Säkert, men inte säkert

Cykelhjälmen på sned. Ligger tvärs över örat och ser inte alls bekvämt ut. Tripletten tar sig iväg med fåtalet regndroppar regnande ned från ett soligt himlavalv. Solen sticker i ögonen något fasligt när solglasögonen ligger kvar bakom den låsta dörren. På skoskåpet till höger. Under hyllan, ja lite mittemellan.
Papper med figurer dansar ut ur den becksvarta skrivaren med en metodisk effektivitet. Det konstanta sympatikuspåslag hos operatören är tydligt där hamrandet med häftapparaten i ett melodiskt klickande ljud ljuder en, ja nästan en vackert minimalistisk melodi. Om man är lagd lite åt det hållet. Bunten med papper hamnar under en arm och där södra fötter går med resoluta steg genom korridoren. En hand och fingertoppar kliar i en nu oklippt och buskig konstellation som inte med ens bisarra mått av minsta slag får kallas frisyr. Fötterna viker raskt av åt höger, stannar framför en stor sak som efter några få knapptryck spottar ur sig något svart som med ännu mindre mått inte alls bör relatera till vad man hittar hos greken. Dricker gör munnen på det bleka ansiktet ändå där den bittra smaken noteras i hur läppens ände liksom kröker sig runt sig själv. Skulderbladen och ryggraden skakar till likt när Womping Willow fäller sina sista löv inför vintern. De fortfarande resoluta stegen trampar vidare genom korridoren, ut genom dörren och in genom nästa. Det är många dörrar. Munnen i det bleka ansiktet pratar med en person inne i ett rum med många hyllor. Hyllorna är bleka, dess innehåll inte likaså. Man ser både lite grönt, blått och svart i en myriad av myriader. Fötterna vänder på klacken och slår sig ner på en sådan där typisk stol man hittar i ett konferensrum en bit längre bort. Svart. En liten fastsydd dyna för gluteusregionen och en till för den huttrande kotpelaren. Konferensrum är alltid lite lätt kalla.
Under flera timmar är det diskussioner, samtal, förslag, idéer, tjoande apljud, utropstecken, frågetecken, "OK" med plus, träspaljeer, suspekt kaffe, litteratur, stapeldiagram, köksrenovering, gräsmattor, personer som droppar av från radarn under en inte obetydlig tid, hämtandes av papper både bu och bä glömt, nickanden, jakanden, osäkra påståenden och inte minst Under The Influence snurrandes i bakhuvudet.

Men han känner sig stärkt efteråt, doktoranden.

Han har två riktigt bra handledare.

Forskningsmöten är en upplevelse olik någonting annat.

Il mangiare invisibile

Sexåringar, bilder, fjortonåringar, recept, Peter Kihlgård, kockar, berättelser, elvaåringar, dirigenter, hundratals barn, ingredienser, nyckelord, åttaåringar, dokumentärfilmer, högskolestudenter, noter, kokbok, gitarrer, blå lax, laptops, fotografier, dansare, åttiofemåring, animationer, högskolor, kommunala skolor, Rom och Umeå, allt detta är lika med projektet "Den osynliga maten / Il mangiare invisibile".

Det startade för flera år sedan och i projektet förenas Italiens och Sveriges kulturer i en kulinarisk fantasi. Ungas tankar, idéer, texter, bilder och fantasier kring mat har gestaltats av professionella kockar, studenter, och lärare från högskolor i Italien och Sverige.
Allt har varit en pedagogisk, interaktiv process som resulterat i tolv fantastiska maträtter, musikaliska sviter för professionell orkester och nybörjarorkester, animationer, dans och en novell av Peter Kihlgård.
Projektet som bygger på Kulturverkets metod "barn säger åt proffsen vad de ska göra" har involverat 100-tals barn och unga från fem till 14 år och avslutas med scenföreställningar i både Rom och Umeå. Igår var det dags.

