Lördagsmorgonen gryr, vid frukostbordet sitter jag med en kopp te och rostat franskbröd. Bredvid mig sitter dottern och äter flingor med ett flin. E och grabben är ute på egna äventyr, den här förmiddagen är vår ensamma stund. Ett tidsmoment av äventyr.
Hon springer iväg från köksbordet i ett huj, tar sin lilla påse med dansskorna och slänger på sig jackan med mössan på sned. I nästa sekund sliter hon febrilt i ytterdörrens handtag samtidigt som hennes gälla men allt annat än späda röst yttrar:
- Pappa! Pyttedans!!
Jag hinner inte med. Står fortfarande som ett fån med tandborsten i munnen och vitt skum droppandes ur mungipan. Tar mig till hallen och möter hennes blick. En oskuldsfull blick av glädje och förväntan man bara ser hos små barn. Tar på mig jackan och vidare mot dansskolan. På radion i bilen spelas "Öppnar Mitt Hjärta" med Tomas di Leva. Dagens soundtrack.
Under en stund blåser vi ballonger, leker spöken, mamma Mu sover, snurrar, skrattar och förstärker det osynliga band som är så starkt. Obrytbart. Hon tindrar av glädje när vi har dansskolan i ryggen och sätter oss ner på ett mysigt café. Chokladbollen hon mumsar på är till hälften över hennes kinder istället för i magen. Hon skrattar och hon ler. Jag tittar och smälter, om och om igen.
Tvättar bort hennes ansiktsmask av choklad och går in i en liten butik där vi minuter senare kommer ut med en ännu mindre liten påse innehållandes en ganska liten tröja. Hon skiner som en sol när hon leendes utbrister:
- Påse! Mina kläder! Ååååh!
Det är saker som alla föräldrar gör och upplever med sina barn varje dag men jag känner mig som den lyckligaste människan i världen. Mitt egna livs största glädje och mirakel finns hos mina barn. De gör mig hel. Varje dag.
29 september, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Feedback. Det gillas. Tack snälla du.
Det är så skönt när man kan se och njuta av vardagen, då vet man att man är i balans!
Kram
Wow. Nu blev det romantiskt att vara gravid igen. Tack för det!
Å, vad vackert. Jag vill nog ha barn i alla fall, känner mig mogen.... nästan :-)
mikadzuki, så lite så.
pysseliten, balans är ordet.
fru k, det finns bak- och framsidor med allting. När dom är sjuka, överklängiga kan nervtrådarna kännas sig ordentligt vingklippta. Men för det mesta är det alldeles underbart.
Maria, ursäkta medan jag kravlar mig upp och tillbaka på stolen jag just föll av. Världen ställdes bara upp och ner under en sekund.
Så mysigt och medryckande du skriver. Härligt att läsa. Känner igen mej i det du skriver om barn. Jag vet precis hur hel jag blir varje dag av exakt samma sak.
Lycka till med studierna!
E, tack snälla. Ja barnen är fantastiska på så många sätt. Det är något särskilt över den relationen.
Först sprider sig en värme i kroppen när jag läser detta, men sedan kommer saknaden. Min 5-åring är hos sin pappa i veckan. Allt hon upplever i veckan kommer att gå mig förbi. Hennes glittrande ögon är inte för mig att se. De små språng hon gör av lycka kommer inte att vara för att möta mig.
Sätter en mental varningstriangel för inlägg som handlar om oförglömliga ögonblck med barn.
comvidare, det är säkert ingen lätt situation när man slits mellan att vara aktiv förälder och sedan motsatsen på kontinuerlig basis. Men kanske finns det också något positivt i saknaden? Affirmationen över hur viktiga och betydelsefulla ens barn är för en själv. Tänk framåt, tänk på de stundande och fantastiska ögonblicken ni delar om några dagar igen.
Det är klart att det finns något positivt med saknaden. Min energi och engagemang rinner över alla gränser när hon väl kommer till mig. Jag är en makalöst mycket bättre förälder som ensamstående. Ser saker som jag inte sett annars och kan vara en mycket starkare och bättre förebild för henne.
Sen att jag lider är väl en smal sak... ;)
comvidare, vad är det man brukar säga; inget ont som inte för något gott med sig.
Skicka en kommentar