Doktorandtankar proudly presents 2009 års nyårskrönika; "Åldersnojan och Nyårslögnen"

Nyårslöften är, av ren historisk princip, en av de största nationella lögner där folk lovar bot och bättring åt sig själv, åt sin nästa och nästan åt sin granne. Det är lika tragikomiskt vackert varje år hur alla ändå är för nedkärade i sina normala mönster och faller tillbaka i dem lika fort som klockan slår 00:02. För indeed, nyårslöftet måste åtminstone infrias i alla fall en minut. Nej nyårslöften har aldrig varit mitt gebit (inte julen heller, och med klang och jubel är den äntligen över) men däremot har jag en lätt faiblesse för att se över historien. Det tror jag har att göra med ålder. Nästa år blir jag 30. Det måste hur man än vrider och vänder på det betraktas som en trea och en nolla. Inga tvåor som gemener längre, maktlöst lämnas ungdomen bakom sig och helt plötsligt ska man vara vis med begynnande kärleksvalkar ovanför jeanslinningen och skägg på hakan. Kärleksvalkarna har kommit som ett jävla expressbrev varpå jag aldrig skulle få för mig att sluta med mitt instruerande. Träningen är således redan i hamn. Skägget har jag redan, om än tunt. Visheten får jag dessvärre lämna åt någon annan, återkommer efter skriven tenta om det har blivit någon progression på den fronten. Åldersnoja, om ni inte greppat det ännu, det är mitt gebit.

Åldersnoja. Smaka på ordet. Det är som att sticka ned näsan i ett glas med Farmer's Reserve och förvänta sig doften av citrus och smörkola, men mötas av bubbelgumsaktig fjortisslang nedsköljt med filmjölk. Både blasé och passé i samma mening. Varför ska man åldersnoja när vi ändå obevekligen vet med oss att vi blir äldre? Who knows. Dessutom åldersnojar man oavsett vilka prestationer man än har rott i hamn på senare tid. Då vi nu övergår från '09 till '10 är det ganska passande, hur Aftonbladsliknande processionen än är, att återspegla ett decennium av händelser. Tänker jag tillbaka tio år blir det en ganska hisnande procession. Jag träffade min flickvän som blev sambo som blev fru. Vi skaffade ett, två ja till och med tre barn. Satte min första stapplande fot på ett universitet i en främmande stad. Jag fullgjorde en fyra-årig utbildning som blev en springboard till de andra två utbildningarna som är under 'arbete pågår' ett tag till. Lärde mig tycka om kaffekulturen med latté i pappmuggar samt vinbeskrivningar som bredbent och med ton av gödsel. Odlade nya bekantskaper och vänner, avslutade andra.

Så här sitter jag nu i en stel skjorta med ett glas vitt vin i handen och ytterligare ett decennium för dörren. Tio år till. Man kan inte undgå att fundera över vad mer som kommer hända. Kanske sitter jag där, med lite större kärlekshandtag och en förlorad kamp mot min kropp och tänkt införskaffa en motorcykel med lång framgaffel och ZZ Top skägg. Det har kanske sina fördelar med att bli äldre ändå; trots allt. Jag återkommer i frågan. Spännande blir det nog vilket som.

Skål.

Dialog

Dagarna smälter in i varandra, bildar en grå massa där graden av urskiljan hela tiden gror tunnare med tiden. Precis som de ändlösa volymer av mjölkigt kaffe i pappmuggar dansar Svansjön med sina gelikar av plastmuggar till bredden med kallt vatten när de längs samma esofageala banor bjuder upp till rumba i ventrikeln. Hela tiden bäddas allting in av sylvasst bitande kyla utan human karaktär mellan höga snövallar, ett Winter Wonderland som Dylan nynnade ett avlägset årtionde sedan. Bokskeppens kantiga utformning rymmer hyllmetrar av litteratur; från Aristoteles där bildningens rötter är bittra men frukten välsmakande till Nietzsches resonemang om människan är ett av guds misstag eller gud ett misstag av människorna. Mitt emellan allt detta sitter en medicinkandidat med den åter klassiska tentaångesten som tidigare varit väl undanstoppat i en kista inhysande sin Boggart av underkänd tenta. Det rabblas diagnoser, samband, kontraindikationer, ja indikationer, termer av fikon och frukter i en evig kaskad av oförstående på grunder att se det enkla i det svåra.

