Några rader om vuxna vänner

Att skaffa nytt umgänge som vuxen. Avigt? Knepigt? Omöjligt? En måhända kort reflektion, men jag får hela tiden uppfattningen att de allra flesta människor har en så stor umgängeskrets omkring sig och i jämförelse känner jag mig nära inpå barnsligt naken. Jag har aldrig haft ett stort umgänge. Många bekanta javisst, men nära vänner? Alltid skralt med sådana. Växte aldrig upp med många vänner, och därefter som väldigt unga småbarnsföräldrar och universitetsstudenter passade vi inte in i några av de socialt accepterade facken och vänskaperna blev sällan mer djuplodande än ytligt bekanta. Med tiden och därmed ålderns allt mer tydliga fåror har jag upptäckt att vi mer och mer hinns upp av nu jämnåriga som börjar spela enligt samma sociala spelregler. Som behaglig konsekvens blommar även vänskapen med nya människor upp och jag börjar så smått hysa större förhoppningar om en umgängeskrets som med tiden tränger sig förbi det mest epidermala lagren av hud hos alla berörda. Processen är dock lång, lite snårig och att komma nya vuxna människor nära inpå är något långt mycket svårare än när dottern skaffar ny kompis i sandlådan på samma tid som Usain Bolt tar sig över mållinjen i ett 100-meters lopp.
För faktum är, det är långt ifrån alla som har självsäkerheten att spontanbjuda in sig själv till någons bröllop efter att man bara har bekantat sig i trenne dagar. Dock tackar jag gladeligen A för detta uppvaknande tilltag, ty han är ofrånkomligen idag en av mina närmaste och bästa vänner.

Funderar ofta runt framtiden. Hur stor påverkan skulle det vara att bryta upp från den här staden där rötter har fått sätta sig i snart ett årtionde? Att bryta upp barnen från sina vänner, skola och allt annat? De skulle säkert klara sig bättre i umgängesväg än vad jag själv skulle göra. Jag vill ha längre somrar, närmare till vissa saker och ställen, men jag ställer mig samtidigt frågan om det egentligen är värt det? Kanske är det mer värt att vårda de rötter man har satt och låta sig själv se till möjligheterna närmare runt en än vad som finns bortom horisonten? När allt kommer till den oundvikliga finns här allt jag behöver både för att trivas, utvecklas, leva och må. Perhaps it's time to quit chasing the sunset. Det vore något. Vilken insikt för en vanlig måndag, det ska sägas. Dagens soundtrack får därmed tillskrivas Alexi Lalas och vackra Chasing Sunset.