28 juni, 2011

Tid må läka sår men aldrig bleka minnen

Två år sedan. 730 dagar sedan jag satt där inne på sal 16 med den tunna och bräckliga människa som låg under filten och ännu drog ytliga andetag. Uppehållen var nästan som konstpauser; haltande, stapplande steg på väg bort från liv och medvetande. Bräcklig och skör. Allt det jag förknippat henne med, livsglädjen och omtanken, hade sjukdomen skoningslöst drivit ur henne. De gör sig till ännu till minnes, minnena, och samtidigt det hårda spännbandet runt bröstkorgen av att hur kort det fysiska avståndet mellan oss än var i den stunden utgjorde den kvävefyllda luften en så tydlig gräns att den kunnat skäras med kniv.

Försiktigt, ja nästintill ljudlöst sade jag mitt farväl, och lade därefter igen dörren till sal 16. Sjukhuskorridorerna var vindlande långa likt meanderbågar utan synligt slut. När den friska sommarluften slog emot mitt ansikte var det med kraften av en tegelvägg. Inne, ute. Livet, bortgången. Ögon till brädden tårfyllda vittnade om saknad, förlust men den ändå betryggande vetskapen om att det långvariga lidandet snart ebbar ut. Det tog endast några timmar, när jag vaknar av telefonsamtalet många mil därifrån att andetagen ebbat ut och ersatts av ett värdigt lugn, där allt det onda slutligen lagts till sin sista vila. Vi försöker alla förbereda oss på döden och näras bortgång, men oavsett slår den oss lika hårt varje gång. Vi värdesätter det faktum att vi får vakna ånyo en morgon till bekanta ljud och ljus. Och när vi vaknar kan vi minnas de minnen som aldrig bleknar, de som etsat sig fast bland våra neuroner och hårdkodats i vår bark. De minnen över hur hon lyckligt dansar med min pappa i en prunkande trädgård i medelhavssolen. Hennes stolta leende när hon kommer gåendes på uppfarten till vårt hus med sitt examensbevis i handen; en av hennes stora triumfer av stolthet. Minnen bleknar aldrig. Inte heller saknaden, de färgas dock med tiden oftare av leenden än saknaden. Idag minns jag min mamma.

26 juni, 2011

The hospital fashionlård talar sanning om op-kläder

Senast i december var FashionDoc i farten igen, men nu är det dags igen; ”Tap in, crank the volume up, and join me for a fashion extravaganza”!

Top notch och backslick, vi välkomnas in i provrummets mest luxuösa show och innersta väsen på catwalken. Det är som Versaces på förhand hypade kollektion på New York fashion week med obskyr tribaltechno signerat Daft Punk som backdrop. I vagnar av metallisk 70-tals plåt som mest påminner om effektiv tysk industrialism, infinner sig redan där och då en fabulös upplevelse av retro som 80-talets hotpants. Vagnarna har dörrar på sidorna och häri ligger i prydliga rader och högar det venösblå guldet efter både BMI, längd och pondus. Strikt, stiligt och alldeles gossemjukt att en kattunges päls bör jämföras med en sliten rotborstes. Efter omsorgsfullt val är det första distinkta du lägger märke till är de väl tilltagna muddarna när byxorna glider upp mot dess plats på höften. Smiter åt ordentligt runt fotlederna och ger hela benen en känsla av personlig sfär, vilket inte kan sägas om det Laban-vita standardformatet där byxornas distala ände fladdrar lika mycket som herren på sal 8 släpper väder. Midjan knyts igen med snöre som mest påminner om något du hittade på dina badbyxor -89, och den rynkiga byxlinningen för osökt tankarna tillbaka till mormodern med vätskedeficit.

Blusen är en efterföljande orgie av lyx. Muddar i både midja och armar stänger effektivt in de perspirerande kroppsdofterna av mixen Chanel No5 och egenproduktion, som om de måste ut gör det via den smala men djupt skurna v-ringade halsen. Denna skärning kan särskilt uppskattas av de med mer vällustigt kvinnlig utformning och med behovet att uppvisa mer dekolletage på op-salen. Huvudkirurger med faiblesse för den typen av provokativitet riskerar därmed lägga snittet distalt istället för medialt. För det manliga kollegiets uppvisning gäller istället med eller utan brösthår.

Hela ensemblens passform är ytterst unisex vilket borde definieras som medioker mellanmjölk, men tygets fullständiga upplevelse av sammetslik nykardad lammull väger upp den totala bristen av kroppsliga konturer. Den enda påtagliga bristen med detta luxuösa plagg värdig finalvisning i Project Runway torde vara den kvantitativa bristen på fickor. På blusen endast fickor på vardera sidan om midjan. Den ytterst praktiska fickan vid knäet på de vita byxorna har fått stryka på foten och ersatts endast av raka sömmar som inte tillför någonting till helhetsintrycket. Blusen lider av samma uppenbara problem med endast få fickor där summan av kardemumman är att dessa fickor skall inhysa både det klassiska stetoskopet, anteckningspapper, pennor och diverse andra väsentligheter. Dock inger det en misstanke om att detta är i högsta grad planerat, ty den mest vanligt förekommande detaljen, och anledningen till dess hyllade lov, är att stetoskopet kan bäras runt halsen med värdighet. Status för den inbitne show-offen! Det är ju som att äta kakan att ha den kvar, att få vältra med sin nakna hud i en bassäng av sammet och velour.

När det så behagas att nå catwalkens klimax, visningen av de mest slående kreationerna toppas det först med den berömda läkarrocken i sann Haute Couture. Det blåa understället skapar en tydligt fyrkantig kontrast till det böljande cremévita där detaljer som plastknappar, uppkavlade armar och sökaren propert knäppt i bröstfickan får publiken att tappa andan. Och just då, med publiken på kanten av sina säten gör den entré; hela outfiten för op-salen. Blålyxen göms under den turkosgröna engångsrocken med ensidesknytning i midjan. På händerna gröna underhandskar med gula indikatorhandskar. Träskor på fötterna och Apotekets stödstrumpor för den riktigt rutinerade. Succén är ett ögonblickligt faktum. Till och med Lagerfeldt och D&G ger stående ovationer.

När sedan de högre modehusen, above all Landstinget Entertainment Inc, slår ned med bomben att de mörkblåa kläderna skall fasas ut eftersom retrolooken inte längre är in style går kollegiet ur hus, hem och gårdar! Det skränas mer än när Ralph Laurens retusch-skandal uppdagades och fröken Witherspoons ödesdigra klänningsval till Oscars-galan var ett faktum. Och snabbare än Jennifer Aniston hinner avsluta sitt senaste förhållande ångrar L.E.I. utan omsvep sin fadäs.

Kläderna till trots, att inte göra en djupdykning i denna fashionabla del av modevärldens hattar och huvudbonader vore ett fel av oproportionerliga mått. Inte ens den mest uppseendeväckande huvudbonad signerat engelska kungahuset kan tävla med dessa alster. Nej inte ens fruktkorgarna skådat på lättklädda damer i -94 års omgång av Tutti Frutti ledda av Bruno Wintzell har en sportslig chans. Lila och turkosa heltäckande hårnät nickar åt 50-talets husfruar, gröna topp-hattar för en osökt in på tankebanor om Hattifnattar. Den vadderade beanie-cap’en är en favorit hos många av kirurgerna, men sällan uppskattad av op-syrrorna eftersom den inte anses täcka nog mycket av huvudet. Därmed gäller ännu ekvationen att ju fler beanie-caps desto fler högtravande kirurger med pondus. De gröna huvud- och hals-tälten ses därmed oftast på kandidaterna, och ortopederna. Således ser ni den fantastiska möjligheten att variationerna är oändliga; mode upphör aldrig att förvåna.

Så jag erkänner, ok? Jag har en op-dress hemma, for those special moments of luxury.

Yours truly,
FashionDoc

25 juni, 2011

Läsning

Linn skriver med så mycket charm och behållning att mina magmuskler krampar lika mycket som när jag har instruerat ett riktigt hårt och inspirerande pass. Vardagsguld hos Just Another Fucking Blog. Som exempel:

"En A-personlighet hade väl gått dubbla varv runt Djurgården och skrivit en halv bok idag, men jag nöjde mig med en fotoutställning och fem glas vin. Jag må vara alkoholiserad, men jag har iallafall roligt."

Dessutom ska jag laga hennes varmt omnämnda middagsförslag. Förväntningar - höga.

24 juni, 2011

Kakor i kläm och kattguld

Läser, pausar. Tänker efter, funderar. Temaartikeln ur senaste F&M är på sitt sätt uppmuntrande läsning. Är läkarstudent med ett stort (duh) intresse för forskning. Jag gillar främst medicinsk grundforskning, att verkligen sitta och klura på knepigheter som hur gener regleras, vilka signaler som aktiverar och stoppar upp dem; hur någonting verkligen fungerar djupt där inne i våra celler. Det fascinerar, inspirerar, motiverar. Stora satsningar i flera år framöver görs för att knyta kliniskt aktiva till grundforskning ur många värdefulla aspekter. Att inte se den här satsningen som en riktigt saftig morot för utvecklingen i mitt yrkesverksamma liv vore åsneenvist. Jag vill vara kliniker, jag vill vara forskare - är det fel att både vilja ha kakan och äta den när möjligheten faktiskt verkar existera, eller är det den ensammes dåraktiga jakt efter kattguld?

Mot vintertider

Den beklämmande titeln till trots är det sanning, nu går vi mot höst och vinter; långkalsonger, mössor och varma jackor. Men vetskapen om att sommaren ännu står med sina bästa dagar för dörren om än mörkare nätter ackompanjerar dess dito gör mig inget. Som alltid vid denna midsommardag tar det största skålpundet av Sverigets folk chansen att gå bananas på bästa sändningstid. I partiella regnskurar skränar i grannlängorna icke rumsrena texter till både Idas sommarvisa och Mors Lilla Olle, dryckjom med egenkryddad 'schnapzs' (snaps) tills ögonglober står i kors och morgondagen känns lika långt bort som en varm sommardag med klarblått valv.
Vi packar picknickkorgen med ljuvlig mat; Kycklingspett marinerade i örter ett helt dygn, färskpotatissallad med sparris, rädisor, fetaost och sockerärtor, moussé på jordgubbar med syrligt bärtäcke och päroncider. Styr kosan mot gröna ängar utanför staden, filtar under armen, den sneda grönlövsklädda stången, blommor i håret, lek och skratt, fotbollar som sparkas högt och landar mitt i matbordet. Är det inte rätt vackert så säg?

Med adjektiv som ovan är Perfect Darkness av Fink inte ens nästan malplacerad. För morgondagen när ögonlockarna är grusande tyngda är nog Yesterday Was Hard On All Of Us lika sann som att solen upplevs gå upp alldeles för tidigt.

