Tidens gymnasiala tand

Klev ut från bilen precis utanför stenmuren med gymnasieskolans stora bokstäver i lysande rött. Vandrar in mellan de olika byggnaderna med en känsla av historiskt obehag och mild melankoli. Musik- och mediahuset till höger, lika rött som skolans bokstäver, och till vänster energiprogrammets lokaler. Rakt framför mig ligger glasentrén till huvudbyggnaden där jag tillbringade tre år av mitt tonåriga liv.

Väl inne i entrén och kameran hängandes i ett band på axeln slås jag av det uppenbara: tiden har stått obönhörligen still. Där står små grupper av tjejer och killar, samma attityd som då med den enda skillnaden är att i öronen spelar iPods istället för mer otympliga CD-spelare.
Inne i själva skolan fortsätter igenkänningen göra sig starkt påmind. Biblioteket likadant, till och med en del böcker jag kunde förlora mig i alla de år sedan fanns fortfarande kvar. på väggarna längs korridorerna fanns samma tavlor, samma målningar, till och med klassrummens alla dörrar i det dåligt imiterade björkmönstret var kvar. Klassrummen såg likadana ut förutom att stolarna var lite nyare och lite mjukare för baksidan.
Tittade in i lärarrrummet för biologi och naturvetenskap. Där inne satt H.G, en av mina gamla mentorer från många år tillbaka. Smög upp till hans arbetsplats och utbrast:

- H.G!
- Ja? (fortfarande med ryggen mot mig)
- Känner du igen mig?

H.G vände sig om och tittade på mig, först lite frågande men sedan med en varm och igenkännande blick.

- "Doktoranden"! (nej, i verkligheten sa han mitt riktiga namn)

Så där satt vi, en gammal lärare och en gammal gymnasiestudent och pratade gamla minnen. Till och med letade vi fram en gammal skolkatalog från min svunna tid och pratade om vad alla i min gamla klass gjorde. Vissa livsöden kände jag till och H.G andra som jag inte hade en susning om. Allt som allt var det ett stimulativt möte med minnesvärd glädje. Kort efteråt vandrade jag över till en annan byggnad, ett ställe med en plats benämnd Café Zenith där man inhandlat fika, mackor och dryck av olika slag - sockertoppar av hög nivå när lunchmaten inte föll en i smaken.
Några minuter senare befann jag mig åter i huvudbyggnaden, nu i klassrum 4 på Laboratoriegränd. Här hade min andra mentor och gamla klassföreståndare P haft fysiklektion för en naturvetarklass i årskurs två. Här blev jag fast ännu längre än hos H.G och vi samtalade om fritidsintressen, studier, livet och om hur och varför allting blir som det blir - dvs aldrig som man tänkt sig.

Det var en upplevelse utöver det vanliga och med tanke på att jag så många gånger befunnit mig i den här staden men aldrig besökt min gamla gymnasieskola förvånar mig en aning. Kanske är det att man behöver få distans till saker och ting som med mycket annat, men nu när jag lämnade skolan bakom mig var det med en kittlande känsla. För tio år sedan var det bara skönt att lämna skiten i historiens fotspår men nu var det något annat. Det fanns ett perspektiv, en vuxnare reflektion på en tidigare naiv tillvaro och jag lämnade stället med en värme den skolan och världen aldrig tidigare skänkt mig.

Ett avslut.
Ett varmt avslut där livet går vidare.

Vandrar senare längs den korta gågatan i stadens centrum och stannar till på Wayne's för en latte macchiato. De fortsatta stegen är välbekanta och innötta, jag har gått dom så många gånger förut, men nu har jag en varm pappersmugg i handen och ett finurligt och naturligt leende på läpparna.

Så kan det bli. Titta på filmen nu.