Vad skriver man om när man uttryckligen lider svårt av den berömda termen "writer's block"? Det är onekligen svårare än man tror att försöka få ur sig någonting skriftligt produktivt när man har viljan, men dessvärre oförmögenheten att.
Sedan lillgrabbens diagnos har livet inte förändrats per se, det rullar ännu på i det något ändå redan förutsedda spår som tidigare. Förändringarna kommer längre fram, de synbara karaktärerna man ännu inte känner till. Istället sätter förändringarna till dags dato spår i de mentala föreställningar man har i sitt teatraliska sinne; hjärnspratt. Hjärnspöken.
Igår togs flygvägen till en mellandstad i mellansveriget för planerad operation på huset med de hitintills fulaste observerade landstingskläderna. Pardon my french alla ackisar, men de ser verkligen inte behagliga ut at all. Måhända har jag fel.
I alla fall, företeelsen att sjukhusbesök och operationer - och här pratar jag ur patientperspektivet - blir en normaliserad vardag är inte längre främmande. Man utvecklar en trygghet och ett förtroende med och hos de som vet mer än man själv gör, de utgör en stöttepelare och en garanti i en vacklande vardag som tidigare var en okänd faktor X. I allt detta virrvarr av okända ekvationsfaktorer finns de kända variablerna av jobb, resten av familjen, studier och de allehanda andra krav och förväntningar som åligger en. För det är ju så, ingenting annat i livet stannar upp och tar en välbehövlig paus även när tillvaron ändras som ett radikalt kirurgiskt ingrepp där man knappt hinner med narkosen. Blodtrycksfall och problematik när folket på "andra sidan" gröna skynket jobbar på högvarv men där det ej går att vända tillbaka som en snabb u-sväng.
Men allt är upp till en själv i slutändan of it all. Jag har inte tvingat någon annan att forska på halvtid samtidigt som man läser en tung utbildning. Min sits - mitt val, men också förutsättningarna för den bästa möjliga framtiden för både mig själv och min familj. Valen är inte bara av självisk karaktär om än det ibland vill framstå som sådant. Jag älskar ovillkorligen allting i mitt liv; familjen, barnen, jobbet, studierna och diverse på sidan om. Det är bara ekvationen som ibland har lite svårt att gå ihop.
Under kvällen gick jag återigen genom denna mellanstad i mellansveriget med en lidelsefull Bono i lurarna till tonerna av Where The Streets Have No Name. Kändes symboliskt.
Jag gör så gott jag kan.
Ok?
Sedan lillgrabbens diagnos har livet inte förändrats per se, det rullar ännu på i det något ändå redan förutsedda spår som tidigare. Förändringarna kommer längre fram, de synbara karaktärerna man ännu inte känner till. Istället sätter förändringarna till dags dato spår i de mentala föreställningar man har i sitt teatraliska sinne; hjärnspratt. Hjärnspöken.
Igår togs flygvägen till en mellandstad i mellansveriget för planerad operation på huset med de hitintills fulaste observerade landstingskläderna. Pardon my french alla ackisar, men de ser verkligen inte behagliga ut at all. Måhända har jag fel.
I alla fall, företeelsen att sjukhusbesök och operationer - och här pratar jag ur patientperspektivet - blir en normaliserad vardag är inte längre främmande. Man utvecklar en trygghet och ett förtroende med och hos de som vet mer än man själv gör, de utgör en stöttepelare och en garanti i en vacklande vardag som tidigare var en okänd faktor X. I allt detta virrvarr av okända ekvationsfaktorer finns de kända variablerna av jobb, resten av familjen, studier och de allehanda andra krav och förväntningar som åligger en. För det är ju så, ingenting annat i livet stannar upp och tar en välbehövlig paus även när tillvaron ändras som ett radikalt kirurgiskt ingrepp där man knappt hinner med narkosen. Blodtrycksfall och problematik när folket på "andra sidan" gröna skynket jobbar på högvarv men där det ej går att vända tillbaka som en snabb u-sväng.
Men allt är upp till en själv i slutändan of it all. Jag har inte tvingat någon annan att forska på halvtid samtidigt som man läser en tung utbildning. Min sits - mitt val, men också förutsättningarna för den bästa möjliga framtiden för både mig själv och min familj. Valen är inte bara av självisk karaktär om än det ibland vill framstå som sådant. Jag älskar ovillkorligen allting i mitt liv; familjen, barnen, jobbet, studierna och diverse på sidan om. Det är bara ekvationen som ibland har lite svårt att gå ihop.
Under kvällen gick jag återigen genom denna mellanstad i mellansveriget med en lidelsefull Bono i lurarna till tonerna av Where The Streets Have No Name. Kändes symboliskt.
Jag gör så gott jag kan.
Ok?
5 kommentarer:
Ja, jag har undrat lite över hur du hinner med allt. Kom ihåg att andas emellanåt bara.
Hojta om jag kan bistå med något under besöken i den snålblåsiga mellansvenska staden! Skjuts, sushi-leverans till Ackis, en kopp kaffe - you name it.
Hej!
Jag har följt din blogg ett tag och är verkligen imponerad över hur du allt som oftast ändå verkar få det att gå ihop. Själv har jag varken barn eller halvtidsforskning och tycker ändå det är svårt att få tiden att räcka till.
Vad gäller utstyrseln på Ackis kan jag bara hålla med - en klar anledning att välja något annat sjukhus som framtida arbetsplats (en annan är maten i personalmatsal och kafeteria). Jag håller alla tummar för att sonens ingrepp går helt enligt planerna och att ni slipper fler problem framöver.
Du gör som sagt så gott du kan och jag tror det räcker väldigt långt!
Ok!
Mellanbarnet, ah men bästa du. Så snäll du är. Turligt nog blev visiten kort och redan under gårdagen satt vi planet hem till universitetsstaden i norr. Därmed är jag redan tillbaka i min vardag på biblioteket med en hög böcker. Tvära kast är mitt gebit. Jag tar gärna en 'regncheck' på både kaffe, andetag och sushi tills jag är i närheten nästa gång.
Uppsalastudenten, tack för att du följer min lilla tillvaro. Okända läsare som blir kända gör mig alltid lika varm i cor.
Ja cafeterian är väl inte så mycket att hurra för, men den är ändå snäppet högre än vår egen här vid hemmasjukhuset. Och det säger en del! Fördelen? Vi har en massa andra matställen i närheten man kan springa till med massa god mat. Institution Svett är best of the best. Tack för dina fina ord.
Sara, :)
Så bra att besöket blev kort, men om/när det blir en nästa gång är det bara hojta. Och jag menar't.
Skicka en kommentar