20 juni, 2011

Några rader om vuxna vänner

Att skaffa nytt umgänge som vuxen. Avigt? Knepigt? Omöjligt? En måhända kort reflektion, men jag får hela tiden uppfattningen att de allra flesta människor har en så stor umgängeskrets omkring sig och i jämförelse känner jag mig nära inpå barnsligt naken. Jag har aldrig haft ett stort umgänge. Många bekanta javisst, men nära vänner? Alltid skralt med sådana. Växte aldrig upp med många vänner, och därefter som väldigt unga småbarnsföräldrar och universitetsstudenter passade vi inte in i några av de socialt accepterade facken och vänskaperna blev sällan mer djuplodande än ytligt bekanta. Med tiden och därmed ålderns allt mer tydliga fåror har jag upptäckt att vi mer och mer hinns upp av nu jämnåriga som börjar spela enligt samma sociala spelregler. Som behaglig konsekvens blommar även vänskapen med nya människor upp och jag börjar så smått hysa större förhoppningar om en umgängeskrets som med tiden tränger sig förbi det mest epidermala lagren av hud hos alla berörda. Processen är dock lång, lite snårig och att komma nya vuxna människor nära inpå är något långt mycket svårare än när dottern skaffar ny kompis i sandlådan på samma tid som Usain Bolt tar sig över mållinjen i ett 100-meters lopp.
För faktum är, det är långt ifrån alla som har självsäkerheten att spontanbjuda in sig själv till någons bröllop efter att man bara har bekantat sig i trenne dagar. Dock tackar jag gladeligen A för detta uppvaknande tilltag, ty han är ofrånkomligen idag en av mina närmaste och bästa vänner.

Funderar ofta runt framtiden. Hur stor påverkan skulle det vara att bryta upp från den här staden där rötter har fått sätta sig i snart ett årtionde? Att bryta upp barnen från sina vänner, skola och allt annat? De skulle säkert klara sig bättre i umgängesväg än vad jag själv skulle göra. Jag vill ha längre somrar, närmare till vissa saker och ställen, men jag ställer mig samtidigt frågan om det egentligen är värt det? Kanske är det mer värt att vårda de rötter man har satt och låta sig själv se till möjligheterna närmare runt en än vad som finns bortom horisonten? När allt kommer till den oundvikliga finns här allt jag behöver både för att trivas, utvecklas, leva och må. Perhaps it's time to quit chasing the sunset. Det vore något. Vilken insikt för en vanlig måndag, det ska sägas. Dagens soundtrack får därmed tillskrivas Alexi Lalas och vackra Chasing Sunset.

19 juni, 2011

Jimmy Shoes busted both his legs, trying to learn to fly

"The street-lights buzz as the cars roll by, my shoes will keep walking while I'm staring at your window with a suitcase in my hand. Right here, where the streets have never had a name I want nothing more than for the dust cloud to disappear, feel the sunlight on my face. As ever to keep on moving, no reason has in time of times been more about the time to move on than now.
Consider life as a highway, name a place and I'll be there, bags packed and I'm out of here to that destination anywhere; California, Hollywood Hills or wherever there will be sand in my shoes. From the place with roads where cars never stop going through the night to real life where you can watch the sunset. That simple desire to come what may when you fly away to somewhere you're not alone. With the speed of sound I look up at night, planets moving at the speed of light. Such days as these the stars are never out of reach. So go where every little thing, even the iridescent starlight, has found a home - the big man's squandered jungleland."


Texten ovan är baserat på sångtexterna till blandbandet Travelocity och utgör ett soundtrack med för mig en icke helt irrelevant betydelse. Likt planen att nästa år skall innebära början till slutet på en lång epok då en kappa skall skrivas och kulminera i en disputation, skulle jag likväl kunna skriva en målande historia om det fantastiska med att resa. Världen har så många för mig ännu oupplevda hörn, och varje pusselbit av någon annans vardag utgör ett magiskt ögonblick i mitt. Intrycken, som målar min retina. Dofterna och smakerna som väver sig in och ut där jag flanerar i egen takt, gata upp och gata ner i städer, byar och landsbygd. Beskådar, lägger på minnet, tänker "det här måste jag komma ihåg" men glömmer fort när nya intryck sveper bort logiken. Planer görs men tiden spelar spratt, satta ur spel, men blir ändock av på sitt egna sätt. Med resandet kommer det oväntade, det underbara fantastiska, som kontrapunkterar harmonin och skapar en dimension över den normalt spelade vardagssskalan. Jag kan ta med allt hem, hela rikedomen av intryck i min ryggsäck av minnen. Nyligen Tyskland, i sommar bara Sverige, sedan Kalifornien. Ty resandet till trots och hur mycket jag än älskar denna perfekta ynnest av livet finns inget bättre än att komma hem. Hem till rötter, hem till det vana, hem till hjärtgropen.