Det serverades fantastiska musikstycken betitlade Blå Lax, Marshmallow Jackson, 2 x Paj med Päron, Rosa Avokado och många fler. Musiken framfördes av Norrlandsoperans symfoniorkester och en juniororkester med musiker från både Rom och Umeå. De kontemporära och moderna dansnumren framfördes illustrativt av Valeria Pediglieri från Rom. Det digitala musikverket som min grabb deltog i tillsammans med många av sina kamrater från förskolan var ett härligt inslag, tänk känslan att som sex-åring stå på scen framför ett fullsatt operahus och en hel symfoniorkester i ryggen.
Mäktigt. Applåderna ville aldrig ringa ut.
Andra akten utspelade sig utanför konsertsalen där den barninspirerande maten provsmakades som gjorts "ätbar" av flera högt meriterade kockar. Rätter som Marshmallow Jackson, Kyckling med chokladfyllning och många andra smakade helt makalöst fantastiskt. Resten av kvällen spenderades i stadens pulserande ljud och ljus som utgjorde Kulturnatta. Såg en konsert med Alannah Myles där den fantastiska Lover Of Mine var kvällens stora behållning. Alla som har några år på nacken och gjort mixtapes i sin ungdom kommer ihåg denna låt. Att höra den spelas direkt framför mig var lite av ett memory-lane-moment.

Nu ska jag sätta mig på min mysiga balkong i gassande sol och äta passionfruktsallad samt dricka latte.

Mr. Bandana-man

Om vi säger så.

Det finns dagar när en sak betyder mer än allt annat

Screw jobbet, jag ska hem och leka i jorden med barnen.

Tack för inspirationen.

Tidsrelativism

Har de senaste veckorna träffat på flera personer som gnällt till fördärvelse över hur mycket de har att göra. Mina trumhinnor har borderline vissnat i tristess och tveklöst slagit dövörat till. Aldrig har konceptet att allt är evigt relativt som Einstein en gång myntade varit mer reellt. För mig är det pur icke-logik att man inte hinner med att plugga till en liten omtenta (jo en liten, futila 4.5 hp) och sedan ha en annan och större tenta hela två veckor senare.
Kom tillbaka för sympati när du kombinerar ovanstående med två barn och ett på bakning, forskning på heltid och diverse hemmaplikter du aldrig än skådat ens i en navel.

Jag känner istället att jag nu har mer fritid över till barnen, tid att läsa några sidor i en skönlitterär bok (hey, teh lycka!) och dessutom är min dator äntligen hemkommen från teknolog-IVA där den tvunget genomlidit flera omgångar av hjärt-lungräddning. Tydligen fungerar den nu och än har inte motsatsen bevisats. Jag är dock försiktigt påsitiv i sammanhanget; av förklarliga skäl omjagsägerså. Men jag skriver i alla fall denna text på den och det trådlösa nätverket fungerar "fina fisken" som Beamer sa åt Fuglesang högt ovan jord.
Det är flera saker på tapeten framöver, ja om ni bara visste, men allt skrivs ned i sinom tid. Jag njuter av behagligheten att inte göra något särskilt. I magen vilar grillad fläskfilé, rostade rotsaker med tomat- och vitvinsbräserad svamp- och paprikapytt. Läpparna sippar lätt på kallt Californian White, lyssnar på vackra The Skin I'm In av Gavin Rossdale och vill slå hälarna i taket.

Tidigare pratade jag med mor i telefonen som nu, efter många om, men och turer, blivit inlagd på sjukhuset. Min tre-åriga dotter ville prata lite med henne och efter några enkla ordval säger hon sedan med en kombinerad glädje i rösten och ledsamhet i ögonen "Farmor...jag älskar dig.."

Mitt hjärta brast.

Krack.

Konsten att dränka en lax

Stiltje.

Tentan är skriven. Barnen springer ut och in genom dörren där skorna klampar högt i trappan i symfonin med deras gälla röster. Utanför skiner solen och ur köket smiter lätta stråk av väldofter från kycklingpajen med hemmagjord tomatsalsa iväg och lindar in sinnet i behovet av att sätta sig ner och avnjuta i lugn och ro. Blicken faller med täta mellanrum på den lätt buktande magen där Pyret börjat sparka minimalistiskt men ändå kännbart för att den blivande pappan ska kunna känna. Bakgrunden bjuder tillika på en av de mest stämningsfulla och skönsjungande spellistor på mycket länge.

