När allting snurrar som en infernalisk tornado runt en är det rätt svårt att behålla fokus på någonting vettigt i mer än några enstaka sekunder i taget. Lillgrabbens diagnos med de obligatoriska frågetecknen hänger i luften hela tiden, den andra operationen på Ackis senare i veckan hänger i luften även det, i morgon är jag op-assistent, rondar patienter på för- och eftermiddagar, huserar lite på labbet, lite på det lilla biblioteket, funderar runt den fula AST-tentan som aldrig kommer med något finaliserat om-datum, det snurrar helt enkelt. Mycket. Känner mig ganska vilsen i 180 knyck utan tillgång på en bromspedal. Dessutom måste bilen in på verkstaden för lite mer dållars än jag känner mig villig till. Livet på en pinne.
Dessutom kommer man inte på något vettigt att skriva.
Så vad skriver man om?
Jo att pappaledighet i fyra månader har jag aldrig längtat efter så mycket som just nu.
Dessutom kommer man inte på något vettigt att skriva.
Så vad skriver man om?
Jo att pappaledighet i fyra månader har jag aldrig längtat efter så mycket som just nu.
2 kommentarer:
Känner igen mig i "180 knyck"-känslan. Hur många gånger sådana perioder än kommer har jag ännu inte klurat ut någon bra mirakelkur... någon? Skickar iaf en näve vänliga tankar och hopp i digital form tvärs över vårt avlånga land.
Julia, jag tror bestämt att det handlar om den totala bristen på vettiga coping-strategier eftersom man alldeles för ofta tror man klarar av alldeles för mycket. Människan är onekligen en mycket dum apa när man kokar med allt till en fond. Tack för omtanken.
Skicka en kommentar