15 juni, 2011

Kaffenyheter

Latté på Starbucks vid Odeonsplatz i all ära, men den hemmagjorda diton är snäppet godare även om utsikten och arkitekturen inte är riktigt densamma. Fördelen med att dricka den goda koppen hemmavid är att man samtidigt kan läsa nyheten att mitt abstract till ASBMR är accepterat och därmed måste jag under en vecka i september infinna mig i San Diego. It's hard work, but someone's got to do it!*

*Ironin är inte alls överdådigt tydlig.

14 juni, 2011

Bomull

Helgen tillbringades på resande fot tillsammans med storgrabben. Vi klev upp i ottan på fredagsmorgonen, båda leendes från öra till öra. På några få timmar och två flygresor senare hade vi landat på hotellet i Münchens äldre stadsdel Lehel, en mycket charmig del av staden med gamla byggnader, överdådig arkitektur och smala gränder. Till fots utforskade vi överklassens bländande prålighet längs Maximilanstraβe utsmyckad i pingvinkostymer, pälsar och diamanthalsband bland Chanel, Jimmy Choo, Cartier, Giorgio Armani och Ralph Lauren. Väl förbi den extrema flärden ankom vi till den mer normala delen av världen där vi botaniserade bland frukt- och grönsaksstånd innan vi hamnade på ett italienskt ställe där jag åt pizza och storgrabben pasta bolognese.
Lördagen var en heldag på fantastiska Hellabrunn Tierpark. Djur från hela världen i naturliga habitat vilket får varenda djurpark jag hittills sett att skämmas. Vackert, naturligt, rofyllt. Efter välbehövlig vila innan middag fick storgrabben genomgå ett eldsprov i tålamod (vilket han passerade med bravur och dånande applåder) då hans pappa ville äta middag på franska Les Cuisiners. Här åts det pilgrimsmusslor på rödbetsbädd, ankbröst med sparris och den godaste chokladfondant jag någonsin smakat. Storgrabben högg in på entrécôte. Tack, Jean-Marc.
Söndagen var en hel förmiddag i Englischer Garten med sol, glass, lek och bus i flera timmar innan en krasch i hotellsängen för några ögonblick av horisontal position följt av vad som skulle komma att utvecklas till en l-å-å-å-n-g kväll dirigerad av Bon Jovi. Vi möter upp Sebastiaan, Terry och Dominik utanför en intressant institution under namnet Hofbräuhaus. Jag säger det att om ni aldrig sett ett riktigt tyskt ölhus är detta något av en sight for sore eyes. Lederhosen, hattar, fjädrar och större än en ordentlig teater. Vi insåg fort att detta var lite väl tyskt för vår smak och istället blev en uteservering av lugnare slag vår melodi för dryckjom, mat, prat och skratt. Låt mig förtydliga att om en grupp asiatiska tjejer kommer och ber Seb ta en bild på dem så kommer det bli intressant. Istället för "say cheese" eller "smile" så kläcker han ur sig "now everybody say 'penis'". Gapflabb för att summera. Därefter behövs inte mycket ord. Tänk 75.000 människor på Olympiastadion, tänk ett av världens just nu största band, tänk fantastiska melodier, tänk körsång av 75.000 människor. En upplevelse att sent, ja aldrig, glömma. Bara se själva.



Med en tidig måndagsmorgon och presumtiv smidig resdag hem utvecklades till en resdag from hell av mången anledningar som flygplansbyten, terminaländringar, lågt blodsocker, förseningar, trött barn, trött pappa, resväskor i baklås med mera(!) kom vi oss så äntligen hem och så jag fick en möjlighet att, utöver krama de hemmavarande barnen, säga grattis på 2-åriga bröllopsdagen till min fantastiska fru. Hemma hade hon dukat upp tre-rätters middag vilket var så behövligt för att sudda bort delar av resdagens tunga yttringar. Hon är min klippa och mitt bättre samvete, mitt stöd och min bästa vän. Livet utan henne vore bara hälften värt. Nu bomull. Nästa hållplats, läder.

