Styrkan i ensamheten

Tar mig en promenad och den idag varma höstluften är ovanligt klar och krisp. Gågatan har börjat stänga sina butiker men vissa är fortfarande öppna där expiditerna i kassan mest ser loja ut och vill att deras arbetsdag ska vara till ända. Kanske vill de hem och skölja av sig jobbdammet, svida om till något mer stilfullt, dricka ett glas vin och ge sig ut i nattlivet i hopp om en bättre morgondag. Själv stannar jag till på Nodo, ett kvällsöppet after-work hak där jag beställer en lyxversion av deras cappucino. Tar mitt kaffeglas och sätter mig på en barstol vid ett av fönstren som vätter ut mot gatan. Helt ensam sitter jag där med min kaffe, runt mig finns bord med samlingar av gäster och samtalen ekar från kvällens stundande eventer hos tonårstjejerna till damerna i den högre medelåldern där växters övervintring dominerar. Bredvid mig sitter två yngre grabbar där deras attityd försöker utspela något de egentligen inte är, tuffa men mjukheten skiner genom som solstrålarna på mitt kaffeglas. Sorlet i bakgrunden som hela tiden ackompanjeras av modern och kontemporär ungdomsmusik på lagom volym är också mest en bakgrund, ett tv-brus mot världen utanför fönstret. Jag ser på gatan utanför individer i hela skalan med raska steg och jag funderar över deras tillvaro. Från den extremt uppklädda donnan med uttrycket 'se på mig' till den som helst av allt inte vill synas alls.

Men jag ser dem allihop.

Kanske är min sekundmässiga uppfattning av de raskande fötterna och den kropp de bär upp utanför glasrutan helt uppåt väggarna; fördomsfull och fel. Men jag är människa och jag bildar mig en tanke utan konstruktiv bakgrund. Jag sitter där bakom glaset som en apa med en kaffe. Apan känner ingen men alla känner apan. Kanske är det jag som är den utsatta och den alla studerar. Det säger kanske mer om mig än om någon annan utanför.
Från caféets insida både känner jag och ser de blickar som folk lägger på mig. Där sitter han helt själv. Utelämnad och ensam. Men utelämnad och ensam är det sista jag känner mig, jag är stark och fantastisk och trivs med mitt egna sällskap. I min ensamhet finns en styrka och positiv konfirmation av mig själv. Jag gillar vad jag är. Jag gillar Jaget.

Dricker upp sista klunken av den synnerligen goda cappucinon där lyxversionen har gjort själ för sitt namn. Kliver upp från barstolen och går ut i den ännu krispa och klara luften. Längs gatan träffar jag åter på några av de människor jag redan bedömt bakom rutan och min uppfattning lever kvar, på gott eller ont. Tar en tur förbi min snart 80-åriga farmor och vi samtalar om tider där jag fiskar runt bland mina rötter i 1800-talet. Gamla mor- och farföräldrar generationer bakåt som sedan länge gått hädan och om orter och ställen jag aldrig besökt men som hon beskriver så bildligt och passionerat att jag kan se mig själv på samma plats. Min dotter har min farmors namn som andranamn, det mesta går helt enkelt i arv. En aspekt av att bli äldre är att man bejakar sin egna historia. Det känns vuxet.

Vuxenheten manifesterar sig vidare i en traditionsbunden middag med min far. Surströmming ackompanjerad av stekt lök, kokt potatis, tunnbröd och en stark öl. Vissa norrländska ränder går aldrig ur och andra växer sig starkare med tiden.

Det har varit givande dagar.

I morgon åker jag hem.