När muren vittrar bort och det fina finns kvar

Känslan av att kunna gå utomhus med solen i ansiktet och känna dess värme i höstvindarna är en monumental känsla av frihet, en frihet jag känt mig totalt berövad på de senaste veckorna. Min fysiska rörelseförmåga har varit alltjämt befintlig men känslan kan mer liknas vid ett permanent boende i riddar Katos högsta torn mitt ute i Döda Sjön. Mörkt och grått har varit den visslande melodin där även om solens strålar lyst från den mest klarblåa av himlar känts som Gubben Frosts isiga andedräkt. De fria turerna med Miramis har känts avlägset.

Nej jag har inte feber och yrar i nattmössan.

Min ambition som ni måhända läst om tidigare att åter få sitta i föreläsningssalar, studera case, springa på klinik och leka kandidat för att till slut, om allt vill mig väl bli läkare, har stått och vickat väldigt vanskligt (Gudrun släng dig i väggen) i universitetets byråkratiska vågskål. Det har den nu gjort under en för mig rätt avsevärd lång, utdragen och mentalt påfrestande tid. Fine, enligt den gregorianska kalendern talar vi om roughly två veckor men betydligt längre än så för mig ur det mentala perspektivet. Det har varit utlåtanden från olika avarter inom de Faculteté som utrett mina egentliga rättigheter att både doktorera och studera på samtidig basis. Att det redan finns xx personer som gör detta är tydligen inte relevant utan även Dekanus skulle ha sitt finger, hur brunt och illaluktande det än är, med i spelet. Diskussioner om tjänstledighet, kombinationer av och mot, vissa studier över andra studier och lägg till fan samt hans moster, faster, kusinsläkte och bryllingar i en kakofoni som gett mig kalla kårar. I ryggen hade jag dock min sanslöst fantastiska handledare U som hade kunnat välta hela skutan, moi, upp och ner i en handvändning och låta mig krossas mot de lömska grynnorna.

Men icket.

Istället höll han skutan uppe. Förstärkte seglen och red ut stormen som den mest vana skepparkransklädda sjökapten de sju haven skådat i mannaminne. Jag är så tacksam att ord inte räcker till. Kanske en härlig whiskey från Skottland om jag får åka dit i december till U är ytterligare ett sätt att uttrycka min evinnerliga tacksamhet, whiskeyfantast som han är (inte jag, mark my words).

Kandidatlivet har grönt ljus.

Livet leker. Nu ska jag ut och fotografera.