18 april, 2011

These Days - The soundtrack of my life

"Damned, this bitter wine do me nothing good these days. Hey God, give me something for the pain cause it's damn hard letting you go. Lie to me if that's what it takes - hearts breaking even over diamond rings - simply all I want is everything. No dear friends, this ain't a love song as my guitar lies bleeding in my arms when all I simply need is just something to believe in."

Tillåt mig att ta med er på en resa tillbaka i historien, en tid med ett icke-existerande internet, där kommunikation framfördes genom tidningar och rejäla telefoner medelst snurrplattor och läppar, en tid där nyheter på Rapport i tv2 lästes upp av Bengt Öste. En tid när alla program i tv-tablån använde sig av bokstaven Z; Razzel, Zvampen och Kryzz. Det här var en tid när pudelfrisyrer, tuperat, axelvaddar och midjekorta kavajer var på allas läppar som någonting hippt och inne. En tid när barn och ungdomar satt (och väntade!) framför sina radioapparater med kassettspelare och lyssnade på Tracks för att spela in sin favoritlåt. Här fanns det två läger, blippitibloppig synthpop (Depeche Mode, Erasure, Alphaville etc) eller rock och du fick bara tillhöra det ena av dem. Eller ja, inget då, men det blev ganska menlöst att sitta och lyssna på Bengt Öste varje kväll oavsett pipstatus. Under den här tiden växte alltså jag upp, blandbandsgenerationen, avkomman till 70-talismens generation X.

Som en lycklig del av denna sällsamma skara folk är jag rätt färgad i min syn av både ting och tankar, och ur denna analoga smältdegel kom det sig att ett antal människor slog sina kloka påsar ihop och bildade ett band som många år senare skulle komma att skriva soundtracket till mitt liv; Bon Jovi, och det hitintills mest magnifika musikaliska epos världen skådat. These Days - musikvärldens svar på Rembrandt. En skiva långt före sin tid där dess storhet skulle nå sin kulmen långt efter 90-talets passerande.

Även om Bon Jovi hade världen att äta ur deras händer på 80-talet med monsterlåtar som Livin' On A Prayer och Bad Medicine så gick de mig förbi, de skulle inte dyka upp och skriva in sig i min tillvaro förrän i slutet av -92 tack vare min bror som tyckte jag skulle lyssna på deras senaste skiva. Det var som superlim, en ljudridå som direkt vävde in sina texter och toner längs blodbanorna och skapade ett magiskt samspel. Att redan då kalla mig inbiten och ett fan är självfallet rätt, men inte ens jämförelsevis går det att beskriva vad som hände den där ödesdigra månaden juni 1995. Det var då den släpptes, den där skivan med låtar som för alltid skulle bli min måttstock mot vad helst jag annat behagade lyssna på. De texterna och det djupet, de tonerna av kraft, vemod och styrka - ingenting har någonsin ens kommit i närheten av vad de med detta alster lyckades röra upp inom mig - inte ens något de senare har gjort även om de ibland kommit nära. Den sommaren går nog till historien som den mest musikaliska sommaren någonsin. Det var jag och dom, publikhav och befrielse. Den 31:a maj i år är det 10 år sedan jag stod på Stockholms stadion och avnjöt sällskapet av mitt livs musikaliska hjältar. Under de 10 år som sedan dess passerat har istället kantats av allsköns utbildningar, familj, barn och andra kast som hållit mig ockuperad.

Så i juni tar jag vår nu 8-åriga storgrabb, hoppar på ett flyg till München och ser mitt livs musikaliska hjältar igen tillsammans med 80.000 andra hoppfulla på Olympiastadion. Och om de spelar These Days och Something To Believe In, det håller mig nöjd i minst 10 år till. Så enkel är jag, faktiskt. Lika enkel som jag på 80-talet var nöjd med att trycka händerna i Slime och sova i vattensäng.

Inga kommentarer: