12 oktober, 2010

U. G. L. !.

Efter några dagars reflekterande tystnad ifrån det skrivna ordet är det hög tid att sadla upp fingertopparna över tangenterna. Ett tyst vardagsrum sånär som på Alanis Morissette och hennes ljuvligt vackra akustiska Jagged Little Pill. Bredvid, en smakfull latte att sparka igång både fingrar och hjärnverksamhet med. Fast hur jag än tänker och värderar finns det ingen tydlig infallsvinkel till hur jag påbörjar en beskrivning av en vecka som i sin upplevelse varit så pass omvälvande. Kasta in dig själv och alla dina förutfattade fördomar och meningar i en grupp med helt okända människor som du nu ska vara både brutalt ärlig och uppriktig med. Inte direkt comfortable state of mind om vi säger så. Bara en sådan sak som hopparning av boendekamrat under veckan. Kan bli riktigt bra och en rejäl dos anus. Jag huserade, på mitt eget ängsliga bevåg, in mig med gruppens obevekliga hårdrockarmedicinkandidat M, nästintill skrämmande lik Mark Wahlberg (i paradrollen som Chris "Izzy" Cole där om jag varit Emily Poule kastat mig över honom i en skälvande knäsvag extas när han brustit ut i en vackert skönsjungande We All Die Young). Visade sig vi kom riktigt bra överens, M och jag. Men teh angst när man tvunget ska ge varandra konstruktiv kritik och feedback, att bokstavligen titta personen i ögonen och säga vad man stör sig på hos denna och därefter dela rum. Note bene, folk har mått dåligt för mindre. Att på kvällningen ta ett bastubad, få hälla upp ett glas vitt ur bib-en, sätta sig ner och bara inse vilken gåva det faktiskt kunde vara – det var räddningen. Veckan var en omvälvande sådan om ni ännu inte förstått det. Att ta kontakt med sina sämre sidor, få dem bekräftade åtföljt av verktyg och idéer på hur man kommer runt dem är en gåva, ja nästan kärlek. Allt var likt ett akvarium där upplevelserna stannar och får utlopp, lösningar och insikt. Blub blub und so weiter. Den självupplevda stressen när jag får en episk fail och kör över alla mina gruppmedlemmar åtföljt av meta-diskussioner när de märkbart visar hur jag påverkade dem. Den utsatta situationen leder till nya vänskaper; nakenfödda ur konflikter, konstruktioner och kommunikation. Fan vilket fantastiskt sätt att förstå andra medmänniskor.

På det mer pragmatiska planet var matintaget en kurs i överdriven extravagans. Hunger manipuleras effektivt bort som en bidragande negativ faktor i sann Hans & Greta stil. man äter 3-rätters luncher bestående av salladsbuffe följt av kött med kött. Den märkbart påtagliga effekten på vågen har jag endast skådat på denna sida om 30-strecket. Middagar och fikabröd in between bör ej nämnas öht. Fifan för att summera.

När man sedermera kokar ned den sista kvällen till en fond är det som återstår ett mixtape av blandad karaktär där alla har sitt målsägande. Lågt till högt, lättsmält till svårtuggat. Lite typiskt, väldigt symboliskt och mycket vackert. Ett viktigt inslag i en alltjämt pågående personlig utveckling.




3 kommentarer:

Anonym sa...

Kan inte annat än hålla med, humma och nicka instämmande när jag läser dina betraktelser, själv längtade jag tillbaka hela helgen, in till akvariet, den själsliga nakenheten och tryggheten.
Måste även tillägga att du har ordets gåva, unge man!
A

Mård sa...

Åh hur fick du till effekten på de två mellersta bilderna? Alltså är det någon subapp till Hipstamatic och isåfall vad heter den och vad kostar den?

Doktoranden sa...

A, that makes two of us. Hela helgen var en önskan om återtågande till akvariets trygga värld ytterst påtaglig. Sedermera tackar jag ödmjukast för de fina orden. Kaffe på sykhuset framledes?

Mård, de är fotade med linsen Lucifer VI och filmen Pistil, ingen blixt. Tror de kostar några kronor vardera. Ypperligt för höstfoto.