Balkongblues

Åkte upp till Staden, Staden jag nyligen till min grekiska forskarkollega G beskrev som "a piece of shit town". En stad som denna gång, så här långt, visar sig från en rätt bra sida. Utsikten från min fars balkong är alltid lika slående normal och historiereflekterande. Den lilla hamburgerrestaurangen där en blyg tjej en gång i tiden råkade spruta Sprite ur sin mungipa över min tröja. Hon skämdes, jag blev kär. Ser ut över ett hyreskvarter där mina farföräldrar en gång bodde och jag tillbringande många timmar och dagar. Där bor de inte längre, min farmor bor i ett annat hyreshus jag också ser medelst min farfar är planterad (go figure den eufemismen). Ser ut över den delvis isbeklädda havsviken och minns alla de gånger jag utefter vattnet färdats antingen ut mot havet eller längs stadskanalen i öppen båt, solen i ansiktet och vinden i håret. Ser ned över den lilla ängel-pizzerian på souterrängvåningen där jag under årens lopp ätit alldeles för mycket kalorier. I början var den fräsch och fin, idag ett sunkigt hak med samma gamla 90-talsinredning och signerade hockey-jerseys på väggarna. Ser ned över busstationens rödbruna tegel och minns alla de gånger jag och E vinkade av varandra när jag hade flyttat och hon ännu bodde kvar. Jag skymtar nere vid hörnet den nya hälsocentralsmottagningen som jag hört mycket gott om. Alternativ till hälsocentralsplacering perhaps? Jag sitter här på balkongen och blickar ut över Staden. Inifrån lägenheten hör jag prat och skratt mellan min fru och våra barn, mellan min far och hans nya kärlek. Alla ljuden värmer en aning mer än vårsolen och det goda svala vinet i glaset. Jag sitter här och ser min historia, över en stad som inte längre är mitt hem, aldrig kommer att bli, men en gång varit. Jag kommer nog aldrig kunna sudda ut all den surt fadda smak hela staden marmorerar min hud med likt torkande saltvattenvind. Jag sitter här och minns, men för en gångs skull mest alla de bra saker över allt det dåliga. Låt oss skriva ner det som en liten ljuspunkt, just idag.