En flaska Cuvée René Dopff Riesling 2007

Resultatet?

En tång.

En avbitare.

Två uppskurna och blödande tummar.

Men gott är det. Våt sten och gummi är en himmelsk smaksensation.

Bag-in-Box problematiken, eller Betablocks for the win

Det har, förutom den viktiga balansen mellan internmedicinen och sömn, balanserats mellan kliniken, jobbet, familjen och en rejält brännande shot av tentaplugg signerat strokeri, kardiologi och häxkonsten known as lungmedicin. Kunskaper som idag kaskadvomerats ut i en hög med papper där man hoppas logiken övervinner svamlet.
Ett evigt mantra av "jag kan det här nu" i viskande volym ekande i huvudet innan hjärnaktiviteten kickades igång med en ordentlig kopp kaffe och blötbläckpennan skrev för sitt brinnande liv.

Man bör inte måla fan på väggen, men klarade jag inte den där så får jag fan se till att äta upp min landstingspyjamas till middag. Förslagsvis ackompanjerat av ett gott vin till.

Utbildningens vara eller icke vara - del 702

Den ack så viktiga balansen mellan sömn och internmedicinen (MED.)

Vad skiljer en bra doktor från en bättre doktor?

Alltför ofta ser jag dessa eviga teoretikerstinna [individer] som på ett nästan masochistiskt sätt timmar ut och timmar in bankar in kunskap från tjocka tegelstensbiblar med något som angränsar mot självinducerat våld. Må så vara om det rör sig om cellens miniatyrbitar, minimalistiska muskelloger i handleder, små benstrukturer, exakt hur ett läkemedel metaboliseras exakt var i kroppen och hela dess kemiska struktur. Kalla mig crazy men jag nöjer mig gott med att känna till funktionen i handleden i stort, att cellen finns och hur den fungerar i stort, de stora delarna av skelettet, att exempelvis en viss typ av läkemedel sänker blodfetterna och ett annat fungerar med att sänka blodtrycket. Jag lever i min fantasmagoriska värld av villfarelser där jag hyser en större tilltro till att vad som gör en bra doktor till en bättre doktor inte är detaljkunskaper utan den nästan tabubelagda filosofin att kunna prata med människor.

De flesta studenter, åtminstone till en början, klamrar sig fast vid villfarelsen att den nästan maniska jakten på kunskap och höga resultat är vad som räknas. De flesta kommer under (studie)tidens gång att inse att det finns mer till studierna än just studier. Det är människor, människor med livsöden och historier som berör en ända in till märgen. Från fula skrapsår på knäna hos ett mindre barn till obotliga sjukdomar hos någon annan. Det är, när vi slutligen inser att vara en riktigt bra doktor handlar om när vi kan prata med våra patienter, att lindra med något så enkelt som ord och stöd, att ge förtroende och råd till deras utsatta situationer - att genuint hjälpa en annan människa - det är först då man anammar stavelserna "läka" i läkare. Jag är inte den som presterar bra på tentor, har aldrig gjort. Men jag kan prata med människor. Och det kan jag jävulberg mig så mycket hellre än att kunna all bisarr teori i hur cellerna bryter ned blodsockret. Det räcker gott med att veta att dom gör det. Så även om tentorna i mitt fall säger en sak är myntets baksida, och min framsida, att jag får ofta väldigt goda omdömen och referenser att kontakta (jo, även nu från kirurgen) vid framtida sökanden av vik/jobb. Det glädjer mig långt mycket mer än att jag skriver 95% godkänt på en tenta till skillnad från 65%. Det gör mig mer trygg i min framtida roll än att jag känner till just den specifika medicinen någon frågar mig om. Läkemedel kan man kolla i FASS, hur man håller ett tryggt och givande samtal med en patient går inte att läsa sig till på några sekunder. Min text handlar inte om att sätta mig själv på en piedestal, men att sätta dagens glödlampa på att det finns mer inom medicinen än det man läser i textboken på biblioteket eller hemma i soffan. För visst kan man läka en annan människa på fler sätt än bara med skalpeller och mediciner?

Kalla mig crazy, men jag lyssnar hellre på en patientberättelse om personens perspektiv i deras nuvarande eller tidigare sjukdom än hör en föreläsare babbla om tarmens detaljrikedom.

Och ändå sitter jag på det medicinska biblioteket och skriver detta. Har ju omtenta på måndag.

Eh.

I en liten oas av lugn

Läser jag igenom en hög med gamla tentor, en mugg latté brygd på Costasbönor under näsan och Gavin Rossdale's Wanderlust som ljudridå.

Då känns livet lite mer vitt.