Vilket inte är så enkelt.

Allt det gråa bryts i korta men intensiva delar av och bildar ett krackelerande mycel där man tillåts se någonting annat och hjärnan, om än för bara ett sporadiskt ögonblick, andas ut och står på tomgång med glasaktig blick som sekundär konsekvens. En välsmakande svampsoppa bakom en glasruta sittandes vid en hög disk. Utanför skymtar folk förbi i raskt respektive långsamt mak. De enstaka ansiktena bränner av en bekant tanke i hjärnbarken, men dess stadie av pausfågel gör att bekantskapen redan försvunnit i vimlets myriader av människor när relationen gör sig till minnes. Idag hälsade en person på mig. Jag förde en dialog med denne, någonting om kaffe och hej, eftersom vi uppenbarligen kände varandra på någon nivå. Först efteråt insåg jag vi gick tre år i skola tillsammans. Nu hade han skägg. Det var svårt. Dessutom passade han inte i det. Måste jag nu reflektera över mitt eget tunna skägg? Jobbigt. Tror jag behåller det.

Tillbaka i det gråa. All information börjar ta sig fysiska former och klia på huden. Puster? Erysipelas? Spiders? Skaraber hör mitt ord. När tröttheten är så uttalad att ord och formler tar sig kännbara uttryck bör boken stängas och ögon slutas. Ett glas vin med mat från Fisk, en behaglig stund i varm bastu, en kopp kaffe med dopp hos Chokladmoster, andas i håret på sin son, kramas med E, sömn.

Och i morgon samma cirkus. En gång till. En dag till. Sen tar vi nytt år.

Konsten att sammanfatta julen med ett ord

iPhone.

Hilfe bitte, jetzt!

Alltså.

Ju mer jag läser desto räddare blir jag över det faktum att jag aldrig kommer kunna ställa en vettig, än mindre korrekt diagnos, hos en patient. Fifan, jag sitter med magknip redan på ett bibliotek. Hur ska det gå när jag sitter med en patient som bara har lilla mig att förlita sig på?

Eller så beror magknipet på den kaffe latté jag just sörplat i mig.

Men jag vågar satsa åtminstone några dollars på lucka #1.

Christmas is all around according to Bill Nighy..

..i sin fantastiska roll som Billy Mack, en nerdekad föredetting i ett gråmulet förortsLondon. Och samma vers går inte att ta miste på varken denna dag eller någon av de närmsta efterföljande, så låt oss därför få de eventuella frågetecknen utrotade på en gång; jag tycker inte om julen och dess påklistrade traditioner. Min positiva anda av dessa helgdagar är starkt begränsad till ett dignande julbord där det förhoppningsvis serveras någonting utöver traditionerna (I'm all for nymodigheter) och att ge några fina presanger till mina troll. Resten kan jag vara utan, särskilt lismande julsånger där det låter lika klistrat som ett av epitetet Sverigets svart-orangea gymkedjor är. Nej jag är onekligen ingen julens man så mycket kan sägas utan sockerlindor.

De senaste dagarna har ändock bjudit på samtal och händelser av intressanta karaktärer där tid har varit något av ett nödvändigt prerekvisit för sortering och reflektion. Av enklare karaktär sprang jag på bästa och gravida L i medicinarnas lunchrum med utsikt ner över älven och staden badandes i sitt norrländska skymningsljus. In mot sjukhusets helikopterplatta ovanför akuten dundrar en helikopter in med en patient. Samtalet vävs in och ut mellan klinik, familj och livet i sina små och stora perspektiv. Tid jag onekligen inte hade växte sig lång och intressanta samtal har en fabulös förmåga att tycka allt annat av initial viktig karaktär bli till smuts i periferin. Efter att ha slitit mig ur den behagliga lejonkulans famn bjöds det på fler überraskningar i forskningsvärlden, alltjämt sobert inlindat i svart kaffedimma. Till synes kommer Handledaren smita iväg för halvtid på västkusten under sina sista arbetsår. Inte för att det påverkar mig i någon större utsträckning då e-mail är mitt favoritgebit i kontaktväg, men definitivt fanns det andra som inte såg lika vänligt på hela situationen såattsäga. Till råga på allt och med socker på lämnar Falköga (Bihandledaren som hittar allting i kylen och frysen jag aldrig hittar även om det är rakt framför näsan) institutionen för nya eskapader i det elfenbensvita grannhuset. Nä ja e int bitter som jag skulle sagt om jag fortfarande bodde kvar i den lilla staden där jag nu sitter insnöad.

