Lejonet under den gula hallonbusken

Vit glans. Svartgrön glans. Brunt öga med radiella strimmor på bottenskimmer. Explosion av hår, moln av en fäll, trycker nära inpå.

Tystnad.

Svart dunkel under ljus bild från höger. (Flyttning åt vänster.) Något lågt liggande och utsträckt nedåt höger finns rakt fram. Hetsig smärta (djävulskt) vitt ohörbart vertikalt snett ljust streck, som ett skrik (skydda mellangärdet). Luftvibrationer och en hinna av svagt brungrönt vatten. Dunkelt talande och absolut tystnad. Hårigt lejonhuvud med fundersamma ögonvinklingar och profil svagt åt höger. Plötsligt frågande böl och vändning svagt åt vänster och glimt av ögonens båda iris - Ett huggande framåt med ljudlöst böl och igenklippande käft.

Lejonhuvud och rygg. Halsen, ryggen, huvudets resning med stubbigt klippt pannman, fällen ½-1-2 dm långa gråbeiga hår hängande som kammande nedåt. Vitglimtande hugg bakåt och rytande avslutat med dovt ljud. Snabba mycket långa steg åt vänster mot mörk bakgrund. Glidande verkan och känsla av förvirring och ett snoende runt. Bildens och rummets krängning i hugg framåt. Slutlig död.

Lejonet ligger litet och magert, platt utsträckt med huvudet från oss, vatten rinner och sipprar delvis synligt, mörkt och vitglimtande. Blixtsnabb samling och aura med mörkt centrum. Många centriska, tänkta men ohörbara slagsmål. Ett glapprum i tiden och varmt, tillfredställande rinnande. Dovt helvetes (plötsliga stora gester) oljud. Blixtsnabba steg och hugg ur rektangeln. Vi lämnar densamma och följer med förtroende djuren hängande under lejonets buk händerna smekande ryggen, handen med flatan mot långhårade fällen.

Övergivna av djuren knyter vi oss mörkt med ryggen på backen. Famlar med extremiteterna, mumlar otydligt och tänker virrigt. Utsträckning, uppvaknande och häftiga konversationer.

Tänk om det vore så, att lejon kunde uppradas och göras små, mindre än tändsticksaskar, men med alla kännetecken bevarade. Ögonvinklar, nos (nössar), fäll, hår och så. Konversationen (deras) finge vara stor lugn och moderlig. Inom den lugna vocationen kunde finnas (tänkbart) små snabbinsatta glimtar av spiritualitet. Akademiskt med snudd på gemen humorjargong. Efter vart litet mera lalligt tragglande med trivialiteter. Exempelvis: ("beställande av äggsmörgås med extra stekt ägg - varmt ska det vara fröken, och fuktigt av tunt fett. Fröken förstår, att jag tycker om såväl flytande fett som vatten och grönsalladsblad med skivor och strimlor av vem vet (djurens konung vet) för sorts grönsak (rödsak) exempelvis morot. Just det ja, förstår fröken. Förresten, får jag titta lite närmare på frökens kjol. Få se nu. Känna här. Korta ljusa hår med mörkt underslag, fan vet åt vilket håll. Få se nu här. Undan en smula här. Slät len kurverad hud och runda tummen med kurverade blåkantade nageln i topp.")

Helvetes skällande och eventuellt slagsmål. Stort lugn, rosa känslor och gröna blad blandat. Ur detta utvecklar sig normalt rörligt mjukt hårigt lejon, som ostressat och vänligt funderar för sig själv, men även svarar på en fråga: "Vawv." Med ljuvligt och svagt spinnande tonerar dess röst. Med djärva och mjuka turneringar, hastiga kast och tillräckliga, snudd på omständiga, fullföljanden av slutsatser besvarar han, det (djuret) uttömmande Edra (de tillstädeskomnas) frågor. Mot mörka och bitvis ljusmodulerande och böjliga delvis grå och delvis ljusa bakgrunder ljuder det avundsvärda, helt accepterade lejonets sonora stämma som följer: Är det så, att Ni har problem med något, exempelvis proportioner? Ta då den gyllene regeln lägg den utsträckt uppåt vänster. Med rektangulärt tvärsnitt vilar den, som tyngd, sval i handen. Eder bild uppföljes med rött till vänster och stort svagt grönt åt höger och något beigegrått knappt till vänster om mitten med tyngdplatsen upptill. Har Ni klart för Er, att detta beigegråa är en fråga om hår. Tag den tussiga bollen och gå in i den. I dess obefintliga inre vilar ett lejon. Med ljuvlig sötma utvecklar det sin värme, som vore dess tunga och dess kinders insidor en vackert vänlig sak i sig själv. Utsträckande sig plaskar och svalkar den strävsamma tungan ditt ansikte. -Och inte nog med det. Uppradade upptill vilar grå tunga blad. Få men icke räkneliga. Nedom sitter sidenpälsat, stort men icke litet, lejon. Stillasittande men med böljande (böljande men med buktiga) buktar dess lemmar. Benen urskiljbara, fram- och bakben (upp- och nedben) för sig de fyra tassarna för sig. de fyra tassarna vilar i alla vinklar. På vardera fyra tassarnas ändsidor utbuktar som håriga fruktartade (päron) former av tår täckta av dessa beigegråhårsmåpälsar. Ur kransar av hår väller ut en mörk nästan svart klopjäs. En nagelklo ur vardera kransen av stickiga hår.