10 juni, 2011

Bon Voyage

Nu drar jag och storgrabben till flyget och Bayernland (München) över helgen.

Vi ska gå på Tierpark Hellabrunn och se Bon Jovi på Olympiastadion.

Adieu, wieder Dienstag!

08 juni, 2011

Ryssvärme!

Jävulberg så skönt och varmt det är. Utanför fönstret. Klarblått valv med skoningslös sol som bränner in det maligna melanomet på bleksvensk hud i jakten på bruna pigment och vitaminer. Som den sommarjunkie jag är fiskades det efter en doktorandkollega lika svälltfödd på sol som mig och C nappade snabbt på förslaget eftermiddagskaffe vid hospitaldammen. Det enda jobbiga med hela alltet är det där jäbla samvetet som efter bara minuter av r&r frenetiskt petar en på axeln och tycker att plikten kallar. Sant må så vara, men det finns något högst mer positivt med doften av nyklippt gräs och sommarvarm hud än en fjärrkyld forskningskorridor med ångor av lösningsmedel (vilket får tillskrivas metoden av att extrahera RNA för genanalyser). Samvetet bör dock inte klaga, ty mycket på "att göra klart innan semestern"-listan är signed, sealed, delivered för att travestera Stevie Wonder. Så om du hellre sitter inne och läser det här kan du ju alltid klura på vad nedanstående arbetsuppgift för dagen innebar. Själv drar jag åt annat håll; Las Vegas strip steak på uteservering, rosévin på balkongen, ja tack.

05 juni, 2011

Half & Half
(vilket inte är samma sak som amerikanarnas hälften grädde hälften mjölk)

50/50, hälften av helheten. De senaste veckorna har studenter sprungit omkring på universitetsmarkerna med mer eller mindre existentiell livspåverkan då terminens sista skälvande dagar klämtar mot sin resoluta utgång. För mig är det familjärt och bekant, och till viss del med en uns av saknad, även om jag vet hur både nojig och jobbig jag kan vara åt andra människor som befinner sig inom en 50 meters radie av min persona under slik tidpunkt.
Istället har hela upplevelsen förts över på jobbet.
Arbetsuppgifterna framför mig är gedigna, tidskrävande, intressanta och omfattande. Men intresset till trots så vill mitt halva sinne bara gå på semester - det vill sitta hemma i solen och sippa på svalt vin, gömma ögonen bakom mörka solglasögon, lapa sol i prunkande grönska, låta barnen springa omkring och odla sommarfötter och sommarknän, laga mat utan tidspress med dofter för sinne, doft och gom. Den andra (tråkiga) vill färdigställa data, analysera, sammanfatta, skriva och - i det längre perspektivet - disputera för att kunna lägga fokus på saker bortom horisonten.

Så vi är i en konflikt. Ett kaosartat, men godartat, sympatifält utan tydlig vinnare. Försöker utvinna mark där meningsskiljaktigheter möts men de strävar ifrån varandra likt magneter repellerar. Min förhoppning att de diversifierade cerebralhalvorna kan ta sitt förnuft till fånga och dela på tiden utan att skälla ihjäl den andra när denne för utstå samvetets gnagande kval och den andra njuter i fullo av sin livsuppehållande eskapism.

04 juni, 2011

Operation Ökenlugn

Ökentorka på skrivfronten (texter om smått, stort, högt och lågt växer så smått i hjärnbarken). Ingen invärtes öken är dock att notera, håller kolhydrat- och vätskebalansen i schack med både rosévin och jordgubbar marinerade i rosévin.

Ikväll teater med middag en kväll ute med E. Utan barn - my gosh.