Har gått och fullständigt kärat ner mig. Totalt upp över öronen som en adrenalinstinn Jack-in-the-box.
Vilken dag!
Allt började i morse på ortopeden med möte om patienter. Vad som hade gjorts, vad som ska göras, op eller rehab och mer därtill. Därefter rond med ÖL (överläkare), underläkare, ssk (sjuksköterska) och usk (undersköterska). Det justeras mediciner, det gås igenom status, behov, eventuella förflyttningar m.m. följt av post-rond förmiddagskaffe. Bör noteras, utan kaffe är man ej funktionsduglig.
Sedan får jag och fellow kandidat F, som jag också studerade biomedicin tillsammans med, spendera resten av dagen nere på ortopedakuten. Vi trivs storartat. Det passerar finger- och axelluxationer, återbesök efter diverse frakturer, knäproteser, delvis stelopererade kotpelare, misstänkt whiplash efter älgkrock och så mycket mer att mitt huvud fortfarande snurrar konstant runt dens axis. Vi får möjligheten att uttrycka åsikter (läs grymt omotiverade gissningar) för läkarna om röntgenplåtar/DT i fyra nyanser av grått där deras första svar oftast blir "njae..inte riktigt" följt av ordentliga genomgångar där dom verkligen vill lära oss. Känner mig dock nöjd när jag prickar in rätt varför han gör en viss undersökning hos en patient strax innan lunch.
Eftermiddagen förlöper på samma sätt med mycket mer intressanta patientfall och känner mig nästan melankolisk när dagen går mot sitt slut och jag, tyvärr, måste gå hem. Längtar innerligt till nästa klinikdag, hälsocentral, om cirkus tre veckor. Innan dess ska det bli mycket intressanta föreläsningar (medicinsk psykologi startar i morgon) och även en hel del klinisk träning. Allt detta känns så rätt. Det känns som mitt kall.
Så sant som det är sagt.
Välkommen hem, Doktoranden.
Välkommen hem.
13 oktober, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Åhh, det är så härligt när man får komma ut, testa sina vingar och flyga.
Ni verkar ha riktigt bra handledare också.
drwannabe, fabulösa för att uttrycka det milt.
välkommen säger jag! det är fanimej världens bästa yrke. skattar mig lycklig över att jag kom på det.
Åååååå, vad lycklig jag blir å dina vägnar.
Du kommer bli världens bästa doktor. Världens, världens bästa!
kat, jag säger bara som Patsy Stone; absolutely fabulous, darling.
Maria, jag kommer säkerligen göra mitt absolut bästa för att bli så bra jag bara kan. Tack snälla.
HAha, jag var tvungen att småle (läs: skratta högt) när du beskrev "gissningsleken" vid röntgenplåtarna! Vi tittar nämligen på (den mindre bra)sjukhusserien Dr. House här hemma... (i den tvingar han sina adepter att ställa diagnos från röntgenplåtar och minst en gång per avsnitt skjutsar han in sina patienter i en magnetkamera)
pysseliten, nu är Dr House, om än synnerligen fiktionell till sin historia, en underhållande tv-serie. Jag lyckades ungefär lika bra (dåligt) när det kom till diagnos av plåtar. Att läsa utlåtandena från ÖL var fantastiskt, att de lyckas se allt.
Det finns inget så skönt som känslan att vara rätt. Det blir bra så bra det där.
anne, jag håller med dig åh så mycket. Känslan av att vara rätt är makalös. Den blir bara starkare för varje dag.
Skicka en kommentar