Krystat och vanligt mörkt tonande talar lejonet så: "Vore det så att utstickande bollar av hår kunde förleda Er så. Skulle utstickande skrikigt fnitter föranleda Ert embryo att lägga morotsstycken på limpskiva och breda massor av smör därpå."

Under den gula hallonbusken. Du, jag, lejonet och världen.

TKT

Helgen passerade i långsamt mak med minsta möjliga aktivitet som huvudmål. Lyckades väl också i sammanhanget relativt bra då jag höll mig borta från doktorandlabbet, mös med dottern på pyttedans, oljade in utemöblerna och började läsa lite bekväm skönlitteratur ("Dubbelspel" av Lee Child) i halvliggande ställning på soffan.

Åter måndag och åter till verkligheten. Förmiddagen bestod av TKT (Tidig Klinisk Träning) som i mer utsvävande former innebar att lära sig ta BT (blodtryck), repetition av HLR (Hjärt-Lung Räddning) och L-ABCDE (Location-Airway, Breathing, Circulation, Disability, Exposure). Inga svårigheter på något sätt. Att höra och ta BT var mycket lättare än förväntat men jag instämmer med motiveringen "det är bra att redan nu införskaffa er egna stetoskop". Skolans versioner är inte de allra bästa och att vänja sig med sitt egna redan från the get-go är smart. Dock när man ser en prislista över stetoskop riskerar man sätta i halsen. Det får bestämt bli en önskan om julklapp. Littmann Cardiology III, I tell you. Ok?

Eftermiddagen bjöd på den laborativa miljön av trevligheter som qPCR körning, JC och annat smågodis. Blir kvar här ytterligare ett tag men roar mig så länge med att läsa Katarina Hambergs "Genusperspektiv relevant för många av läkarutbildningens ämnen" till morgondagens föreläsning. Eller så skriver jag klart nästa historia, "Lejonet under den gula hallonbusken".

Att gråta med ett leende

Kursgården bjöd som alltid på fantastisk mat, vacker natur, fabulöst sällskap, många skratt och tänkvärd lärdom. Det har samtalats om etiska problem i läkarrollen och hur man bemöter dem på ett värdigt och adekvat sätt. Såg även en fantastiskt bra film, Mar Adentro, i regi av Alejandro Amenábar. En film om spanjoren Ramon Sampedros långa kamp över rättigheten till sin egna död. Hjärtskärande, gripande och rörande. Den lämnade efter sig ett spår av vacker eftertänksamhet.

Kvällen bjöd sedermera på bastu, rosévin, kallbadsdopp i en 5-gradig Vindelälv och badtunnebad omgiven av brinnande facklor med en stjärnklar natthimmel man aldrig ser en tillstymmelse av i stadens kvävande neonljus. Livsbejakande när det är som bäst.

Den fula stenen

Paul Henningsens lampa hänger över köksbordet. En TV i färgerna svart och vitt sprakar i vardagsrummets bakgrund. Den gröna kobratelefonen skallar sin signal mellan rummens tunna väggar. Brytningstiden mellan gammalt och nytt, ungdomslivet och vuxenvärlden. Kvinnan är gift med samhällets stereotyp; mannen, två barn och den gifta mannens lyckliga iver att bygga dem ett hem. Ett hus. En grund. En framtid. Vita knutar med lodrät faluröd panel.

Gifta kvinnan ofrivilligt ogift. En svart natt men ej mer nattsvart än någon annat natt är mannens andetag intet mer, men huset är klart. Livet rinner ut och bort som vatten på en gås. Skalet kvar, känslor i svall, ändock bara skalet kvar. Upp är ner och ner är upp. Låt oss stå på händerna för normaliteten. Huset står kvar, barnen skrattar ömsom gråter, kvinnan i vild förtvivlan skriker i tysthet om hjälp. Söder, norr, öst eller väst, ge henne hjälp ty hon står på bara knän. Hennes barn är hennes barn, inga andras barn. Döde mannens bror iklär sig rollen som den chevaleriska vita riddaren. Han flyttar in, hjälper till och styr upp det ostyrda.
Åren går där barnen växer och morbrodern växer till att bli den pappa de aldrig ändå kunnat dra sig till minnes ty de var allt för unga. Deras mor med en vänskaplig och platonisk relation till sin svåger och aldrig mer än så, djuplodad men distanserad. Barnen växer till ungdomar, vidare till individer av vuxet mått och flyger från boet som de fria fåglar de är. Moderns motgångar har varit många men ännu få, ty svågern insjuknar i svårartad sjukdom. Dagar ut och nätter in sköts han om av kvinnan men fruktlöst, tiden tar alltid ut sin orättvisa rätt och han somnar för gott när timglasets sand runnit ner.

