..i sin fantastiska roll som Billy Mack, en nerdekad föredetting i ett gråmulet förortsLondon. Och samma vers går inte att ta miste på varken denna dag eller någon av de närmsta efterföljande, så låt oss därför få de eventuella frågetecknen utrotade på en gång; jag tycker inte om julen och dess påklistrade traditioner. Min positiva anda av dessa helgdagar är starkt begränsad till ett dignande julbord där det förhoppningsvis serveras någonting utöver traditionerna (I'm all for nymodigheter) och att ge några fina presanger till mina troll. Resten kan jag vara utan, särskilt lismande julsånger där det låter lika klistrat som ett av epitetet Sverigets svart-orangea gymkedjor är. Nej jag är onekligen ingen julens man så mycket kan sägas utan sockerlindor.
De senaste dagarna har ändock bjudit på samtal och händelser av intressanta karaktärer där tid har varit något av ett nödvändigt prerekvisit för sortering och reflektion. Av enklare karaktär sprang jag på bästa och gravida L i medicinarnas lunchrum med utsikt ner över älven och staden badandes i sitt norrländska skymningsljus. In mot sjukhusets helikopterplatta ovanför akuten dundrar en helikopter in med en patient. Samtalet vävs in och ut mellan klinik, familj och livet i sina små och stora perspektiv. Tid jag onekligen inte hade växte sig lång och intressanta samtal har en fabulös förmåga att tycka allt annat av initial viktig karaktär bli till smuts i periferin. Efter att ha slitit mig ur den behagliga lejonkulans famn bjöds det på fler überraskningar i forskningsvärlden, alltjämt sobert inlindat i svart kaffedimma. Till synes kommer Handledaren smita iväg för halvtid på västkusten under sina sista arbetsår. Inte för att det påverkar mig i någon större utsträckning då e-mail är mitt favoritgebit i kontaktväg, men definitivt fanns det andra som inte såg lika vänligt på hela situationen såattsäga. Till råga på allt och med socker på lämnar Falköga (Bihandledaren som hittar allting i kylen och frysen jag aldrig hittar även om det är rakt framför näsan) institutionen för nya eskapader i det elfenbensvita grannhuset. Nä ja e int bitter som jag skulle sagt om jag fortfarande bodde kvar i den lilla staden där jag nu sitter insnöad.
Den lilla staden, ja. Packade bilen en tidig morgon post en gourmetpizza och glaset rosévin kvällen innan och körde upp längst vita vägar i begynnande mörker följt av gryende morgonljus. Traditionsenligt besök enligt konstens alla regler och jag känner mig enligt konstens alla tidigare sätt lika instängd och insnöad på mer sätt än det uppenbara faktum att snön yr som en furie utanför fönstret. Mina böcker och papper badar i det fantastiska lysrörsskenet, och det enda som bryter av är mina pennsvarta svar på tentafrågorna och bibliotekariens monotona pip pip vid bokutlåningsdisken några bokskepp nedströms min lysrörsljusa fönsterplats. En av dagens riktigt ljusa punkter, om man bortser från de övertydliga lysrören, var ändå det högeligen intresseväckande seminarie jag höll för naturvetargymnasister on the brink till vuxenvärlden. Det föll mig på tungan i god smak att upplysa om universitet, forskning och utbildning på ett ganska humoristiskt och enkelt sätt för elever som i stor utsträckning ska in i denna värld utan att veta vad de ger sig in i. Hur ofta gör man egentligen sådana val, där man bara kastar sig ut i avgrunden av ovisshet med devisen vi-får-se-hur-det-går? Istället har vi blivit mossiga stoffiler där varje anledning och val ska utvärderas, revärderas, rekalkyleras så att ingenting vi gör är oväntat eller utanför ramarna av vad vi inte känner till. I det avseendet beundrar jag yngre människor som ser livet och världen på ett sätt jag börjar glömma hur det var. Ett sätt jag heller aldrig reflekterat över att jag börjat glömma förrän nu.
Fast vad kan jag göra åt det just nu där jag sitter på det lilla biblioteket i den lilla staden och läser stora texter om människokroppen? Jag skulle ju alltid kunna ställa mig upp på detta cirkelformade och gröna träbord med sina omgivande trästolar och blå stoppning för att med pondus basunera ut mina tvångstankar om vilken stol jag ska sätta mig på när jag kommer in i ett rum. Eller att jag vrickade foten i ett cykelnav när jag tumlade nedför en lerig backe i tioårsåldern.
