Kulvertarna under Ackis har mig i sin linda. Hemmavid är det inte så dåligt av dem heller, men onekligen så får dom skämmas i jämförelse med dessa. Till höger och vänster, upp och ner, bakåt och framåt; en Pans labyrint. Dagarna har i denna labyrint av upp och ner, än hit än dit, varit en berg-o-dalbana som får Balder att skämmas i sitt Lisebergshörn. Undersökningar, konsultationer, ovisshet, beslut, resultat, väntan, skratt, ledsamhet, smärta, vänskap och stöd. Nu så här med en nefrektomi senare, i lekmanstermer minus en sjuk njure, har det tagits flera steg mot återhämtning.
Varje kväll vandrar jag i sen timme med ett mer nedreglerat sympatikuspåslag ner längs Fyrisån i trafikljusens Mecca med sina enkelriktade gator, viker av upp emot stora torget och vidare mot patienthotellet. Sover några timmar, kliver upp och äter vad som blivit en tradig hotellfrukost utan inspiration för att med raska steg ta mig upp till Ackis och familjen. Där sitter jag, hela dagen, och jag vill inte vara någon annanstans. Dagarna går i monoton tomgång och jag vill inte ha det på något annat sätt. I stillheten och det igenkännliga finns trösten och styrkan. Just nu vill jag bara sitta här, under min korkek och lukta på blommorna.
Varje kväll vandrar jag i sen timme med ett mer nedreglerat sympatikuspåslag ner längs Fyrisån i trafikljusens Mecca med sina enkelriktade gator, viker av upp emot stora torget och vidare mot patienthotellet. Sover några timmar, kliver upp och äter vad som blivit en tradig hotellfrukost utan inspiration för att med raska steg ta mig upp till Ackis och familjen. Där sitter jag, hela dagen, och jag vill inte vara någon annanstans. Dagarna går i monoton tomgång och jag vill inte ha det på något annat sätt. I stillheten och det igenkännliga finns trösten och styrkan. Just nu vill jag bara sitta här, under min korkek och lukta på blommorna.
6 kommentarer:
Mmm, kulvertarna! Det gick ju rykten om att det bodde folk permanent där nere. Samt att riktiga skidentusiaster körde rullskidor där under snöfattiga vintrar.
Hoppas, hoppas, hoppas hela sjukhusbiten går superbra. Jag håller alla tummar och tår jag har!
Mellanbarnet, riktiga entusiaster som du själv? Sjukhusbiten går riktigt bra så här långt, åker nog hem om några dagar.
Haha, nej du. Riktigt så stollig är jag inte :)
Superbra att ni får lämna vår råkalla stad snart! Nollgradigt här i stan motsvarar minus 30 på alla andra ställen. Burr! Och så verkar ni ju tyvärr även träffat på en mental permafrost till sänggranne. Idiot! Som sagt, hoppas ni får åka hem snart.
Mellanbarnet, ah, jag som trodde kulvertarna var ditt gebit och domän!
Råkall vill jag inte alls kalla staden, snarare ljummen till sin natur. Att det skulle motsvara -30 finns inte på en karta, trust me, jag växte upp i sådan kyla innan jag fältet flydde. Tar U-sala väder vilken dag som helst.
Men grannen ja, sicket stolpskott to say the least.
Nja, jag doktorerade i huset vid den sydligaste och tillika högst belägna kulvert-änden, så jag har hyfsad koll på gångsystemet.
En cykeltur från studentgettot i råkall motvind när termometern visar nollgradigt är bland det kyligaste jag upplevt. Men jag kanske inte har varit tillräckligt långt norrut vintertid.
Mellanbarnet, där var jag allt och vandrade med sovandes grabb i vagn. Det kändes rätt avlägset. Ingick sparkcykel i anställningsavtalet?
Skicka en kommentar