Harmoni (Spotify playlist)
Sufjan Stevens - UFO Sighting
Jeremy Camp - Take A Little Time
The Fray - Never Say Never
Kings Of Leon - Revelry
All-American Rejects - The Wind Blows
Death Cab For Cutie - Grapevine Fires
The Perishers - Best Friends
Gavin Rossdale - Forever May You Run
Coldplay - 'Til Kingdom Come
Ane Brun - True Colors
Bright Eyes - First Day Of My Life
Big Star - Thirteen
Andrew Bird - Scythian Empires
Nick Drake - Fruit Tree
The Magic Numbers - Hymn For Her
Alexi Murdoch - Song For You
Sufjan Stevens - Casimir Pulaski Day
Sufjan Stevens - Sister
Israel Kamakawiwo'Ole - Somewhere Over The Rainbow / What A Wonderful World

Allt är lika lugnt och enkelt som det harmlösa i att försöka dränka en lax.

Don't let the sun go down on me

En skål med blandat naturgodis. Favoriterna är yoghurtdraperade russin och cashewnötter med sourcream. Bredvid skålen står ett glas med rosé och på laptopen spelar Spotify sköna alster av både Switchfoot, Need To Breathe och Emerson Hart.

Sitter på balkongen i solskenet och läser inför måndagens tenta.

Om en timme bjuds det på grillfest här på kvarteret.

Man kan ha det sämre.

The red toilet incident

Sitter på biblioteket och pluggar. På hyllan i fönstret stod tills för en liten stund sedan en matlåda innehållande en liten mängd fryst gulashsoppa med tvivelaktigt tillverkningsdatum. När sedan kamrat A nämner "sugardaddy" och "lunch" i samma mening är jag heller inte den som är den. Tar den lilla lådan för att dumpa innehållet i närmsta avfallskvarn, ty rödmarmorerad väska är inte ett hett eftertraktat attribut. Illvillig som jag är får jag en begärlig lust att låta det rödoranga frysblocket avsluta sina dagar i ett av bibliotekets vita klosetter, varpå illusionen om att din studiegranne eventuellt svänger sig med Morbus Crohn plötsligt manifesterar sig. Rim och reson fick dock överhanden och tanken blev inte mer handling än lite fingergnuggande i jeansfickan.

Wasabisnårting eller grillad biff ikväll? Who knows.

Rosé blir det i alla fall.

Baksidan visar sin bästa framsida

Kliver upp före fan. Flygtaxin hånkar utanför och kör ett nyvaket paket doktorand till flygplatsen. Det första jag gör post-säkerhetskontroll är raka steg till caféet och beställer en latte size XL som förhoppningsvis suddar bort gruset i ögonen. Över mina axlar hänger en kavaj vilket känns lite bakvänt och avigt, är normalt den bekväma typen, men har så sakteliga färgats lite av min kamrat A när det kommer till vissa attribut. Dessutom är det jobbresa och man måste, så att säga, dress the part.
Ett snabbt hopp till Arlanda och ytterligare ännu ett kortare hopp är jag så i Göteborg. Och här måste jag bekänna färg, det är första gången jag någonsin besöker denna Sveriges bak- eller framsida (hey, I don't judge). Möter upp med kollegor och forskningsfolk och hopp in i taxin som kör oss ut till Marstrands färjeläge.

