Love is a Mix Tape

Jag har läst denna, ja att bara kalla den en bok är en förolämpning. En skymf. Det närmaste jag kan rättfärdigt beskriva den torde väl vara bibel. Min bibel. Min kyrka. Mitt liv. Det är knappt jag kunnat låta sömnen ta överhanden och stängt mina ögonlock med vetskapen att därmed inte få veta nästa låt, spellista eller nästa händelse. Samtidigt har jag också försökt dra ut på boken så länge som möjligt eftersom jag aldrig velat den skulle ta slut.

Rob Sheffield skriver om sitt liv, om förlusten av hans fru och stora kärlek Renée i en plötslig och oväntad bortgång och hela tiden med musiken som den primära utgångspunkten för allt. Blandbanden hon lämnade efter sig, hur han går igenom sitt ditintills levda liv genom det musikaliska språket och blandbandens otvivelaktiga magi. Har man väl lärt sig blandbandsspråket går det aldrig ur. Det är som att lära sig gå, det bara finns och fungerar. Per automatik.
När hela boken var textmässigt slut så hade det hela egentligen bara börjat. Den vidare utformningen innebar att spela bokens olika blandband och höra historien berättas igen genom musiken. Så där satt jag med ögonen slutna och mitt enda sällskap var tonerna från Rumblefish till Tape 365, från Hypnotize till Jackie Blue.

Som den musiknörd jag är har det här varit en resa i ett funky 60-tal, emotionellt vältrande i 70-talets kollektiva nakensamhörighet, intensiva manage a trois' med 80-talet och vilt swingers-flörtande med 90-talets stora konststycken. Från klassiska "Getting Better" med The Beatles och glad "Pop Muzik" med M till tidigt alternativ med 10,000 Maniacs och deras "These Are Days" följt av tjejpunkig "Packin' A Rod" med L7. En musikmässig orgie. Earfucked i ren stilistisk benämning.
Hur mycket kärlek man än besitter till mer nutida artistisk musik, vilket jag också gör, som The Perishers, Riverside eller Woven Hand bara för att nämna ett fåtal av många så finns det en stor och uppenbar skillnad. De är ännu inga klassiker. De har inte uppvisat den särskilda tidlösheten som gör att de står emot tidens tunga ok. Ta Simon & Garfunkel och deras "Mrs Robinson." som är lika fantastisk nu som när den först dök upp 1970, eller "Livin' On A Prayer" med Bon Jovi som var en historieberättande pungspark på alla jeansjacke-grabbar på 80-talet. Alla ville vara Tommy och få sin Gina.

Så när kommer dagens musik att nå upp till dåtidens odödlighet? Tveksamt om den gör det. Definitivt inte i samma utsträckning. Idag blir inte musiken till historieberättande som förut. De vävs inte samman med olika stilar och skapar den magi som var ett blandband. Vi ger inte skivor med musik till varandra där helheten är innebörden utan idag står och faller varje låt mer för sig själv än nånsin förr. En blandbandslåt behövde inte vara fantastiskt bra utan innebörden var den viktiga, den tanken är inte lika framträdande nu som då.
Men om du fortfarande tycker ett kassettband av blandad sort kan låta som absolut ljuvligast på en skränig Walkman där språket kommer till sin fulla rätt; då finns det alltid hopp om en ljusare morgondag.

Och har du inte läst "Love Is A Mix Tape" är det hög tid att göra det nu.