I jymden kan ingen höra dig skrika

Vardagen mister färgen likt snön töar under solens dagsvarma strålar. Än en gång är lillgrabben sjukhusbunden med infektion och öroninflammation. Nålar sätts, dropp och mediciner går in och han piggnar till. Än en gång. Rondas av en AT-läkare som både jag och E känner och har jobbat med. Med ens känns sjukhuset bekant, familjärt och på ett vackert sätt stöttande.
En vardag med helt friska barn där sjukhusbesök bara var något sporadiskt och ytterst tillfälligt har gått i total regress och idag lever man i en känsla av pseudoverklighet där varje dag kan ta vändningar man inte förväntar. Långsiktiga planer blir till en osäkerhet fram till den dag den blir verklighet, konceptet en dag i taget har således fått en innebörd av ny rang. Alla frågetecken runt lillgrabben tär bort lager av lager på ens mentala hudkostym, ända tills man står där naken och blek med bara skelettet i blickfånget. Att varje dag få sträva och kämpa för hjälp man inte får om man inte står på Babylons högsta torn och skriker ur djupet av sina lungor med all världens panikångest under sina fötter. Ett mentaldränage som tömmer en på vilja och kraft likt ett läskpapper förmår torrlägga en oas av vatten i annars ändlös öken.
Lillgrabbens syskon är ytterst medvetna om den verklighet som råder och om än man aldrig skulle försöka skyla den och låtsas som om regnet faller, måste de få känna sig sedda, behövda och viktiga i sin tillvaro som inte bara bör stavas s-j-u-k-h-u-s. Jag prioriterar ned jobbet till sparlåga, studierna till sitt bara minimum om än omtentan lurar runt hörnet och finns där för mina barn. Alla barn. Vi går på restaurang tillsammans (en sportbar som får äldsta grabben att lysa upp som en åldrig Marie Curie) och äter god mat (pappan hugger in på en Las Vegas Strip), åker till Sagagallerian för dotterns dansklass, köper lördagsgodis och planerar ihop en mysmiddag (lammracks med potatiskaka, persiljeskum och palsternackspuré) endast för oss. Det finns mer värde i närheten av sig själv än att tillbringa ytterligare en kväll på kirurgakuten i förhoppningen att träna mer på att bli en bra läkare. Att sy några stygn, att lägga in någon som blivit akut sjuk. Jag vill bli en bra läkare, en riktigt bra läkare, men aldrig får sådan kunskap och vilja vara eller bli på bekostnad av vad som i allas tillvaro torde vara det främsta i livets fragila tillvaro.

Och just då kommer dottern och säger med sur-putande mun;

- Pappa, jag är på dåligt humör idag!

Jag skrattar högt.

Sedan hon.

Och dagen fortsätter. En helt vanlig dag i det doktorandska residenset.

Popgasm

Mycket musik nu. Men det ska vetas att riktigt bra musik kan bära en fram på ett mycket lättare sätt än man ibland förmår greppa.

Popgasm med Sunrise Ave får mig att sväva, även när jag gör någonting så pass blekt som att tentaplugga.

Det är inte illa.

Alls.

Inga fler Bill Nighy-biroller för denna kandis!

Jag säger det bara en gång.

1:e op-assistent på en leverresektion!

Adrenalin på hög nivå.

Eller ok, jag säger det två gånger.

Leverresektion. 1:e assistent.

Min vecka är gjord.

Don't tell me that it's over

Tycker om A Curious Thing med Amy MacDonald.

Mycket.

Ett ögonblick från köket

Sitter i mitt kök. Solen gassar in och värmer ryggen på ett sätt man inte känt på flera månader. På golvet ligger dottern och gör någon sorts kroppslig gymnastik min snart 30-åriga kropp inte ens förmår tänka tanken på att kunna utföra. Vid balkongdörren ligger tillika den orangea katten i samma solljus och sträcker ut sina tassar i välbehag. Äldsta grabben spelar någon sorts inomhus-bandy i hallen som genererar en högre nivå av decibel som mina öron inte förmår uppskatta. Jag låter honom hållas åtminstone en liten stund till. En mycket liten sådan. Från vardagsrummet hör jag avlägsna röster från min far som är här på helgvisit samt min fru som gungar lilleman och väntar på ett telefonsamtal från barnjouren. Lilleman är självfallet nedgången med feber, kraftig hosta, förkylning och mycket problem med att de senaste dagarna få i sig mat. Kanske blir det någon natt på sjukhuset med dropp eller dylikt innan han blir ännu sämre. Närmare, men ännu i bakgrunden, kör mikrovågsugnen sin monotona sång och värmer upp lunch till de äldre barnen. Den avslutar tillika sitt monotona crescendo med distinkt pipande som får mig att utbrista "Ungar, det är mat!". Slänger en tanke över om kvällens middag av potatisgratäng med ankbröst och varm sallad blir bra.

Mitt i allt sitter jag, insprängd mellan kladdig köttfärssås och en jourvecka i ryggen, och funderar över det här med att vara pappa. Över hur mycket som ändå har förändrats sedan minstingen fick sin diagnos utan att man egentligen tänkt på det. Över hur mycket man egentligen klarar av och vad som händer när kroppen och psyket säger ifrån på heltid. Sjukhusbesök är vardagsmat om än uttröttande, den konstanta oron och de eviga frågetecknen, om hur allting har blivit som ett stort gigantiskt moln över huvudet över den redan extrema tillvaron där jag slits mellan att inte hinna med jobbet, göra för lite skolarbete och för lite tid med familjen. Uttrycket har jag myntat förut men det är så slående specifikt och sant att det inte undgår undkomma dess briljans. "Jag känner mig som för lite smör på en för stor skiva bröd", ja den där Bilbo var onekligen något vettigt på spåret. Försöker upprätthålla allting i den bästa mån det bara går, men allting känns som att man sitter i en sjunkande båt där man inte hinner skopa ur vattnet i en takt mer effektiv än det pardonfria våld som det väller in genom den krackelerade bottnen.