[konstpaus]

Ja men så löjligt idylliskt. Blir ju nästan förbannad. Segelbåtarna står i prydliga rader, folk går omkring i Gucci och D&G-brillor (ja, jag inkluderad) och till både höger och vänster hänger skyltar om Volvo Ocean Race i juni.
I den svala och saltdoftande brisen från Östersjöns böljande hav tar den lilla färjan de ännu färre metrarna oss över till Marstrand. Som en pärlbandsparad rullar forskningsgardet in på Villa Maritime, ett komplett idylliskt skärgårdshotell. Har tid innan allt rullar igång med lunch så några stycken tar en tur runt gator, torg och Carlstens fästning anno 1658. Kameran jobbar på högvarv och njuter av scenerierna genom linsen. Väl tillbaka har fler slutit upp och lunch inmundigas i den vackra restaurangen. Fantastisk salladsbuffé som följs upp med havets burgare. Efter detta rullar mötet igång med dialoger och presentationer runt det aktiva området från aspekter som epidemiologi, kirurgiska ingrepp till renodlad cellbiologi. Hela eftermiddagen är en orgie av samlad kunskap. Sist av allt avrundar Bjorn Olsen med ett imponerande seminarium i utvecklingsbiologi och om hur skelettet bildas och hans visioner om framtidens forskning. Faktum är, Bjorn Olsen är en rätt imponerande man i sig själv. Född i Norge där han läste till läkare och åkte sedermera till landet på andra sidan dammen för ett "sabbatical". Där blev han istället kvar och innehar nu dubbla professurer vid Harvard Medical School.

Snabb tupplur på rummet innan middag (klev nota bene upp före tuppen), och vilken middag det sedan bjöds på - Marstrandstoast till förrätt med ett makalöst Riesling följt av grillad oxfilé med rostade rotsaker, fetaostcréme och kaprissås ackompanjerat till fullo av Kanonkop Kadette från Sydafrika.
Tog mig ut en stund efter middagen för "lite" fotografering i skymningsljus och som gav en hel del fantastiska bilder, sen blev det rosévin till min chef och handledares ypperliga förtret. Incidensen med rosévin i hytten från 2008 kommer leva kvar i mannaminne. Om vi säger så! Sömnen kom någon timme senare trots att hotellrumsgrannarna som hade möhippa ylade med till en fantastisk 80-tals anthem under namnet "Livin' On A Prayer". Jag övervägde nästan sticka in huvudet och sjunga med.

Traditionell frukostbuffé gav en bra start innan jag skulle hålla min egna presentation på förmiddagen. Tycker det är både roligt och givande att prata inför folk, men när man har ett auditorium med högkalibriga fullmantelkulor som Mr Olsen, ja då kan man bli lite knäsvag. Det gick dock lika bra som det för det mesta gör.
Lunch med salladsbuffé (ja, man äter väldigt mycket på jobbresor), grillade lammfärsbiffar, kokt potatis och stuvad blomkål gick ner innan mötet avslutades. Om jag får åka på mötet igen till hösten vet jag ej, men hoppas kan jag ju.

Fast...

Mitt på dagen. Mötet är slut. Mitt plan går runt 19...

Tänker ni på samma sak som mig?

Just det...

LISEBERG!

Sagt och gjort. In till stan bar det av (fick skjuts av mycket snäll forskare tillika läkare och göteborgare). Låste in mitt handbagage på centralstationen och knatade iväg längs kanalen och sedan Ullevi, Scandinavium och Svenska Mässan innan jag vek in på Liseberg som precis öppnade. In, på med åkbandet (som om det skulle finnas något annat alternativ) och sen släppa lös i Lisebergsbanan, Uppsvinget, Uppskjutet, Balder, Kanonen och mycket mer därtill under dryga två timmar. Strosade sedan tillbaka till centralstationen med en avstickare längs Avenyn och njöt av vad jag tveklöst betraktar som Sveriges framsida av ypperlig klass.

Så här sitter jag nu, på flyget 10.000 meter upp och njuter av utsikten där solen precis går ner. Snart är jag hemma hos mina fantastiska barn igen, en trygghet större än något annat. Ja och hemma i verkligheten igen då, det vankas tenta på måndag.

Helgen är bokad och jag är laddad.

Bring it on.

Vackert

Jag fick det fantastiska förtroendet att fotografera min kusins och hans flickväns för tidigt födda dotter.

Du hittar fotoserien här.

Bedömning

Presentation skickad till handledaren för bedömning.

Inväntar återkomst.

Under tiden lunch med A.

Och skutan den går

Fixar presentation till Marstrand.

Ska fotografera den för tidigt födda flickan och hennes föräldrar.

