"So, does anyone want to argue with my extra vagina vote?"

Tog inte en dag, inte heller tog det en vecka. Det tog längre tid än så och mer än bara officiell arbetstid som resulterar i brödföda om vi säger så. Det tog hela dagar, sena kvällar, helger och mer därtill för att föda ut de textmängder som nu överbringats till ett överkomligt tillstånd post partum. Introduktionen till hästvägsmanuskriptet är skrivet, tillika därefter lovordssjunget av Handledaren (varpå jag lapade upp den goda kritiken som vattendroppar i den marockanska öknen) med endast liten minoritet av revidering. Därefter kaskadvomerat ur mig ännu mer text till abstractet där deadlinen var lite väl nära för att kännas bekvämt (snarare kan känslan beskrivas som en eldgaffel i ändalyktan hängandes över en glödhet kolbädd med händerna greppade runt en inoljad ledstång i mässing). Deadline har sitt bäst-före-datum i morgon och hela härligheten inskickad idag genom en submission-process (här talar vi timmar!) som kan få de flesta huvuden att gå i spinn mer än ett varv runt sin egna axel. Men den härliga konferensen till hösten kommer således att "tvinga" mig till Kalifornien i september vilket inte känns som någon större förlust heller - heh. Och eftersom jag faktiskt är så sjukt stolt över mina bedrifter (sug på den jantelovers!) har jag helt sonika hällt upp det lilla röda glaset Campolieti från Italien en fullständigt hederlig tisdag som denna att avnjuta tillsammans med lättnadens glädje. Och till Jante, se rubriken (courtsey of Dr. Callie Torres, Grey's Anatomy) innan skriftlig kommentarslamentation.