kanalen och sedan Ullevi, Scandinavium och Svenska Mässan innan jag vek in på Liseberg som precis öppnade. In, på med åkbandet (som om det skulle finnas något annat alternativ) och sen släppa lös i Lisebergsbanan, Uppsvinget, Uppskjutet, Balder, Kanonen och mycket mer därtill under dryga två timmar. Strosade sedan tillbaka till centralstationen med en avstickare längs Avenyn och njöt av vad jag tveklöst betraktar som Sveriges framsida av ypperlig klass.

Så här sitter jag nu, på flyget 10.000 meter upp och njuter av utsikten där solen precis går ner. Snart är jag hemma hos mina fantastiska barn igen, en trygghet större än något annat. Ja och hemma i verkligheten igen då, det vankas tenta på måndag.

Helgen är bokad och jag är laddad.

Bring it on.