Haft en fantastisk helg med celebra E på besök.

Och fortfarande ont från torsdagens OP.

Det är väl det mesta på ett bräde.


Tjoflöjt.

Hemkommen från OP

Käkkirurgen som eftermiddagspatient var en upplevelse.

Började med en hutt narkotika där skön avslappning infann sig ganska omgående. In på op-salen där jag bäddades in i skyddande kläder och tyger, fick sju(?) bedövningssprutor intryckta i tandköttet och efter det så var det borrande, slitande, vickande och utdragande av visdomständer följt av lite snigga stygn. Gick mer geshwint än jag hade väntat mig, klar på en trekvart more or less.

Däremot ser jag lika svullen ut som elefantmannen, spottar blod och har moderat ont lite varstans.

Fast den kvarvarande känslan av salongsberusning från midazolamen är rätt behaglig.

Känslor

Min kusin blev pappa igår.

Lite för tidigt.

Han och hans sambo flögs med ambulansflyg hit till sjukhuset då förlossningen inte gick att stoppa. Akut kejsarsnitt och ut kom en liten tjej på strax över ett kilo och dryga 30 cm i ståtlig längd.
Gick upp på avdelningen och träffade båda två där min kusin målade upp det hela så vackert. Hur den han älskar så mycket ligger och tycker det kittlas när dom tar ut lilla Elina från magen. Hur han sedan hör henne knorra blandat med småfnisset från den nyblivna mamman. Uppe på neonatalogen ligger Elina i kuvös och varje ord och mening hennes pappa tar i sin mun när vi är där är eftertänksamt och kärleksfullt. Hur linjerna runt hennes haka och kinder är sin mor upp i dagen, hur lugn hon blir när han lägger en hand på henne och hur livet förändras på ett ögonblick.

Jag lägger armen om honom och ser hans stolthet.

Han har blivit pappa.

Det blir inte större än så.

Second life syndrome...

...titeln på Riverside's fullängdsalster från 2006 och tillika en ypperlig synonym av mitt allmänstatus. Jag lovar ett MMT skulle utröna vissa frågetecken och funderingar att spinna vidare på.

Aspekten att forska och studera på samtida basis är inte med enkla ord helt överkomligt enkelt alla gånger. Det är en balans som efter månader av trilskandes så smått börjar falla på plats. Jag utvecklar en mental strategi på vad jag måste fokusera på vid olika tidpunkter, annars finns det en överhängande risk att min kalufs inom en snar tidsrymd kommer stå i flammande lågor.
Men trots strategier och planering finns det alltid små tuvor som välter stora lass och de kommande dagarna måste vara något av Murphy's mest grandiösa undantag. Skriver på litteratursammanfattningen och det ger något av den fantastiska inblicken i hur det måste vara att drunkna i sitt egna nummer två. Bottenlöst, trögt och ganska, ja ni fattar nog. Jag förnekar inte dess grad av intressanthet, det är löjligt spännande och lärorikt, men tidsödande på ett sätt få begriper. Skriva ett examensarbete på tio eller tjugo universitetspoäng? Fuck off, det vore en bit av kaka i jämförelse. Och ja, jag är av det gamla universitetsgardet och förstår mig inte på nymodigheter som högskolepoäng med halvor och kvarter dit.

Försöker trots Stefan Holm-hindershöjder få ihop så pass mycket pluggtid att jag ska känna mig elitiskt säker till tentan om 1½ vecka men någon sådan förhoppning är bara att önska om. Till råga på allt är det forskningsmöte på västkusten (Marstrand) nästa vecka och en presentation jag har förhoppningen att börja med efter helgen (flyget går onsdag morgon). I morgon ska jag ligga på operationsbordet hos käkkirurgen och få skallen sönderborrad. Vidare bjuder helgen på långväga besök och därmed tung men euforisk träning. En högkalibrig urladdning jag lär behöva för att förmå mig själv stå upprätt utan stöd.

