Nyårskrönika anno 2011 - What it's really all about

Solens tunna vinterstrålar får vattendropparna i de kala björkarna att lysa upp som små eldflugor. I köket på hög volym Ben Howards rörande Old Pine där jag fuldansar med kastrullen i ena handen och vispen i den andra till grannarnas storögda förtret. För mig är nyårsafton en av årets absolut bästa dagar. Julafton, midsommarafton, födelsedagar kan dra, det här är en dag i min smak från hudens epidermis till rörbenens levande kaviteter. Laga mat en masse inte stöpt i traditioner av stinn julskinka utan friheten att gå matbananas på heltid.
Bjuda in trevligt folk vi gillar att umgås med, skåla i bubbel, rött och vitt. Skratta, samtala, njuta, äta. Länge, rofyllt. Så jag börjar i tid, njuter av förberedelsen och undviker stressen. Bakar brödet någon dag innan, kokar den ljuvliga tomatsoppan i förväg, lagar en citron- och mangocoulis som får stå och dra några dagar för att verkligen utveckla alla smaker. Hela menyn dansar vals i huvudet och jag längtar efter att servera och äta. En Melon Passion till fördrink, snittar på kavring med parmesancréme och honungsmelon med parma. Därefter tomatsoppa med halstrade pilgrimsmusslor och räkor med grillat lantbröd som bäst harmoniserar med en vit Thomas Hyland från Penfolds. Till varmrätt ört- och enbärsstek på älg, pommes dauphinoise med vitt vin och västerbottensost, kantareller och rårörda lingon. Penfolds även här men nu rött smakrikt Rawson's Retreat. Som avrundning finns bara ett uppenbart val, choklad. En caraibefondant tillsammans med coulisen, jordgubbar, blondgrape och passionfruktsinfuserad vaniljglass.

Det är nyår för mig. Vänner, mat, umgänge, glädje.

Skål och gott nytt år.

Hjärtats postludium

Solen når inte särskilt högt över trädtopparna och värmer endast lätt de rött skimrande kinderna i det kalla, krispiga vädret. Hand i hand flanerar de, bland juldekorationer och dofter från varm glögg och nybakade pepparkakor i stånden på marknaden. Hon har en buktande mage och han ett stolt, nästintill pojkaktigt, leende på sina läppar när han möter hennes blick. Tusen uppå tusen glosor utan ljud. Hastigt lägger han sin hand över benet som omger brösthålan och blicken irrar. Han har en känsla av att det sticker, som små punkterande nålar över bröstet. Känner sig ängslig, darrig. Han kan stå upprätt men har en dämpad aning av att någonting kan vara fel. Sjukhuset är närbeläget, på kort gångavstånd, och under de få minuter som fötterna bär dem dit blir det varken bättre eller sämre i bröstet. Det känns bara oroligt, ostadigt, otäckt. Det hemtrevliga sorlet från marknaden byts ut mot sjukvårdspersonal som direkt möter upp och hjälper honom till ett akutrum. Utan vetskap för kvinnan som älskar honom mer än allt annat så har hennes man, patienten, prioriterats röd. Akut omhändertagande med kontinuerlig övervakning. Hon väntar i ett enskilt rum dit hon förs av vänliga händer med vänlig röst. Läkaren, du, får veta den röda prioriteringen direkt av en sköterska som kommer in i rummet där du just håller på att undersöka ett barn med magont. Du får ursäkta dig och släppa allt, säga att du återkommer så fort du bara kan men just nu måste gå. På akutrummet ligger mannen på akutbrits. Kläderna har klippts upp, han har nålar och vätska går in, han vrider sig av smärta. Han kallsvettas och börjar förlora medvetandet. Akutsköterskan håller på att sätta ett EKG och du ser direkt när vågorna börjar svepa förbi på skärmen vad som är fel. Massiv hjärtinfarkt. Patienten börjar svikta, hjärtat stannar. Hjärt- och lungräddning påbörjas och med febril och oavbruten aktivitet jobbar hela teamet med att rädda hans liv. Efter två timmar av totalt adrenalinpåslag och alla resurser möjliga tvingas du och alla andra inse det uppenbara. Det går inte längre. Hans liv gick inte att rädda. Halvtomma blodpåsar hänger på droppställningar och på skärmen för EKG är linjen rak. Släck den, säger du, döden inträffade 14:22. Du är helt slut och har den tyngsta uppgiften kvar, att förklara för den blivande mamman att hennes man inte längre är i livet.

