-->

För nu rätt många månader sedan sjösatte jag ett annat projekt som, i och med avvecklingen av denna emellanåt rätt så tidsbejakande skrivarverkstad, kan få mer välförtjänt fokus och själ.

Här.

Epilog.

Det har funnits där rätt länge nu, ungefär som en kaksmula långt bak i halsen. Retande, störande, inte helt rätt. Har försökt ignorera det, skölja bort med mjölk och vatten, men alltjämt finns den kvar. Kaksmulan, eller känslan, att alla kapitel slutligen når sin ände. Det hände förra gången, i förra bloggen, då fanns en vilja att skriva något annat, det jag nu skrivit i nästan fyra år. Fyra år som hjälpt mig resonera över tankar och händelser om död, liv, sjukdomar, utbildning, utveckling - en egen tankeverkstad för de funderingar som inte passar sig vädra åt vem som helst öga mot öga. En fristad för reflektion. Men med tiden har skrivandet tillkommit för skrivandets skull, inte berättandets. Och när berättande övergår i skrivande för andra än mig själv, då är det dags att lägga den fiktiva pennan på hyllan. Kanske inte för gott, men för en tid. I mer än sju år har jag skrivit blogg, det har varit lärorikt och har gett mig både kontakter, kunskaper och vänner jag annars aldrig skulle haft. Det är en fascinerande, och svindlande, reflektion. Som det berömda uttrycket av Edward Bulwer-Lytton; pennan är mäktigare än svärdet, visar det sig i mitt fall vara helt och hållet sant utan förbehåll.

Jag hade en tanke om att det jag skriver skulle bli en summerad reflektion över en tillvaro och en fascinerande utbildning, men insikten har infunnit sig att jag inte längre har något av substans att skriva om. Det jag gör är roligt. Det är stimulerande och utvecklande på en sådan nivå att dess skrivande syfte har gått förlorat, det jag vill göra är bara att leva i det, med det. Att reflektera med mina kollegor och vänner, över kaffe och luncher, med min fru på kvällen med ett glas vin i handen under en filt i soffan. Nu ska jag färdigställa min utbildning och avhandling, försöka laga riktigt god mat i uttagningarna till Sveriges Mästerkock, det är dags att vända blad. Tack till alla er som under åren läst och kommenterat, det hade aldrig blivit samma sak utan er. Och med orden som Edward Bulwer-Lytton myntade i pjäsen Richelieu; Or the Conspiracy blir det mer förståeligt när orden inte plockas ut ur sin kontext:

"True, This! -
Beneath the rule of men entirely great,
the pen is mightier than the sword. Behold
The arch-enhcanters wand! - itself a nothing! -
But taking sorcery from master-hand
To paralyse the Cæsars, and to strike
The loud earth breathless! - Take away the sword -
States can be saved without it!"

Tack för mig. //Fredrik