Den chiffrerade bonden

Mycket av det jag skriver där tankarna går från hjärnan ut till fingerspetsarna ersätts ideligen med ett naturligt chiffer, eufemismer kallas det visst. De senaste dagarna har mycket vänts upp och ner, om än inte på det synliga sättet, men inombords. Hur det uppkommit kan jag nog inte sätta fingret på, eller så vill jag i sann anda av Sigmund Freud inte kännas vid den exakta måttstocken. Men om ni någon gång upplevt att tankar och funderingar bara snurrat i huvudet i en infinitiv åtta utan att en endaste konstruktiv formulerad tanke uppkommer ur kaoset så finns en förståelse. Känslan där allt runt omkring en rasar förbi och på sidlinjen står jag som åskådare och betraktar hela det dramatiska verket med känslan av att allting är upprinnelsen i en pjäs av Norén. Känslan av att allting har betydelse utom personen, jaget, förbisedd och ej tillräckligt bekräftad eftersom allting ännu fungerar. Dock är ingen, för att mynta det banala uttrycket, starkare än sin svagaste länk. Och just nu är jag en svag länk. Tunn och på bristningsgränsen.

Det bästa uttrycket jag förmår uppbåda är att inte hinna med sig själv. Om det är en synonym med livskris vet jag inte, I think not, men inte heller är det en paritet med det fula begreppet ”30-årskris”. Jag känner mig inte delaktig utan mer likt en bonde i ett parti schack, pjäsen man inte bryr sig så mycket om utan bara använder för att den finns tillgänglig. Det hela blir påtagligt eftersom det finns olika situationer, grupper och konstellationer där delaktigheten och uppskattningen är större än i andra sammanhang. När positiva ord riktade åt en själv, och inte till ett grupperat sammanhang, är det som att göda en utsvulten varg. Ord, om än positiva till naturen, fallerar i att notera effekten hos den enskilda individen när de uttrycks till ett generellt sammanhang. En människas mest fundamentala behov är att bli sedd, hörd och uppskattad av de runt sig. Ett flockdjur som, om än de inte äter en kost på mannagryn, blast, satsumas och djungelvrål och uppfostras av mårdhundar (ode till Ingen Bor i Skogen), ska orka hävda sig i alla de andra olympiska rävspel av sociala nätverk som existerar runt en.

Tankeverksamhet.

Ibland lite för mycket.

Icke materialiserad tankegång

Mycket nu. Lite för mycket. Huvudet snurrar av ord som inte bildar logiska meningar. Fragment som kommer och går likt ett metalliskt stroboskop. Men jag lever. Det går bara inte sätta i print. Just nu.

Det sociala nätverket

Kanske är det som att springa ett 400-meters lopp. Fast jag stannar inte. Varv på varv springer jag, för varje varv blir det mer svettigt och plågsamt behagligt. Lär sig uthärda den värkande smärtan som bara spränger i benen, den tunga och djupa andhämtningen som både känns och förstärker. Varje nytt varv är ett startblock och varje passage över den fiktiva mållinjen är ett kryss i tillvarons att-göra-lista. Om jag springer varvet runt, med fokus på det tekniska, försakar jag då upplevelsens kärna? Om jag istället springer varvet runt, med lätta steg och fokus på allt runt omkring - publiken på läktarna, strålkastarljusens varma metalliska glöd, luftens lätta flöde in och ut ur lungorna - lär det med stor sannolikhet gå långsammare samtidigt som ens ögon lär se mer än tekniken. De ser upplevelsen. De ser resan, där resan är målet och mållinjen endast det slutgiltiga ögonblicket då de inget mera ser av varandets passerade varv.
Detta varv är på sitt upplopp, dess kapitel suger åt sig de sista dropparna av blött bläck likt ett hungrigt barn söker sig till moderns varma barm. Pappaledigheten har varit omvälvande, förändrande, enkel, svår, lärorik, annorlunda. Likt Trent Reznor och Atticus Ross i sitt The Social Network borrar upplevelserna in sig in under huden och lämnar avtryck som inte går att undkomma. Nästintill osynliga mutationer som förändrar synen, en eftersmak av symbiotiskt mycel jag ej vill vara, än mindre klarar mig, utan. Ekvationen fullbordas i reflektionen, i hur den förändrat och berikat. Nytt varv ligger framför mig. Jobbet, utmaningen och utvecklingen. Allt det redan ansamlade följer med likt starka harar och driver. Jagar. Manar på. Så jag lyssnar vidare, väver in mina myeliniserade känselspröt i allt runtomkring - sarkasmen, glädjen, ironin, inrotade vanföreställningar - och faller in i ramen av dess persona.