Jag läser sagoböcker för barnen som somnar gott i deras sängar. Hela jag skriker i rymdens vacuum att få göra dem sällskap och drömma mig bort bakom mina egna ögonlockar men det vore att kasta bort tid jag inte har. Istället lökar jag ned mig i gråa, mjuka hemmavidbyxor och linne för att låta kroppen få någon sorts mentalt lugn emedan jag följer med i rörelserna och tonerna till ett BodyBalance-pass i mitt egna vardagsrum. Att jag måste följa upp det med plugg in absurdum och ett kvällsbesök på labbet, det försöker jag i största utsträckning glömma för en stund.

"I'll be back" sa någon och jag säger detsamma.

När fan nu det kan vara.

1984?

Andas herr Hfuhrruhurr...

Vardag indeed.

Experimenten tornar upp sig som pappershögarna jag en gång bevittnade hos en mycket ingrodd och nostalgisk professor jag korsade stigar med under det första trevande året i universitetets säregna värld. Professorn, vi kan kalla honom Mike för sakens skull, var en unik individ man aldrig glömmer i första taget; inte i sista heller för den delen. Mörka hårtestar med insprängda gråa stråk på skalpen och antingen en grå eller röd fleecetröja över torsons enda synliga magmuskel. Hela skapelsen var som någonting man grävt fram under en djup sten. Skrivrummet låg längst in i ett litet labb där alla ytor på vägen in var belamrade med elkablar, instrument och mer därtill. Det såg ut som något man hittar i Dr. Michael Hfuhrruhurr's dilemma. Kontoret (och med den benämningen är jag snäll) var en liten skrubb där man hittade en dator från 90-talet, en kontorsstol daterad senast -83 och travor av papper jag aldrig sett maken till. De började från golvet och sträckte sig långt uppåt väggarna. En syn jag aldrig glömmer. Vad jag heller aldrig glömmer är när jag en gång gick dit för att hämta upp en labrapport om någon kolbindningslängd i vätskefaser (jag sa det var början av min universitetstid - hade ingen aning om vad jag höll på med). Mike utbrister "jo jag ska ha den här någonstans". Lyfter ner en stor trave papper på golvet, från samma hög lyfter han upp ytterligare en bunt och med ett ryck drar ut min labrapport som ur en trollkarlshatt.

Så imponerande att jag tappade hakan.

Min vecka nu är lite med samma tendenser av arbetsuppgifter att utföra som mängden pappershögar. Korrespondens och fiskande efter forskningsprotokoll hos andra forskare runt jordens alla hörn, planering av immunoförsök, western blotting av många antikroppar och genanalyser av vad som känns som ett helt genom I tell you. Nästa vecka är det forskningsmöte i Marstrand. Till det ska jag tydligen snickra ihop en presentation som ska hålla måttet för att inte en Harvardprofessor på besök ska skratta i byxan åt mina trevande försök att verka professionell och kunskapsberättigad (bara jag själv skrattar av blotta tanken att lyckas med det). En resa måste bokas, visdomständer OP:as ut på torsdagen, hämta upp celebert helgbesök från Skånetrakterna på fredagen för en helg i dekadensens lovsjungna vårluft och emellan allt detta andas djupa andetag. Det är sådana här gånger man uppskattar goda kamrater som bjuder in till celebert hemlagad lunch med indisk böngryta, gurkmejaris och hembakat naanbröd för välbehövlig andningspaus.

Det är då man tillåter sig själv sjunga som Jeremy Camp; One Day At A Time.

Long time, no connection

Länge leve det moderna samhället.

Tänk norröver, tänk inland och tänk händelser som inte har det minsta liknelse med ett uppkopplat samhälle så har ni en bild av den gångna veckan i stort. Har tillbringat tiden med människor i både höga och låga dialoger av diversifierad karaktär. Fotat in absurdum och kameran är fylld med några fantastiska guldkorn till bilder bland de hundratals jag samlat på mig. Från flammande eldslågor mot mörk himmel till stormande forsar med ackompanjerat öronbedövande dån och där emellan glatt leende barn.

Men jag är tillbaka till livet i stort med allt vad det innebär. Forskning, studier och familjen.

Vardagen, ni vet.