Du sorterar tankarna, försöker ha en plan när du och en sköterska knackar på dörren till det enskilda rummet.  Hon går av och an, överlycklig att någon äntligen kommer dit. Hon vill direkt gå och träffa sin man så de kan gå därifrån. De har ju så mycket att göra. Beställa en barnvagn och köpa en weekendresa över nyår, komma bort lite innan barnet kommer. Lite egentid. Du försöker få henne att sätta sig ned för du har något viktigt att berätta. Hon sätter sig, motvilligt, och du försöker förklara. Hur sjuk han var, en stor hjärtinfarkt, hur ni försökte allt ni kunde men hans liv inte gick att rädda. Att han är död. Hon lyssnar inte. Du försöker igen, repeterar, möjliggör tystnaden att tala, låter det fruktansvärda beskedet sjunka in. Hon bryter ihop. Ni följer henne in till akutrummet där hennes man fortfarande ligger. Stilla. Död. Hon gråter och skriker i förtvivlan. Du stannar så länge som behövs. För frågor. För stöd. För att kanske förklara igen. Till slut måste du gå. Sköterskan stannar kvar. Du går in på läkarexpeditionen, sätter dig i stolen och andas tungt. Kanske gråter, känner förtvivlan och sorg. Sedan måste du gå och fortsätta undersöka det lilla barnet med magont, det kan vara något allvarligt som du inte får missa. Du måste vara professionell och empatisk, även om det på insidan river som salt i öppna sår.

Hittat och förlorat, bland smartphones och talkonst

Den gled ur fickan på ett anspråkslöst sätt. Ned i snön. Landade tystlåtet. Blygsamt. Facit blev en doktorand avskild från sms och samtal samt med ett mailkonto i dödläge på internatkurs i norrlandsskogar. Analogt, om surmulet summerat. Omvärldskontakter kokat ned till knagglig meddelandeservice på ansiktsboken från vistelseorten.

Under handledning tränar vi samspråk mellan läkare och patient. Om det som är svårt, kännbart, takykardihöjande och magontskrampande. Hur vi möter föräldrar där vi missat kritisk diagnostik hos deras barn. Hur vi lämnar dödsbesked och möter människor i kris, sorg och trauma. Hur vi hanterar och bemöter patienter med beroende av droger och alkohol. Vi agerar läkare, patienter och observatörer. Vi utsätts, granskas, uppmärksammas, kritiseras, uppskattas och lär oss för var passerande minut och timme. Dagarna är långa, utmattande och särpräglat berikande. Vi varvar allt det svåra med ljuvlig mat som skingrar, åtminstone för stunden, alla tankar om det svåra vi samlar redskap för. I upphettad bastu delar vi med oss av erfarenheter och knappologier, ett estuarium i söta och salta ord.

Vi förlorar sakteligen en del av synsättet i svart och vitt, ser gråzoner och sankmark där ord och meningar när de i väl stöpt utformning blir till stadigvarande grästuvor för människor i kris. Kommer underfund med problematiken och i den ett första steg till, måhända inte lösningen, men trösten och empatin så viktig i vår vardag. Kvällen blir sen, huvudet klarare. Sätter mig i allrummet med en laptop i knät och skriver. Om dagen, små stolpar att ta med mig hem. Sen kommer dokumentären Gazas tårar på tv:n och allt blir överväldigande. Jag går av på mitten som en torr tunn kvist. Brister i gråt, förtvivlan, skakar in till benens märg. Orättvisorna gnager i mig som rostig metall mot hårt ben.

Vänder till slut hemåt, med nya verktyg och en insikt om det gråa. Det svåra. Och en vänlig medmänniska som hittat den förlorade smartphonen. Det vita i allt gråa och svarta.

Photo-op för artikel

Artikeln till en nationell tidsskrift för läkare och läkarstuderande är färdigskriven och inskickad, genomgår för närvarande lite granskning och genomgång innan slutligt accepterad. En liten text om att vara både forskarstuderande och läkarstuderande och livet däremellan (what's left of it så att säga). Forskningsartiklarna jäser sig fortfarande stora och feta vilket i kort ordalag innebär att jag jobbar på fyra olika projekt parallellt med en (svag) förhoppning att kunna publicera alla fyra innan disputation men med en stark dito att publicera minst tre av dem.