Och så gick även solen i moln.

Det var väl jävligt symboliskt.

Men jag är en stolt pappa. Jag skriver bara inga spaltmetrar om det.

Övre norrlandssjukhuset i visuell ram

Som ett perfekt litet mellanmål

I vackert förspel där striderna är över är det alltjämt rätt att satsa allt man har. För tigern i det sköra papperet ryter högt om ett liv värt att dö för. Men hur snärjigt du än befinner dig kan man under Mongoliets himlavalv låta himlen vänta ännu ett slag. För jag springer ingenstans, ingen väg, utan dig. Vi äger natten med endast kärlek och andan i halsen.

Coup de grace.

Just nu

Just precis nu, i en taxi på väg mot Arlanda och flyget hem, där solen lyser varm i mitt ansikte genom en smutsig ruta, har jag aldrig känt mig så lyckligt lottad över mina barn.

Det känns så bra.

Men framför allt så enkelt.

Drakar flyger bara i motvind

Vad skriver man om när man uttryckligen lider svårt av den berömda termen "writer's block"? Det är onekligen svårare än man tror att försöka få ur sig någonting skriftligt produktivt när man har viljan, men dessvärre oförmögenheten att.

Sedan lillgrabbens diagnos har livet inte förändrats per se, det rullar ännu på i det något ändå redan förutsedda spår som tidigare. Förändringarna kommer längre fram, de synbara karaktärerna man ännu inte känner till. Istället sätter förändringarna till dags dato spår i de mentala föreställningar man har i sitt teatraliska sinne; hjärnspratt. Hjärnspöken.

Igår togs flygvägen till en mellandstad i mellansveriget för planerad operation på huset med de hitintills fulaste observerade landstingskläderna. Pardon my french alla ackisar, men de ser verkligen inte behagliga ut at all. Måhända har jag fel.
I alla fall, företeelsen att sjukhusbesök och operationer - och här pratar jag ur patientperspektivet - blir en normaliserad vardag är inte längre främmande. Man utvecklar en trygghet och ett förtroende med och hos de som vet mer än man själv gör, de utgör en stöttepelare och en garanti i en vacklande vardag som tidigare var en okänd faktor X. I allt detta virrvarr av okända ekvationsfaktorer finns de kända variablerna av jobb, resten av familjen, studier och de allehanda andra krav och förväntningar som åligger en. För det är ju så, ingenting annat i livet stannar upp och tar en välbehövlig paus även när tillvaron ändras som ett radikalt kirurgiskt ingrepp där man knappt hinner med narkosen. Blodtrycksfall och problematik när folket på "andra sidan" gröna skynket jobbar på högvarv men där det ej går att vända tillbaka som en snabb u-sväng.
Men allt är upp till en själv i slutändan of it all. Jag har inte tvingat någon annan att forska på halvtid samtidigt som man läser en tung utbildning. Min sits - mitt val, men också förutsättningarna för den bästa möjliga framtiden för både mig själv och min familj. Valen är inte bara av självisk karaktär om än det ibland vill framstå som sådant. Jag älskar ovillkorligen allting i mitt liv; familjen, barnen, jobbet, studierna och diverse på sidan om. Det är bara ekvationen som ibland har lite svårt att gå ihop.

Under kvällen gick jag återigen genom denna mellanstad i mellansveriget med en lidelsefull Bono i lurarna till tonerna av Where The Streets Have No Name. Kändes symboliskt.

Jag gör så gott jag kan.

Ok?

W.E.R.W.&.F

Jag gick till det lilla biblioteket.

Och gjorde klart två case.

Med mitt in-the-making-mixtape "When emotions run wild & free..." i lurarna.

Det snurrar lite långsammare nu.

Silence is golden

När allting snurrar som en infernalisk tornado runt en är det rätt svårt att behålla fokus på någonting vettigt i mer än några enstaka sekunder i taget. Lillgrabbens diagnos med de obligatoriska frågetecknen hänger i luften hela tiden, den andra operationen på Ackis senare i veckan hänger i luften även det, i morgon är jag op-assistent, rondar patienter på för- och eftermiddagar, huserar lite på labbet, lite på det lilla biblioteket, funderar runt den fula AST-tentan som aldrig kommer med något finaliserat om-datum, det snurrar helt enkelt. Mycket. Känner mig ganska vilsen i 180 knyck utan tillgång på en bromspedal. Dessutom måste bilen in på verkstaden för lite mer dållars än jag känner mig villig till. Livet på en pinne.

Dessutom kommer man inte på något vettigt att skriva.

Så vad skriver man om?

Jo att pappaledighet i fyra månader har jag aldrig längtat efter så mycket som just nu.