Allt kan sägas enkelt, rättframt och rakt - men säg mig då, vari ligger nöjet att alltid få allting serverat på silverfat? Vad händer när våra kreativa tankebanors mönster vittrar sönder av bister understimulans? Undertoner, de svagt hintade orden men aldrig skrivna, där finner man dess egentliga kittlande mening. Inte symboliskt, alltid sant. Reznors glöd är vacker, Atticus tillika majestätisk, där jag i enklaste rättframhet äter chokladmuffins med hallon, dricker te och tittar på min gipsfria arm som är två storlekar för små sedan vi senast stiftade bekantskap.

Idag för 1 år sedan

U. G. L. !.

Efter några dagars reflekterande tystnad ifrån det skrivna ordet är det hög tid att sadla upp fingertopparna över tangenterna. Ett tyst vardagsrum sånär som på Alanis Morissette och hennes ljuvligt vackra akustiska Jagged Little Pill. Bredvid, en smakfull latte att sparka igång både fingrar och hjärnverksamhet med. Fast hur jag än tänker och värderar finns det ingen tydlig infallsvinkel till hur jag påbörjar en beskrivning av en vecka som i sin upplevelse varit så pass omvälvande. Kasta in dig själv och alla dina förutfattade fördomar och meningar i en grupp med helt okända människor som du nu ska vara både brutalt ärlig och uppriktig med. Inte direkt comfortable state of mind om vi säger så. Bara en sådan sak som hopparning av boendekamrat under veckan. Kan bli riktigt bra och en rejäl dos anus. Jag huserade, på mitt eget ängsliga bevåg, in mig med gruppens obevekliga hårdrockarmedicinkandidat M, nästintill skrämmande lik Mark Wahlberg (i paradrollen som Chris "Izzy" Cole där om jag varit Emily Poule kastat mig över honom i en skälvande knäsvag extas när han brustit ut i en vackert skönsjungande We All Die Young). Visade sig vi kom riktigt bra överens, M och jag. Men teh angst när man tvunget ska ge varandra konstruktiv kritik och feedback, att bokstavligen titta personen i ögonen och säga vad man stör sig på hos denna och därefter dela rum. Note bene, folk har mått dåligt för mindre. Att på kvällningen ta ett bastubad, få hälla upp ett glas vitt ur bib-en, sätta sig ner och bara inse vilken gåva det faktiskt kunde vara – det var räddningen. Veckan var en omvälvande sådan om ni ännu inte förstått det. Att ta kontakt med sina sämre sidor, få dem bekräftade åtföljt av verktyg och idéer på hur man kommer runt dem är en gåva, ja nästan kärlek. Allt var likt ett akvarium där upplevelserna stannar och får utlopp, lösningar och insikt. Blub blub und so weiter. Den självupplevda stressen när jag får en episk fail och kör över alla mina gruppmedlemmar åtföljt av meta-diskussioner när de märkbart visar hur jag påverkade dem. Den utsatta situationen leder till nya vänskaper; nakenfödda ur konflikter, konstruktioner och kommunikation. Fan vilket fantastiskt sätt att förstå andra medmänniskor.

På det mer pragmatiska planet var matintaget en kurs i överdriven extravagans. Hunger manipuleras effektivt bort som en bidragande negativ faktor i sann Hans & Greta stil. man äter 3-rätters luncher bestående av salladsbuffe följt av kött med kött. Den märkbart påtagliga effekten på vågen har jag endast skådat på denna sida om 30-strecket. Middagar och fikabröd in between bör ej nämnas öht. Fifan för att summera.

När man sedermera kokar ned den sista kvällen till en fond är det som återstår ett mixtape av blandad karaktär där alla har sitt målsägande. Lågt till högt, lättsmält till svårtuggat. Lite typiskt, väldigt symboliskt och mycket vackert. Ett viktigt inslag i en alltjämt pågående personlig utveckling.

Uu Gee..Ål?

Drar på UGL-vecka. Ska tydligen utvecklas till en bra gruppledare.

Well. Jag har inget rosevin med mig.

Lär bli synnerligen intressant.