Idag var det dock fotosession för den mer populärvetenskapliga artikeln i mysiga scrubs och min favorithuvudbonad bland op-lampor på op-sal följt av den forskningsenliga bilden vid mikroskopet och stora celler på dataskärmen. M är indeed en duktig fotograf. Det ser ju faktiskt ut som att jag vet vad jag håller på med. Who would have known.

Life in Research

Det här livet

Jag vill skriva men längs de efferenta motoriska nervbanorna bleknar aktionspotentialen ut. Elektriskt urladdad ebb. Det är bara vardag, regnig sådan med grus på glatt is. Barn lämnas och hämtas, slår in julpresanger, jobbar, planerar nyårsmiddag för goda vänner. Det är vardag, bra sådan, som inte behöver skrivas om. Just nu är det mer av att bara vara.

Chalk up another week for the weary

Efter i runda slängar plus femtio mil på europaväg 4 i norrlandsskogar och semisömn i bechterewssängar, två fantastiska disputationer med efterföljande bubbel och middagar med tal och presanger, små charmiga egenheter (FYI, ni vill inte veta hur en riktig norrländsk Old Fashioned blandas, än mindre smakar. Det får en norrländsk Vargtass, dvs vodka och ett lingon, att likna mellanmjölk). I mitten av allt detta har jag klämt in det numera vardagliga i form av submittering av abstract till internationellt forskningsmöte, spelat pipettvalsen i Cmoll och tryckt in koreografi i en atrofierande 30-årig hjärna med närminnessvikt för kaskadvomering på instituton svett i afton. Sedan glöggafton hos A och C. Pust.

Dagens upptäckter

#1 Blev vansinnigt trött post blodgivning.

#2 De stora, djupa och fyrkantiga fåtöljerna på det medicinska biblioteket fungerar alldeles utmärkt att både somna i och lite fint droppa egenproducerat saliv på skjortslaget.

#3 Bonusinsikten att ikväll köra 22 mil på mörka norrlandsvägar känns inte som någon hit.

P, revisited

Idag är P tillbaka på labbet!

Pedro Pablo Chaves; tiden går, vänskap består.

Dec

Vaknar med det vita landskapet utanför, till mitt egna förtret och barnens högljudda glädje. Det är december, årets sista månad med allt vad det innebär av traditioner jag är så överförtjust i (nota bene ironin). Men för första gången på vet inte hur många otaliga år skall det inte packas någon bil till bristningsgränsen, inga många långa mil längs snömoddiga vägar, inget julbord med massa rätter ingen äter upp. En jul för oss själva, vi och barnen, i vårt egna residens. Det är nästan så jag längtar efter lugnet. Lite som att på kvällen plugga lurarna i öronen, slå igång sanslöst berörande ambient/lounge-sidan av André Tannebergers Distant Earth och sluta ögonen. Inte heller finns någon i ordets rätta bemärkelse tenta att skriva efter högtidshelger mer än fåtalet frågor runt geriatrik aka äldrevård, en placering nu änteligen till ända. Jag kan hysa en viss beundran för de som ägnar sitt liv åt den medicinen, från läkarna till arbetsterapeuter, ty den är viktig och full av värdighet för multisjuka människor. Men jag med min typ-A personlighet så förblir det mer som att simma i sirap av tristess. Men gjort är nu gjort och kommer, med förhoppning, inte åter i samma utformning. Akutsjukvård och kirurgiska åkommor är mig å andra sidan, varmt välkommet. Så kirurgterminens kvarvarande kurser till våren har mig leendes från öra till öra i Jack the Ripper-stil (no pun obviously intended).

Men december är där jag är. Så jag forskar en del, skriver på både publikationer och en artikel till en svensk läkartidning, skickar abstracts till konferenser under 2012, åker på internat för att lära mig om svåra patientsamtal, handlar julklappar, renoverar i det doktorandska residenset med doktorinnan, men framför allt i veckan firar mina nära vänners fabulösa disputationer. Och om allt vill sig väl kommer jag i kvällningen somna kungligt i den nästan fyra meter långa nya soffan med både divan och schäslong. December alltså, inte helt tråkig månad detta år.