Den lilla staden, ja. Packade bilen en tidig morgon post en gourmetpizza och glaset rosévin kvällen innan och körde upp längst vita vägar i begynnande mörker följt av gryende morgonljus. Traditionsenligt besök enligt konstens alla regler och jag känner mig enligt konstens alla tidigare sätt lika instängd och insnöad på mer sätt än det uppenbara faktum att snön yr som en furie utanför fönstret. Mina böcker och papper badar i det fantastiska lysrörsskenet, och det enda som bryter av är mina pennsvarta svar på tentafrågorna och bibliotekariens monotona pip pip vid bokutlåningsdisken några bokskepp nedströms min lysrörsljusa fönsterplats. En av dagens riktigt ljusa punkter, om man bortser från de övertydliga lysrören, var ändå det högeligen intresseväckande seminarie jag höll för naturvetargymnasister on the brink till vuxenvärlden. Det föll mig på tungan i god smak att upplysa om universitet, forskning och utbildning på ett ganska humoristiskt och enkelt sätt för elever som i stor utsträckning ska in i denna värld utan att veta vad de ger sig in i. Hur ofta gör man egentligen sådana val, där man bara kastar sig ut i avgrunden av ovisshet med devisen vi-får-se-hur-det-går? Istället har vi blivit mossiga stoffiler där varje anledning och val ska utvärderas, revärderas, rekalkyleras så att ingenting vi gör är oväntat eller utanför ramarna av vad vi inte känner till. I det avseendet beundrar jag yngre människor som ser livet och världen på ett sätt jag börjar glömma hur det var. Ett sätt jag heller aldrig reflekterat över att jag börjat glömma förrän nu.

Fast vad kan jag göra åt det just nu där jag sitter på det lilla biblioteket i den lilla staden och läser stora texter om människokroppen? Jag skulle ju alltid kunna ställa mig upp på detta cirkelformade och gröna träbord med sina omgivande trästolar och blå stoppning för att med pondus basunera ut mina tvångstankar om vilken stol jag ska sätta mig på när jag kommer in i ett rum. Eller att jag vrickade foten i ett cykelnav när jag tumlade nedför en lerig backe i tioårsåldern.

Fast varför det? Jag har ju lock för högerörat till råga på allt.

Paus

Sittter i en liten stad, på ett litet biblioteket, och läser om kroppen.

Utanför snöar det lapphandskar.

Blir inte mer spännande än så just nu.

Ibland

Ibland behöver man musik när man läser.

Ibland behöver man musik för avkoppling.

Ibland behöver man bara musik.

Då har man över tio timmar Books, Blood & Baluchiterums.

Mycket nöje.

