Blandaren

Redan på 1860-talet grundades den berömda traditionen under namnet Blandaren. Blandarens anor härstammar från det Teknologiska Institutet, senare känt som KTH i Stockholm, och innebär en särskild form av historieberättande. Blandaren innebar i sin vagga att ett utsett gäng akademiker (studenter) låste in sig under en avsevärt lång stund, ofta under natten och med en flaska av styrketårar samt en bandspelare. Bandspelaren stod på inspelning under hela tiden som aktuella händelser, inträffade händelser, framtida händelser men också med stor entusiasm tillståndet i vår vintergata bluddrades om. Utmärkande för samtalen är att alla påståenden (för det är mest sådana) möts antingen med skratt, nya påståenden eller både och. Detta möte resulterade slutligen i en årlig bok under namnet Blandaren fylld av allt bludder, illustrationer och tankar från dåtidens akademiker. Allt påkommet under en kreativ natt.

Hur kommer det sig att jag då bluddrar om detta mitt i natten?

Jo för det visade sig att min pappa i sin ägo har en originalbok av just Blandaren från 1967. Den är lite tilltyglad, lite solblekt och en litterär skatt. Under kvällen har jag skrattat och njutit av den akademiska lyrikens historia och insett att de inte var ett dugg annorlunda än dagens studenter. Lika osäkra, lika fullständigt avsaknade av skrupler och fulla med galna idéer. Den är bitviss torrare än en fransk Chardonnay Classique men samtidigt ungdomligt frisk och lätt som en tysk Riesling.

Alla kan inte tycka om den. Alla bör inte tycka om den.

Jag älskar den men man måste läsa mellan raderna.

Här är en anledning av många.

Nacken kan knäckas på olika sätt

Vanligtvis är det så, att man har en låda, som man sparkar undan. Och han står där då, kanske har han lite lång näsa, och han skriker nånting artikulerat, eller oartikulerat och det som är intressant där, det är själva knäckningen av nackstödet. På vissa brottslingar så ser man att halsen förlängs. Det innebär väl bara att kotorna har gått isär. Intet annat. Tungan hänger ut. Tungan ser ut som en påse. Ansiktet blir blått. Ögonen förlängs. Ögonen blir blåa. De blir som bruna ovaler. Och så, just när dom anhöriga som står omkring skriker:

"HJÄLP HAN DÖÖÖÖR !"

då tycker man att håret vitnar. Men det gör det inte alls. det är bara inte så. Det är en skenvilla. Det är liksom bara håret som lägger sig till rätta efter fallet.
Men nacken knäcks.
Det är håret som förut stod på ända och som nu lägger sig till rätta. Det är ingenting. Håret bara finns där. Och det är underbart. det är liksom naturen, och solen skiner över oss alla. Och då såg jag hur halsen böjdes som en båge, som en stilig spetsbåge. Och han sa ingenting. Han sa bara:

"Uäghghhhää...."

Det lät som en sidensvans just när den skall lyfta till sydligare nejder.

Hans hustru är inte som vanliga människor. Hon har inte varit uppriven så där: "Nu ska du dö, jag blir galen, vad ska jag göra, vad ska det bli av mig och våra fem barn, hjälp oss milde herre Gud," utan hon har sagt:
"Nu när du skall ha det här hamprepet om halsen, så skall det ändå vara på ett sätt som var snyggt. Vi ska göra något av det här ögonblicket. Jag ska brodera en liten sak. En liten behållare med serpentiner som far ut just som nacken knäcks."

Den där familjen sedan, som stod där nedanför i en liten ring, den bestod av två fäder, tre söner samt fjorton mödrar. Och dom skrek

"OOOOOOOOHHHHHH, han döööör!"

Och dom skrek:
"Pappa, pappa!!"
Men han bara svarade: " Uäghhhhuaä..".

Han böjde sin nacke och dog.

Ja, det är det vi alltid har sagt, det må bära eller brista. Ja, men tänk ändå den där prickiga, randiga, smårutiga skjortan, de där randiga, tjusiga byxorna, den där böjda nacken och det där uttrycket, en färg som av lingon och mjölk i ansiktet och ståtlig böj på näsan. Näsan ut, tungan ut en liten smula, ögonen slutna, talet distinkt, men klart. Vad hade han gjort egentligen?