20 oktober, 2010

Det sociala nätverket

Kanske är det som att springa ett 400-meters lopp. Fast jag stannar inte. Varv på varv springer jag, för varje varv blir det mer svettigt och plågsamt behagligt. Lär sig uthärda den värkande smärtan som bara spränger i benen, den tunga och djupa andhämtningen som både känns och förstärker. Varje nytt varv är ett startblock och varje passage över den fiktiva mållinjen är ett kryss i tillvarons att-göra-lista. Om jag springer varvet runt, med fokus på det tekniska, försakar jag då upplevelsens kärna? Om jag istället springer varvet runt, med lätta steg och fokus på allt runt omkring - publiken på läktarna, strålkastarljusens varma metalliska glöd, luftens lätta flöde in och ut ur lungorna - lär det med stor sannolikhet gå långsammare samtidigt som ens ögon lär se mer än tekniken. De ser upplevelsen. De ser resan, där resan är målet och mållinjen endast det slutgiltiga ögonblicket då de inget mera ser av varandets passerade varv.
Detta varv är på sitt upplopp, dess kapitel suger åt sig de sista dropparna av blött bläck likt ett hungrigt barn söker sig till moderns varma barm. Pappaledigheten har varit omvälvande, förändrande, enkel, svår, lärorik, annorlunda. Likt Trent Reznor och Atticus Ross i sitt The Social Network borrar upplevelserna in sig in under huden och lämnar avtryck som inte går att undkomma. Nästintill osynliga mutationer som förändrar synen, en eftersmak av symbiotiskt mycel jag ej vill vara, än mindre klarar mig, utan. Ekvationen fullbordas i reflektionen, i hur den förändrat och berikat. Nytt varv ligger framför mig. Jobbet, utmaningen och utvecklingen. Allt det redan ansamlade följer med likt starka harar och driver. Jagar. Manar på. Så jag lyssnar vidare, väver in mina myeliniserade känselspröt i allt runtomkring - sarkasmen, glädjen, ironin, inrotade vanföreställningar - och faller in i ramen av dess persona.

Allt kan sägas enkelt, rättframt och rakt - men säg mig då, vari ligger nöjet att alltid få allting serverat på silverfat? Vad händer när våra kreativa tankebanors mönster vittrar sönder av bister understimulans? Undertoner, de svagt hintade orden men aldrig skrivna, där finner man dess egentliga kittlande mening. Inte symboliskt, alltid sant. Reznors glöd är vacker, Atticus tillika majestätisk, där jag i enklaste rättframhet äter chokladmuffins med hallon, dricker te och tittar på min gipsfria arm som är två storlekar för små sedan vi senast stiftade bekantskap.

2 kommentarer:

Jessica sa...

Resan, det är resan som är grejen! För varför ska man vinna egentligen? Stort grattis till gipsfrihet!

Doktoranden sa...

Jessica, för att anspela på Shakespeare; I travel, therefor I am. Och gipsets icke vara, sicken frihet för att summera.