Kontinuum

Vardagen är ett fantastiskt subjektiv. Till vilken grad av eskapism man än tidigare flytt det rutinmässiga, det bekanta, det kännbara, är det lika familjärt som det alltid varit när man än en gång hamnar rakt ner i dess smältdegel som om ingenting har hänt, än mindre passerat. Operationen, sårdränen, sömnlösheten, oron, trösten, allt är på ett ögonblick endast en del av den verbala historia man delar med sig av till omgivningen, och ändå förstår ingen till fullo det man upplevt. En upplevelse blir bara halv i ett statiskt återberättande om än det åtföljs av eggande rytm, passion, med emfas illustrativa handrörelser.
Än en gång är det där man står, startrutan efter varvet runt. Likt Einstein förklarar relativitetsteorin i saklig form är man tillbaka i sin utgångspunkt men näsan pekar åt ett annat håll. Man har rört sig för blicken är mot väst istället för norr, men vad säger att man egentligen har rört sig? Är det en illusion? Är det bara en själv som känner rörelsen ingen annan ser? För likt vartdagens smältdegel sitter man där åter. En pipett i handen, provrören i provrörsstället, provlösningar i provrören – allt man behöver för att sätta igång den lilla maskinen man har i sitt perifera blickfång. Man går ut genom avdelningens dörr, trycker dit hissen, åker ner, går till centralhallen och köper en latté på Kahl’s som man alltid gjort sen butiken öppnade sina dörrar. Man utbyter bekanta och trevliga trivialtoner med baristan bakom espressomaskinen. Med den varma pappersmuggen i handen drar man på sig sina bekanta landstingskläder och det finns en familjär trygghet i rutinen, en trivsamhet svår att klä i rättvisa ord. Rutinen tar ett avbrott när en ny lektion står på tapeten, någonting fortfarande lätt främmande i form av nålsättningsövningar. Bästa J (eller Nexium som vi också kallar denna eminenta vän av rang) sticker mig trenne gånger innan det finns en fungerande infart till mina vener. Lyckades inte bättre själv och behövde även tre försök till antalet. Att dock lyckas är en vinst i sig om att man inte fullständigt behöver ligga i gatstenen och hulka över sin totala oförmåga. I någon liga med ssk:or blir man aldrig som doktor, nota bene, där har man aldrig något att komma med. Men känslan bryter ändå av rutinen skarpt på mitten och ger således dagen en mening och värde att komma ihåg.
Med vardagsrutinen redan bruten finns det inga regler för fortsättningen. Vad man än gör tillhör det inte längre normaliteten hur vardagligt det än är, för dagen klev tidigare utanför ramen av ens förväntningar. Därför sätter man sig, likt många gånger förr, med böcker under näsan och i hjärnbarken trycker in behandlingar, sjukdomstillstånd, mediciner; de små accessoarer i livet som en helt annan dag utanför ramen av vardagen kan rädda en annan människas liv, i ett större perspektiv än de nuvarande centimetrarna medelst näsan och de tryckta versalerna.
Hemmavid lagar man mat likt alltid förr med tankarna fast i det fantastiska. Fräser löken, tillsätter arborioriset, häller på lite vin, låter allt kräma ihop sig med grönsaksbuljongen, avslutar med den grovrivna parmesanen och fin machesallad. Ovanpå den blanka och väldoftande risotton lägger man en ugnsstekt kycklingfilé marinerad med röd chili och salvia. Där man nu tar tugga på tugga och molarerna mosar härligheten till en sväljbar massa svävar tankarna vidare till vad man ska bidra med till nästa veckas julbord. Det får bli en terrin av potatis och rotselleri samt revbensspjäll med citron och örter. Nymodighet är dagens, och julens, ledord. Tillika är The Letting Go med Melissa Etheridge, åtminstone dagens, alster att beundra.

Det är ju trots allt en dag utöver andra dagar. Som sig bör hos oss alla vareviga dag.

Jordens smutsigaste avskräde till sänggranne

Mystiken i Pans labyrint minskar för varje timme och minut. Tog min grabb i manuell fyrhjuling och gasade runt i kulvertarnas alla vrår och skrymslen för att låta mamman få välförtjänad vila. Är inte helt roligt för mamman att vandra runt på en avdelning halva natten med en tvåmånaders spjuver som inte vill kännas vid några timmerstockar. Nöjd som få tog han istället förmiddagen i akt och sov som en stock där pappan fick sitt lystmäte när han överkom kulvertarnas frågetecken och upptäckte logiken i dess vindlande system.
Någon eufori stod dessvärre inte att finna hos sänggrannen i vår tvåsal. Man upphör aldrig förvånas över människor då man oåterkalleligen blir påmind om att dumhet och manligt avskräde går hand i hand. Ett till början synes trevligt par från swänska nordliga inlandsgrader som är där för både behandlingar och operationer med sitt rätt lilla barn inte ens året fyllt. Pappan ska åka hem i förväg då jobbet kallar (och slakt av två renar för "litt go mat under vintern!") och resterande del av familjen kommer några dagar senare. Något större förtroende inger han inte heller när han knappt bryr sig om deras sjuka barn och bara tycker barnet "ska såv å sluut gnäll!". Har man inte hört talas om att omvårdnad, kärlek och omtanke ofta läker minst lika bra som mediciner? Avskyvärt. Vad han dessvärre i något bisarrt infall av förbrödande anledning av för mig oklar genes delar med sig av får mig att kitta fast clementinklyftan jag då tuggar på rakt ner i mitt larynx. Han är överlycklig att hinna hem lite innan familjen eftersom han då "hinn va' mä lite andrä jänter!".