Tiden går, sorgen växer. Gråten är hennes utlopp men den slutar aldrig. Månad följt av månad, månader till år och år till tidlöshet. Kvinnans vänner förskjuter henne, de är utom ork. "Sluta gråta, vi orkar inte!" skriker de i vild förtvivlan. Kvinnan gråter ännu mer. Hon förklarar för Någon, hon behöver hjälp. I bröstet sitter en svart klump, mörkret värker, spänner och smärtar. Åker upp och ner som ett ekolod. "Men hur ser den där klumpen ut?" frågar Någon. "Som den där fula stenen!" svarar kvinnan och pekar på en sten som ligger på skrivbordet. Ja det är sannerligen en ful sten, blekt jordfärgad med kantiga håligheter och en uppsyn vilket för tanken till avsky. Någon tar upp en liten vit och vacker sten. "Den fula stenen kan bli till den fina vita stenen. Den behöver bara slipas, putsas och vårdas, sen kan den bäras som ett smycke runt halsen. Ta den fina stenen så ses vi om några dagar." Kvinnan tittar på Någon, tar stenen och stoppar den i sin ficka. Vänder på klacken och går därifrån med orden "Jag tror minsann en flisa föll av".
Kvinnan återkommer senare och ger tillbaka den vita stenen till Någon. "Den räddade mitt liv. Ty jag har icket sörjt på fyra årtionden utan bara gråtit. Jag har nu sörjt i en vecka men icket gråtit. Jag äger nu mitt eget liv och har min egna vita sten. Dock har jag ytterligare en sak att be dig om innan våra vägar skiljs; var vänlig skölj mina öron, jag tror jag har en vaxpropp."

I varje ögonblick uttrycker vi, på något sätt, summan av vår historia och vår förväntan på framtiden.

Vind & regn

Utanför fönstret blåser det nästan storm. Vinden river i träden likt vårflodens vatten drar med sig vissnade träds avbrutna grenar. Ligger på soffan och ser trädens skuggor slänga fram och tillbaka i skenet från fönsterlampan. I bakgrunden spelas "Lisa Lisa" av David Sandström Overdrive. Mina ögon vilar på boken "För deras ångest är ju också min" av Margareta Andrae, en onkolog som skriver om läkare och kandidaters förhållningssätt till patienter med svåra och dödliga sjukdomar. Den är mörk, hoppfull men samtidigt givande och texten talar till mig på en personlig nivå.

Regnet piskar mot rutan och lämnar små runda droppar på glaset. De blandar sig med de ensamma tårarna på mina kinder.

Kråksång

Känns nästan konstigt. Har en hel dag på labbet utan föreläsningar eller annat. "Inläsningsdag" säger schemat och måhända skulle jag också behöva en hel dag till att läsa men labbet kallar på mig då experiment ska fortsätta arbetas med, sammanställas, presentera JC (Journal Club) och mer därtill. I morgon nya föreläsningar och i slutet av veckan medicinskt etikseminarium i Kronlund.

Så vad sitter jag här för? Seriously.

Förgylld

Lördag.

Tetrazzini till middag (italiensk gratinerad pasta med bland annat svamp, kyckling och färsk basilika med obscena mängder parmesanost), några glas australienskt vitt vin, mörk choklad från Lindt och en bägare Ben & Jerry's Strawberry Cheesecake i frysen.

Lördag. Som sagt.


Eftersom snällaste Anna bad om receptet på Tetrazzinin låt mig bara säga, låt er väl smakas.

20g (en liten näve) torkad karljohansvamp
Olivolja
3-4 kycklingfiléer skurna i mumsbitar
Havssalt och nymalen svartpeppar
2 vitlöksklyftor, skalade och tunt skivade
2 ordentliga nävar blandad svamp efter smak riven i bitar
2 dl vitt vin
450g spaghetti (torkad, ej färsk och av god kvalite)
5dl vispgrädde
Ordentligt med riven parmesan (obscena mängder är helt ok)
En kvist färsk basilika, bladen repade

Värm ugnen till 200 grader. Lägg karljohansvampen i en liten skål och häll på så pass mycket kokande vatten att det täcker. Ställ åt sidan och låt svälla i 10 minuter. Värm en gryta, en skvätt olivolja och bryn kycklingbitarna. Krydda med salt och peppar. Lägg i all svamp i grytan och tillsätt vitlöken. Häll på vinet och vattnet som karljohansvampen svällt i och sänk värmen. Sjud tills vinet har reducerats en aning.

Koka under tiden spaghettin och låt den sedan rinna av. Tillsätt grädden till kycklingröran, låt koka upp och stäng sedan av värmen. Smaka av med salt och peppar. Tillsätt spaghettin, blanda om och sedan 3/4 av parmesanosten samt basilikabladen. Lägg i en ugnsfast form, resten av parmesanosten ovanpå och gratinera i ugnen tills det bubblar och är härligt gyllenbrun.

Det är kladdigt och vansinnigt gott. Drick ett gott vin till.