Det kan vara en intet ont morgon då solen lyser in genom sovrumsfönstret. Det kan vara en kväll med ett ögonblick av tydlig klarhet som den stjärnklara natten. Det kan vara på jobbet där du som mest sitter och har huvudet fullt med andra saker.
Men reaktionen är alltid densamma.
Man stannar upp, funderar och utvärderar det tillfället då verkligheten knackar dig på axeln. Vissa människor är av naturen extremt organiserade och andra får ett sammanbrott om de måste balansera mer än tre saker samtidigt. Jag är själv lite kvasi i det hela. I en del situationer där det ofta handlar om riktigt akuta händelser blir jag lugn som en filbunke, exempelvis när någon akut insjuknar (detta har jag personligen upplevt flertalet gånger). I andra där det handlar om saker som ska göras med lite framförhållning och som hopar sig gör mig rastlös, uppstressad, krypig och lite jobbig. Jag försöker strukturera upp det hela men i slutändan sitter jag där med miljarders saker to-do och försöker ha ett finger med i varje spel. Det är sådana gånger som min hjärna är nära en härdsmälta. Helt och fullt fast i kinesiska fingerbojor. Det är lite för mycket runt omkring mig för att jag ska känna mig helt tillfreds. Jag slits mellan att förbereda mig för en helt ny tillvaro som läkarstuderande (det är en stor omställning), att fortfarande se till att man har någon form av vettig inkomst så familjen lever drägligt under tiden jag förverkligar en fantastisk dröm. En sak av många.
Det finns ett synnerligen fantastiskt ordspråk att "många bäckar små gör en stor å" och det är en sanning helt utan modifikation. Den enda punkten vi människor skiljer oss på är hur många bäckar vi kan ta in innan ån blir oss övermäktiga. Ibland klarar man av många, ibland färre, ibland nästintill inte en enda.
Att bara vara barn och leka med sin gula traktor känns lockande men det hjälper mig inte att överkomma det Everest av emotionellt dränage som hänger ut ur buken på mig. Jag har sagt ja till alldeles för mycket saker på senaste.
Nej är fint. Kom ihåg det.
Fram med saxen. Här måste kapas och klippas. Måhända till andras förtret men essentiellt för mitt egna välmående. Jag kommer först.
Sarah Brightman - Let It Rain (mp3)
02 september, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Attans. Var rädd om dig - det ska ju vara en hyfsat trevlig (om än slitig) resa till det drömda målet också, och får inte kosta hur mycket som helst.
(Säger jag efterklokt, men välmenande.)
Marie, tack för omtanken. Visst ska resan vara behaglig, resan ska vara en del av målet och inte hela tiden handla om vad man hittar bakom nästa hörn. Stora omställningar i livet är alltid omskakande, men de blir i slutändan ofta till det bästa. Så även nu.
Helt sant. Du kommer alltid, alltid först och ibland är saxen nödvändig.
Var rädd om dig och de dina. Kram.
maria, visst är det så att man alltid ska sätta sig själv främst. Inte till den grad att det påverkar ens familj negativt men mår man inte 100% själv mår inte heller familjen bra. Det går lite hand i hand. Därför är den där saxen riktigt bra att ha ibland. Jag tror dock att allt för många använder den alldeles för sällan. Vi människor skulle må gott av att göra mindre. Min åsikt i alla fall.
Skicka en kommentar