20 mars, 2010

I jymden kan ingen höra dig skrika

Vardagen mister färgen likt snön töar under solens dagsvarma strålar. Än en gång är lillgrabben sjukhusbunden med infektion och öroninflammation. Nålar sätts, dropp och mediciner går in och han piggnar till. Än en gång. Rondas av en AT-läkare som både jag och E känner och har jobbat med. Med ens känns sjukhuset bekant, familjärt och på ett vackert sätt stöttande.
En vardag med helt friska barn där sjukhusbesök bara var något sporadiskt och ytterst tillfälligt har gått i total regress och idag lever man i en känsla av pseudoverklighet där varje dag kan ta vändningar man inte förväntar. Långsiktiga planer blir till en osäkerhet fram till den dag den blir verklighet, konceptet en dag i taget har således fått en innebörd av ny rang. Alla frågetecken runt lillgrabben tär bort lager av lager på ens mentala hudkostym, ända tills man står där naken och blek med bara skelettet i blickfånget. Att varje dag få sträva och kämpa för hjälp man inte får om man inte står på Babylons högsta torn och skriker ur djupet av sina lungor med all världens panikångest under sina fötter. Ett mentaldränage som tömmer en på vilja och kraft likt ett läskpapper förmår torrlägga en oas av vatten i annars ändlös öken.
Lillgrabbens syskon är ytterst medvetna om den verklighet som råder och om än man aldrig skulle försöka skyla den och låtsas som om regnet faller, måste de få känna sig sedda, behövda och viktiga i sin tillvaro som inte bara bör stavas s-j-u-k-h-u-s. Jag prioriterar ned jobbet till sparlåga, studierna till sitt bara minimum om än omtentan lurar runt hörnet och finns där för mina barn. Alla barn. Vi går på restaurang tillsammans (en sportbar som får äldsta grabben att lysa upp som en åldrig Marie Curie) och äter god mat (pappan hugger in på en Las Vegas Strip), åker till Sagagallerian för dotterns dansklass, köper lördagsgodis och planerar ihop en mysmiddag (lammracks med potatiskaka, persiljeskum och palsternackspuré) endast för oss. Det finns mer värde i närheten av sig själv än att tillbringa ytterligare en kväll på kirurgakuten i förhoppningen att träna mer på att bli en bra läkare. Att sy några stygn, att lägga in någon som blivit akut sjuk. Jag vill bli en bra läkare, en riktigt bra läkare, men aldrig får sådan kunskap och vilja vara eller bli på bekostnad av vad som i allas tillvaro torde vara det främsta i livets fragila tillvaro.

Och just då kommer dottern och säger med sur-putande mun;

- Pappa, jag är på dåligt humör idag!

Jag skrattar högt.

Sedan hon.

Och dagen fortsätter. En helt vanlig dag i det doktorandska residenset.

4 kommentarer:

Tolkia sa...

Det du lär dig i det du gör just nu (och det du demonstrerar att du redan lärt dig när du väljer att göra det) är också en del i att bli en bra läkare. Att vara en "bra" läkare är så mycket mer än att vara en hantverksskicklig läkare.

Fredrik sa...

Tolkia, har du något emot om jag heltidsanställer dig som mitt goda samvete? Du är helt enkelt briljant.

Pysseliten sa...

Jag lider med dig för det du går igenom. Barn ska bara friska! Punkt.
(Har tillbringat natten på barnakuten, det är vår vardag det.)

Fredrik sa...

Pysseliten, barn borde absolut bara få vara friska. Men ibland är ens högsta önskningar inte mer än en...önskan.

Så man gör så gott man kan istället.

Det räcker ganska långt de flesta gånger.