Sitter i mitt kök. Solen gassar in och värmer ryggen på ett sätt man inte känt på flera månader. På golvet ligger dottern och gör någon sorts kroppslig gymnastik min snart 30-åriga kropp inte ens förmår tänka tanken på att kunna utföra. Vid balkongdörren ligger tillika den orangea katten i samma solljus och sträcker ut sina tassar i välbehag. Äldsta grabben spelar någon sorts inomhus-bandy i hallen som genererar en högre nivå av decibel som mina öron inte förmår uppskatta. Jag låter honom hållas åtminstone en liten stund till. En mycket liten sådan. Från vardagsrummet hör jag avlägsna röster från min far som är här på helgvisit samt min fru som gungar lilleman och väntar på ett telefonsamtal från barnjouren. Lilleman är självfallet nedgången med feber, kraftig hosta, förkylning och mycket problem med att de senaste dagarna få i sig mat. Kanske blir det någon natt på sjukhuset med dropp eller dylikt innan han blir ännu sämre. Närmare, men ännu i bakgrunden, kör mikrovågsugnen sin monotona sång och värmer upp lunch till de äldre barnen. Den avslutar tillika sitt monotona crescendo med distinkt pipande som får mig att utbrista "Ungar, det är mat!". Slänger en tanke över om kvällens middag av potatisgratäng med ankbröst och varm sallad blir bra.
Mitt i allt sitter jag, insprängd mellan kladdig köttfärssås och en jourvecka i ryggen, och funderar över det här med att vara pappa. Över hur mycket som ändå har förändrats sedan minstingen fick sin diagnos utan att man egentligen tänkt på det. Över hur mycket man egentligen klarar av och vad som händer när kroppen och psyket säger ifrån på heltid. Sjukhusbesök är vardagsmat om än uttröttande, den konstanta oron och de eviga frågetecknen, om hur allting har blivit som ett stort gigantiskt moln över huvudet över den redan extrema tillvaron där jag slits mellan att inte hinna med jobbet, göra för lite skolarbete och för lite tid med familjen. Uttrycket har jag myntat förut men det är så slående specifikt och sant att det inte undgår undkomma dess briljans. "Jag känner mig som för lite smör på en för stor skiva bröd", ja den där Bilbo var onekligen något vettigt på spåret. Försöker upprätthålla allting i den bästa mån det bara går, men allting känns som att man sitter i en sjunkande båt där man inte hinner skopa ur vattnet i en takt mer effektiv än det pardonfria våld som det väller in genom den krackelerade bottnen.
Och så gick även solen i moln.
Det var väl jävligt symboliskt.
Men jag är en stolt pappa. Jag skriver bara inga spaltmetrar om det.
Mitt i allt sitter jag, insprängd mellan kladdig köttfärssås och en jourvecka i ryggen, och funderar över det här med att vara pappa. Över hur mycket som ändå har förändrats sedan minstingen fick sin diagnos utan att man egentligen tänkt på det. Över hur mycket man egentligen klarar av och vad som händer när kroppen och psyket säger ifrån på heltid. Sjukhusbesök är vardagsmat om än uttröttande, den konstanta oron och de eviga frågetecknen, om hur allting har blivit som ett stort gigantiskt moln över huvudet över den redan extrema tillvaron där jag slits mellan att inte hinna med jobbet, göra för lite skolarbete och för lite tid med familjen. Uttrycket har jag myntat förut men det är så slående specifikt och sant att det inte undgår undkomma dess briljans. "Jag känner mig som för lite smör på en för stor skiva bröd", ja den där Bilbo var onekligen något vettigt på spåret. Försöker upprätthålla allting i den bästa mån det bara går, men allting känns som att man sitter i en sjunkande båt där man inte hinner skopa ur vattnet i en takt mer effektiv än det pardonfria våld som det väller in genom den krackelerade bottnen.
Och så gick även solen i moln.
Det var väl jävligt symboliskt.
Men jag är en stolt pappa. Jag skriver bara inga spaltmetrar om det.
2 kommentarer:
Även om det känns övermäktigt ibland så går livet vidare. Det handlar om att lära sig ro och ösa i lagom takt och med lagom kraft. Om man bara kan lita på att det reder sig på något sätt, trots allt som har hänt och som är svårt att smälta, så blir det lite lättare att hantera dalarna. Lite. Sorgen finns där, men finns glädje också. Jag skickar en stor kram, full med styrka, även om jag vet att det hjälper föga.
Kram.
FiaLisa, tänkvärt.
Skicka en kommentar