?!?

Han tror onekligen hans svinaktiga approach vinner några poäng hos mig när jag snarare ögonblickligen förpassar honom som ett smutsigt avskräde lägre än kloakråttestatus. Jag skulle gladeligen slänga ut otrohetssvinet genom fönstret om det fanns en garanti som håller mig utanför Kumla-anstaltens tradiga väggar. Han sjunger vidare i refrängen med en undertonad fråga, ja borderline ett påstående, om att även jag tycker det är fantastiskt med några på sidan om.

Blir helt tyst och undrar om det jag hör kan vara sant.

Blir förbannad.

Svarar kort med syrlig underton "Nej. Aldrig skulle jag svika min fru och familj på ett sådant sätt.".

Jag möts bara av en oförstående blick med total apati.

Försöker överkomma det jag just hört och upplevt. Sätter mig i sängen, lyfter upp min fantastiska lilla grabb och erbjuder tröst. En varm hand mot kinden. Kärleksfullt framviskande som ett stycke skönlitteratur. Det är som att ta en bit av en riktigt god kaka, det känns som om allting kommer att bli ok. Ibland, när vi förlorar oss själva i rädsla och förtvivlan, i rutin och varaktighet, i hopplöshet och tragedi, ja det är då man behöver en riktigt god kaka. Och lyckligtvis, när det inte finns några kakor till hands, finner man uppmuntran i en bekant hand på kinden, en vänlig och kärleksfull gest, subtil uppmuntran, kärleksfullt omfamnande, ett erbjudande om tröst, för att inte tala om sjukhusbårar och vårdpersonal. Mjukt viskande hemligheter och kanske den emellanåt lilla behövande delen av sagor. Man måste komma ihåg att alla dessa saker, nyanserna, avvikelserna, finesserna, som vi bara tror är accessoarer i våra dagar, är effektiva för mycket större och mer ädla skäl. Dom är här för att rädda våra liv. Idén är underlig, men jag vet det råkar vara sant. För så var det att ett litet ultraljud, i det långa loppet, räddade min sons liv.

Ackis

Kulvertarna under Ackis har mig i sin linda. Hemmavid är det inte så dåligt av dem heller, men onekligen så får dom skämmas i jämförelse med dessa. Till höger och vänster, upp och ner, bakåt och framåt; en Pans labyrint. Dagarna har i denna labyrint av upp och ner, än hit än dit, varit en berg-o-dalbana som får Balder att skämmas i sitt Lisebergshörn. Undersökningar, konsultationer, ovisshet, beslut, resultat, väntan, skratt, ledsamhet, smärta, vänskap och stöd. Nu så här med en nefrektomi senare, i lekmanstermer minus en sjuk njure, har det tagits flera steg mot återhämtning.
Varje kväll vandrar jag i sen timme med ett mer nedreglerat sympatikuspåslag ner längs Fyrisån i trafikljusens Mecca med sina enkelriktade gator, viker av upp emot stora torget och vidare mot patienthotellet. Sover några timmar, kliver upp och äter vad som blivit en tradig hotellfrukost utan inspiration för att med raska steg ta mig upp till Ackis och familjen. Där sitter jag, hela dagen, och jag vill inte vara någon annanstans. Dagarna går i monoton tomgång och jag vill inte ha det på något annat sätt. I stillheten och det igenkännliga finns trösten och styrkan. Just nu vill jag bara sitta här, under min korkek och lukta på blommorna.

Death by chocolate

Efter en heldag på labbet och utbildning i A-HLR där man fick leka med defibrillatorn tog jag familjen och drog ned till nyöppnade Vita Björn där en bekant jobbar som kökschef. Ett pittoreskt litet kök & bar inrett i en av de gamla båtarna nere vid centrala kajen. Hela båten har någon grads slagsida vilket ger en underbar känsla med de stora panoramafönstren ut emot älven och de upplysta husen på andra sidan. Det låga trätaket ramas in med stilrena möbler, mycket stearinljus men framför allt löjligt god mat till vettiga priser. Blev en klassisk skagentoast till förrätt, gårdsgris rullad i örter med rödvinssyrad rödlök till varmrätt samt en dessert av rang; Death by chocolate. Jag lovar, den heter exakt så. Fantastisk maffig chokladskapelse med lingon smaksatta av apelsin, man kunde lätt och tveklöst dö lycklig med den chokladen i kroppen.

Jag har äntligen hittat min favoritkrog.

I morgon bär det av till Ackis.

Stuck in a moment

Så många gånger som jag satt mig framför skärmen, med fingertopparna på tangentbordet, och varje gång upplevt den mest påtagliga writer's block möjlig. Tankarna åker Balder på Liseberg, känslorna stockar igen halsen likt ett svulstigt ödem. Vill skriva om min sjuka son, vill i mina svagaste ögonblick slå sönder köksinredningen i ett furiskt raseriutbrott. Vill hålla om honom och säga det ska bli bra även om vet lika lite som jag vet om solen lyser från klarblått valv under morgondagen. Allt är ett enda stort frågetecken under gråa moln, vädret och hans sjukdomar. Får jag höra ett endaste till "vi får vänta och se" eller "jag vet inte" kommer den i min närhet när frasen yttras få känna på ett utifrån inducerat helvete. Allting bara hopar och växer sig likt en magisk bönstjälk till en känsla av oöverkomlighet. Men jag har writer's block - det går bara inte att skriva om.

Julklappar på bästa sätt

Unicefs gåvoshop.

Postludium

Fram med stråkarna, blås några toner i fugans mollklaviatur, placeringen är över och jag känner ett illavarslande stygn i bålsidans epidermis. Inte få följa upp de patienter som skickades till operation, inte se förbättringarna av de medtagna patienterna man mötte upp på akuten. Jag har så till förbannelsens högborg älskat mitt liv till fullo dessa två veckor att jag skrämmer slag på mig själv. Från osäkert stapplande steg där man försöker förstå journalsystemens lingo till att egenhändigt ta emot patienter, självständigt föreslå behandlingar där överläkaren endast flikat in om han eller hon behövt. Utfört tester, samtal, utskrivningar; ja hela den fantastiska gemenskapen inom vårdkedjan och den speciella kontakten man utvecklar till sina patienter. Berömmet från blivande kollegor har tillika varit en enorm sporre i min osäkerhet. Har efter min första(!) placering redan flera läkare i mitt cv som goda referenser vid sökande av framtida läkarvik. En bättre början hade jag aldrig kunnat önska mig, än mindre förväntat mig. Jag är ju bara jag, en liten kandidat-pyssling-bluff. Uppenbarligen har andra sett något annat i mig jag själv inte lagt märke till. Lovi lovi.

Jag börjar förstå charmen och dragkraften med det här yrket. Det är sättet på vilket man berör och påverkar andras liv, det förtroende man får. Det är den humana aspekten som gör läkaryrket till allt det fantastiska som det är, inte de medicinska termerna och den tekniska utrustningen. Det är de människor och de korsningar där vi möts i samma behövande stund.


Regina Spektor - Eet.

The "Dont's" in landstingspyjamas

När man lägger landstingspyjamasen i tvätten, se till att tömma fickorna på både kaffenyckeln till avdelningen och cykelnyckeln.

Det blir så jobbigt annars.

Trust me.