24 mars, 2010

Vad skiljer en bra doktor från en bättre doktor?

Alltför ofta ser jag dessa eviga teoretikerstinna [individer] som på ett nästan masochistiskt sätt timmar ut och timmar in bankar in kunskap från tjocka tegelstensbiblar med något som angränsar mot självinducerat våld. Må så vara om det rör sig om cellens miniatyrbitar, minimalistiska muskelloger i handleder, små benstrukturer, exakt hur ett läkemedel metaboliseras exakt var i kroppen och hela dess kemiska struktur. Kalla mig crazy men jag nöjer mig gott med att känna till funktionen i handleden i stort, att cellen finns och hur den fungerar i stort, de stora delarna av skelettet, att exempelvis en viss typ av läkemedel sänker blodfetterna och ett annat fungerar med att sänka blodtrycket. Jag lever i min fantasmagoriska värld av villfarelser där jag hyser en större tilltro till att vad som gör en bra doktor till en bättre doktor inte är detaljkunskaper utan den nästan tabubelagda filosofin att kunna prata med människor.

De flesta studenter, åtminstone till en början, klamrar sig fast vid villfarelsen att den nästan maniska jakten på kunskap och höga resultat är vad som räknas. De flesta kommer under (studie)tidens gång att inse att det finns mer till studierna än just studier. Det är människor, människor med livsöden och historier som berör en ända in till märgen. Från fula skrapsår på knäna hos ett mindre barn till obotliga sjukdomar hos någon annan. Det är, när vi slutligen inser att vara en riktigt bra doktor handlar om när vi kan prata med våra patienter, att lindra med något så enkelt som ord och stöd, att ge förtroende och råd till deras utsatta situationer - att genuint hjälpa en annan människa - det är först då man anammar stavelserna "läka" i läkare. Jag är inte den som presterar bra på tentor, har aldrig gjort. Men jag kan prata med människor. Och det kan jag jävulberg mig så mycket hellre än att kunna all bisarr teori i hur cellerna bryter ned blodsockret. Det räcker gott med att veta att dom gör det. Så även om tentorna i mitt fall säger en sak är myntets baksida, och min framsida, att jag får ofta väldigt goda omdömen och referenser att kontakta (jo, även nu från kirurgen) vid framtida sökanden av vik/jobb. Det glädjer mig långt mycket mer än att jag skriver 95% godkänt på en tenta till skillnad från 65%. Det gör mig mer trygg i min framtida roll än att jag känner till just den specifika medicinen någon frågar mig om. Läkemedel kan man kolla i FASS, hur man håller ett tryggt och givande samtal med en patient går inte att läsa sig till på några sekunder. Min text handlar inte om att sätta mig själv på en piedestal, men att sätta dagens glödlampa på att det finns mer inom medicinen än det man läser i textboken på biblioteket eller hemma i soffan. För visst kan man läka en annan människa på fler sätt än bara med skalpeller och mediciner?

Kalla mig crazy, men jag lyssnar hellre på en patientberättelse om personens perspektiv i deras nuvarande eller tidigare sjukdom än hör en föreläsare babbla om tarmens detaljrikedom.

Och ändå sitter jag på det medicinska biblioteket och skriver detta. Har ju omtenta på måndag.

Eh.

6 kommentarer:

Sara sa...

Heja dig!!! Så oerhört viktigt att känna förtroende för sin LÄKAre. Hade under lång tid kontakt med min dito och jag minns att jag en gång efter ett ganska känslosamt samtal sa till henne: "Så skönt att träffa en riktig människa, i vit rock".

Tolkia sa...

Det är ju som vanligt inte svarvtitt. Man behöver också sakkunskap, för ingen vill få en CVK inlagd av en läkare som inte kan sin anatomi nog för att välja rätt kärl bland de till synes identiska svarta hålen på ultraljudsbilden. Vi behöver kunskap, vi behöver människokännedom. Framför allt behöver vi, tror jag, intresse för det vi gör, vad det än är.


Språkfascisten tycker att "teoristinna" kanske vore ett bättre ord, då "teoretikerstinna" låter som om de är stinna av att ha ätit för många teoretiker. (Om det är vad det har gjort tror jag inte att jag vågar gå till MB igen ...).

Doktoranden sa...

Sara, förtroendet är A och O i denna konstiga värld.

Tolkia, min poäng är inte att samtalskunskap skall göra avkall på det viktiga medicinska kunnandet, annars torde man nog inte kunna hjälpa patienter över huvudtaget. Men ibland, med mina ögon och observationer, har kandidater ofta förlitat sig alldeles för mycket på teorin men utan strategier att förmå förmedla detta till den de ska hjälpa. En balans alla gånger, men en balans inte alltför ofta tydlig.

Doktoranden sa...

Men gällande teoretikerstinna individer tror jag de finns, i alla fall under riktigt sena och hungriga kvällar på MB. Varför tror du dom har öppet till 22 numera?

Diarium sa...

Tack för det här inlägget, käre doktoranden. Jag håller med dig, och Tolika såklart. Men fokuset inom medicinen blir ofta just det, att försöka behärska all denna kunskap. Kanske för att det är det enda vi kan mäta oss i, få bekräftat under utbildningen så är det just de prestationerna, poängen på tentan. Annars kan man ju ta en titt på kvartersdoktorn, så inser man hur mycket av allt det andra som är viktigt... =)

Doktoranden sa...

Diarium, så sant som det är sagt.