Så många gånger som jag satt mig framför skärmen, med fingertopparna på tangentbordet, och varje gång upplevt den mest påtagliga writer's block möjlig. Tankarna åker Balder på Liseberg, känslorna stockar igen halsen likt ett svulstigt ödem. Vill skriva om min sjuka son, vill i mina svagaste ögonblick slå sönder köksinredningen i ett furiskt raseriutbrott. Vill hålla om honom och säga det ska bli bra även om vet lika lite som jag vet om solen lyser från klarblått valv under morgondagen. Allt är ett enda stort frågetecken under gråa moln, vädret och hans sjukdomar. Får jag höra ett endaste till "vi får vänta och se" eller "jag vet inte" kommer den i min närhet när frasen yttras få känna på ett utifrån inducerat helvete. Allting bara hopar och växer sig likt en magisk bönstjälk till en känsla av oöverkomlighet. Men jag har writer's block - det går bara inte att skriva om.
08 december, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Hej! Ville bara säga att jag känner med dig. Finns det något man kan göra? Jag vet att jag inte borde lägga mig i ditt personliga liv, vill bara att allt ska gå bra för er. Har ni funderat på konsultation från flera läkare? Vet inte var ni varit, men i Lund finns några duktiga på Thorax. Jag brukar läsa din blogg sedan ett par månader tillbaka. Vänl. häls. Josefin, vet med. stud.
En styrkekram genom cyberrymden!
Josefin, jodå det finns massor att göra och massor ska göras. Redan denna vecka med start på Ackis i Uppsala. Det är bara att nya saker dyker upp hela tiden och nya frågetecken som man tvingas reflektera över och ta sig upp ifrån. Har ingen ändstation i blickfånget, och det är vad som stör mig. Allt blir nog bra i slutändan, det tar bara så evinnerligt lång tid att man kan bli galen av hälften.
Forskarmamman, den tas gladeligen emot.
Kraft, värme och hopp skickas omedelbums härifrån!
Jag skickar också lite kraft och hopp. Mer kan jag inte göra härifrån. Jag tänker på er, men det hjälper ju föga.
Skicka en kommentar