Fast varför det? Jag har ju lock för högerörat till råga på allt.
De senaste dagarna har ändock bjudit på samtal och händelser av intressanta karaktärer där tid har varit något av ett nödvändigt prerekvisit för sortering och reflektion. Av enklare karaktär sprang jag på bästa och gravida L i medicinarnas lunchrum med utsikt ner över älven och staden badandes i sitt norrländska skymningsljus. In mot sjukhusets helikopterplatta ovanför akuten dundrar en helikopter in med en patient. Samtalet vävs in och ut mellan klinik, familj och livet i sina små och stora perspektiv. Tid jag onekligen inte hade växte sig lång och intressanta samtal har en fabulös förmåga att tycka allt annat av initial viktig karaktär bli till smuts i periferin. Efter att ha slitit mig ur den behagliga lejonkulans famn bjöds det på fler überraskningar i forskningsvärlden, alltjämt sobert inlindat i svart kaffedimma. Till synes kommer Handledaren smita iväg för halvtid på västkusten under sina sista arbetsår. Inte för att det påverkar mig i någon större utsträckning då e-mail är mitt favoritgebit i kontaktväg, men definitivt fanns det andra som inte såg lika vänligt på hela situationen såattsäga. Till råga på allt och med socker på lämnar Falköga (Bihandledaren som hittar allting i kylen och frysen jag aldrig hittar även om det är rakt framför näsan) institutionen för nya eskapader i det elfenbensvita grannhuset. Nä ja e int bitter som jag skulle sagt om jag fortfarande bodde kvar i den lilla staden där jag nu sitter insnöad.
Den lilla staden, ja. Packade bilen en tidig morgon post en gourmetpizza och glaset rosévin kvällen innan och körde upp längst vita vägar i begynnande mörker följt av gryende morgonljus. Traditionsenligt besök enligt konstens alla regler och jag känner mig enligt konstens alla tidigare sätt lika instängd och insnöad på mer sätt än det uppenbara faktum att snön yr som en furie utanför fönstret. Mina böcker och papper badar i det fantastiska lysrörsskenet, och det enda som bryter av är mina pennsvarta svar på tentafrågorna och bibliotekariens monotona pip pip vid bokutlåningsdisken några bokskepp nedströms min lysrörsljusa fönsterplats. En av dagens riktigt ljusa punkter, om man bortser från de övertydliga lysrören, var ändå det högeligen intresseväckande seminarie jag höll för naturvetargymnasister on the brink till vuxenvärlden. Det föll mig på tungan i god smak att upplysa om universitet, forskning och utbildning på ett ganska humoristiskt och enkelt sätt för elever som i stor utsträckning ska in i denna värld utan att veta vad de ger sig in i. Hur ofta gör man egentligen sådana val, där man bara kastar sig ut i avgrunden av ovisshet med devisen vi-får-se-hur-det-går? Istället har vi blivit mossiga stoffiler där varje anledning och val ska utvärderas, revärderas, rekalkyleras så att ingenting vi gör är oväntat eller utanför ramarna av vad vi inte känner till. I det avseendet beundrar jag yngre människor som ser livet och världen på ett sätt jag börjar glömma hur det var. Ett sätt jag heller aldrig reflekterat över att jag börjat glömma förrän nu.
Fast vad kan jag göra åt det just nu där jag sitter på det lilla biblioteket i den lilla staden och läser stora texter om människokroppen? Jag skulle ju alltid kunna ställa mig upp på detta cirkelformade och gröna träbord med sina omgivande trästolar och blå stoppning för att med pondus basunera ut mina tvångstankar om vilken stol jag ska sätta mig på när jag kommer in i ett rum. Eller att jag vrickade foten i ett cykelnav när jag tumlade nedför en lerig backe i tioårsåldern.
Fast varför det? Jag har ju lock för högerörat till råga på allt.
2 kommentarer:
Bill Nighy har alltid rätt. Johan Hakelius skrev fantastiskt om honom (och framför allt livet) för ett tag sedan: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article3019095.ab?service=print
Emil, Nighy är en husgud.
Skicka en kommentar