Jag har semester med lillgrabben. Föräldraledigt heter det visst i modern skrift. Mitt tredje barn till trots är detta första gången jag är föräldraledig på rikt. För mig är det en någotsånär främmande tillvaro där jag med tillförsikt och välvilja tacklar en helt ny vardag med mina sönderbrända axlar (med anledning av fallerat användande av solskyddsfaktor på fel breddgrad och rödlätta hårtendenser). Nu kommer en tid där man ska anpassa sig efter barnen. En tid där mitt liv styrs av bara dem och inga andra pockandes moment i bakhuvudet eller bakfickan. Papparollen är mig inte främmande, har varit pappa i över sju år, men det här är något nytt, och lite klurigt samt allt annat än stillsamt och lätt. Man vill vara den perfekta pappan, ha allt strukturerat, en checklista som piloter har och följer till punkt och pricka. Idag åker vi till parken klockan elva, klockan tolv äter vi medhavd lunch, fruktstund lite senare, hemmalek, bada, TV:n stängs av senast klockan sju, läggdags för dottern och storgrabben vid åtta, bokläsning, sova. Det SKA fungera, men snart inser man det är en förlorad kamp, en liten Goliat mot berget. Planeringen spricker lika fort som barnen slår upp sina ögon på morgonen.
Tillvaron är som ett riktigt diversifierat blandband. Som det nygjorda Bumper Sticker, en djuplodad resa med rötterna i 80-talets förlovade Adventureland, allt medan den lilla killen kladdar ner hela köket med lunchen av sjötunga och potatis. En torrdräkt hade varit absolut bäst. För mig. För den lilla killen som äter finns inget fungerande skydd i världen. Att göra en eye-butt med matskeden är en regel helt utan undantag. Eller som dagens favorit; nysa kontinuerligt obehindrat när maten precis placerats i munnen, alltid åtföljt av det bredaste och tandlösa leende bara han har förmåga till. Att pappan ser ut som en orangeprickig lemur bidrar tydligen bara till charmen och det högljuda skrattandet.
Med tiden vänjer man sig med att bara vara pappa. Att tvätta bort det minutiösa flödesschema ens yrkesliv har tillfört där man vet att äta på möbler eller gräva i kattsandslådan är saker man inte gör. Med tiden sätter man sig ner och bara bygger torn av klossar. Lillgrabben river. Alla skrattar.
Och sen åker vi till parken.
Men inte fan är klockan elva.
Det gör absolut ingenting.
Tillvaron är som ett riktigt diversifierat blandband. Som det nygjorda Bumper Sticker, en djuplodad resa med rötterna i 80-talets förlovade Adventureland, allt medan den lilla killen kladdar ner hela köket med lunchen av sjötunga och potatis. En torrdräkt hade varit absolut bäst. För mig. För den lilla killen som äter finns inget fungerande skydd i världen. Att göra en eye-butt med matskeden är en regel helt utan undantag. Eller som dagens favorit; nysa kontinuerligt obehindrat när maten precis placerats i munnen, alltid åtföljt av det bredaste och tandlösa leende bara han har förmåga till. Att pappan ser ut som en orangeprickig lemur bidrar tydligen bara till charmen och det högljuda skrattandet.
Med tiden vänjer man sig med att bara vara pappa. Att tvätta bort det minutiösa flödesschema ens yrkesliv har tillfört där man vet att äta på möbler eller gräva i kattsandslådan är saker man inte gör. Med tiden sätter man sig ner och bara bygger torn av klossar. Lillgrabben river. Alla skrattar.
Och sen åker vi till parken.
Men inte fan är klockan elva.
Det gör absolut ingenting.
