Mycket av det jag skriver där tankarna går från hjärnan ut till fingerspetsarna ersätts ideligen med ett naturligt chiffer, eufemismer kallas det visst. De senaste dagarna har mycket vänts upp och ner, om än inte på det synliga sättet, men inombords. Hur det uppkommit kan jag nog inte sätta fingret på, eller så vill jag i sann anda av Sigmund Freud inte kännas vid den exakta måttstocken. Men om ni någon gång upplevt att tankar och funderingar bara snurrat i huvudet i en infinitiv åtta utan att en endaste konstruktiv formulerad tanke uppkommer ur kaoset så finns en förståelse. Känslan där allt runt omkring en rasar förbi och på sidlinjen står jag som åskådare och betraktar hela det dramatiska verket med känslan av att allting är upprinnelsen i en pjäs av Norén. Känslan av att allting har betydelse utom personen, jaget, förbisedd och ej tillräckligt bekräftad eftersom allting ännu fungerar. Dock är ingen, för att mynta det banala uttrycket, starkare än sin svagaste länk. Och just nu är jag en svag länk. Tunn och på bristningsgränsen.
Det bästa uttrycket jag förmår uppbåda är att inte hinna med sig själv. Om det är en synonym med livskris vet jag inte, I think not, men inte heller är det en paritet med det fula begreppet ”30-årskris”. Jag känner mig inte delaktig utan mer likt en bonde i ett parti schack, pjäsen man inte bryr sig så mycket om utan bara använder för att den finns tillgänglig. Det hela blir påtagligt eftersom det finns olika situationer, grupper och konstellationer där delaktigheten och uppskattningen är större än i andra sammanhang. När positiva ord riktade åt en själv, och inte till ett grupperat sammanhang, är det som att göda en utsvulten varg. Ord, om än positiva till naturen, fallerar i att notera effekten hos den enskilda individen när de uttrycks till ett generellt sammanhang. En människas mest fundamentala behov är att bli sedd, hörd och uppskattad av de runt sig. Ett flockdjur som, om än de inte äter en kost på mannagryn, blast, satsumas och djungelvrål och uppfostras av mårdhundar (ode till Ingen Bor i Skogen), ska orka hävda sig i alla de andra olympiska rävspel av sociala nätverk som existerar runt en.
Tankeverksamhet.
Ibland lite för mycket.
Det bästa uttrycket jag förmår uppbåda är att inte hinna med sig själv. Om det är en synonym med livskris vet jag inte, I think not, men inte heller är det en paritet med det fula begreppet ”30-årskris”. Jag känner mig inte delaktig utan mer likt en bonde i ett parti schack, pjäsen man inte bryr sig så mycket om utan bara använder för att den finns tillgänglig. Det hela blir påtagligt eftersom det finns olika situationer, grupper och konstellationer där delaktigheten och uppskattningen är större än i andra sammanhang. När positiva ord riktade åt en själv, och inte till ett grupperat sammanhang, är det som att göda en utsvulten varg. Ord, om än positiva till naturen, fallerar i att notera effekten hos den enskilda individen när de uttrycks till ett generellt sammanhang. En människas mest fundamentala behov är att bli sedd, hörd och uppskattad av de runt sig. Ett flockdjur som, om än de inte äter en kost på mannagryn, blast, satsumas och djungelvrål och uppfostras av mårdhundar (ode till Ingen Bor i Skogen), ska orka hävda sig i alla de andra olympiska rävspel av sociala nätverk som existerar runt en.
Tankeverksamhet.
Ibland lite för mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar