För mig är detta vackert.

Just push play.

Vaknar av tassande fötter följt av ett högljutt ”pappa!” minuterna innan mobilen planerar ljuda sin explicita väckelsesång. Morgonrutiner följer löpande-band principen. Kläder, frukost, tandborstning, ytterkläder och ut i vårluften. Solen skiner starkt i arla morgontimmen och vetskapen om att vintern lossar sitt grepp för vårens allt mer påträngande ankomst är en angenäm slutsats. Kombinationen av Cary Brothers glänsande ljudvågor och barnens skratt där de rusar mellan vattenpölar och krympande snöhögar är balsam för mitt auditiva cortex. Lämnar av. Åter hemåt. Drar filten över axlarna i horisontalläge på divanen men flyttar till sängen. Solen fortsätter stiga högre upp, ögonlockarna går söderut. Minuter blir till timmar i ett dåsigt ingenting, ett omedvetet vakuum där tankar och drömmar springer fritt utan tyglar. Vid lunchtid är det inga tassande fötter, ej heller mobilens väckelsesång, utan kattens ihärdiga jamande som rycker mig tillbaka till RLS 1. Den fyrfota vännen tycker det är synnerligen orättvist att inte dela med mig av solgasset på sängen. Så katten ned, jag upp till solen utanför fönstren, till lunch, kaffe, ytterkläder, bussen, institution svett. Kör igenom kroppen och för varje droppe svett vaknar jag mer och mer till liv. Dusch, promenad mot sjukhusets grå och vita fasader som badar i solljuset som idag aldrig vilar. Mörkblå kirurgkläder, vita rocken, id-kort, stetoskop, pennor, lilla anteckningsblocket. Möter upp med den för mig redan bekanta husjouren J i kirurgbiblioteket. Vi sätter av mot olika avdelningar som begärt konsultationer. Urologen, barn, psyk, kirurgavdelningarna, medicin. Många meter avverkas under Keen-skorna på kort tid innan vi landar på akuten där vi assisterar när flera skadade inkommer samtidigt. Därefter blir det lugnt. Kvälls- och nattoperationer planeras och i väntan delar vi ord, skratt och gemenskap med sköterskorna i lunchrummet på en av kirurgavdelningarna samtidigt som den medhavda middagslådan äts upp, avrundas med praliner från Åre Chokladfabrik och en stor kopp kaffe.

Ny konsult, annan kirurgavdelning. Därefter stannar vi kvar med andra sköterskor där jag känner en av dem väl tills operation söker oss. På med den gröna mössan, munskyddet och skrubba händerna med Hibiscrub och Sterilium. Dofterna är fräna och starka men får alltid adrenalinet i mig att gå, skärper till hjärnan på det som stundar innanför dörrarna. Dubbla handskar i storlek 7½, en sövd patient och ett ingrepp att assistera på som 2:e assistent.

Där jag står i operationsfältet finns i ena blickfånget en dissekerad artär som pulserar för glatta livet mitt framför mina ögon som i vanliga fall aldrig ser dagens ljus. I en annan blickriktning utanför fönstret hela staden i flimrande nattljus. Har munskydd, men ler, stort. Det är så stort, det lilla kärlet, där jag med mina två händer hanterar en sug, hake och pincett. Två timmar blåser förbi och helt plötsligt finns bara en tunn strimma av intrakutana stygn som inte ens syns. Långt där under fascior, nerver, muskler och hud, ett nu fungerande kärl. Avslutar, tackar för oss. Vidare mot ny konsultation som blir till akut planerad nattoperation, second survey på IVA och tillbaka till akuten där det är lugnare än en villagata i förorten om natten. Inga patienter i väntrummet, dunkelt ljus och harmoniskt i korridorerna. Utbyter ord med ambulanspersonal och akutläkarna. Scones och te i akutens fikarum där jag frågar J om den bästa approachen för att få ett underläkarvik på just kirurgen nästa sommar. Får massor av bra förslag och ytterligare en referens till cv:t. Snart därefter somnar jag på en soffa i samma rum. I fyrtiofem minuter en filt under huvudet och ett täcke under benen för ett lätt inducerat högläge. Sedan piper det, mot operation. Endast jag och husjouren J som ska operera, ytterligare en check som 1:e assistent. Ett enkelt rutiningrepp, för mig en monumental bekräftelse över ynnesten och förträffligheten i att stå just där jag står med hakar, saxar, lite blodiga handskar och ett fåraktigt flin som utan tvekan syns upp i mina ögon. Vi avslutar, tackar för oss, patienten åker till UVA. J skall jobba ytterligare några timmar, medelst jag efter fjorton timmar tackar för mig och åker hemåt till ett sovande bohag. Klockan är fyra på morgonen när jag kryper ned under täcket för att sova tills solen går upp.

Det är sådana här gånger det är fantastiskt vara kandidat.

Det är sådana här gånger jag vet varför jag gör de val jag gör.