Fullspäckad vecka på jobbet är ett ordval av mild karaktär. Folk flyttar runt på sina arbetsplatser och "doktorandrummet" där jag och min kollega C huserar liknar mer en beskrivning likt Döden i Beirut av Michael Azar. Veckans bästa kommentar fälldes också för någon timme sedan inne på cellodlingslabbet:
- Men för fan sluta jiddra jag hör ju ändå ingenting, jag jobbar ju INNE i hooden!
Notera att en "hood" är en mycket steril arbetsplats där ingen kontaminering får förekomma. Speciellt inte hela personer. Så även om jobbet tagit sjukt mycket tid denna vecka med nya experiment (dock extremt intressanta så det kliar i fingrarna på mig), resultatsammanställningar och diverse annat forskningsfix, händer det mycket annat runt omkring.
Min väldigt sjuka mamma är inte längre "behandlingsbar" och allt är just nu bara en transportsträcka mot tomheten och det definitiva slutet. Ett mörkt följe av tårar och sorg, en fortsatt tillvaro på andra sidan mörkret utan den hälft som man inspirerats av och respekterat så högt. Borta.
Sängplats på PAVA vid behov, en sängplats för vård i livets slutskede. Vänthallen med det oundvikliga öde som vi alla ska beskåda någon gång vid tillfälle. Ännu inte jag men redan nu en del av mig själv som gav mig mitt liv.
Och i kontrasten till allt det mörka lever jag i en fantastisk period av mitt liv som är mer inspirerande än någonsin. Jag slits mellan två världar; det river och svider samtidigt som det ömt vårdas med varm hand och lugnande ord. Nästa vecka börjar mina läkarstudier och det finns en innerlig längtan till denna utmaning. Stimulerande, berikande och utvecklande. Det kommer resor inom min forskning för att utvecklas och lära mig mer, att suga upp kunskap som en en uttorkad korall. Att skriva och publicera min första forskningsartikel. Det är så mycket framför mig samtidigt som en annan jag innerligt älskar vingligt står på livets slutgiltiga rand.
Det är livets outgrundliga vägar och allt vi kan önska är att göra vandringen så rik och fantastisk vi bara kan.
Vi får ingen andra chans.
03 oktober, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag ville skriva något fint och tröstande, Men vad vet jag om vad som skulle göra de lättare för dej. Nog är det så att ord ibland står för otillräcklighet. Men jag beundrade det fina du skrev, hur du kunde förmedla känslor så bra i ord att jag inte kunde låta bli att känna värme och medkänsla med dej, fast jag inte känner dej. Tack!
Mina tankar. (till dig)
Å, vad sant. Vi får ingen andra chans. Ett underbart motto att leva efter. Och det ska verkligen göra ont, vara spännande, pirrande, sorgligt och magiskt på vägen...
Tänker på dig vännen. Kram.
Livet och döden är motsatser precis som lycka och sorg, det ena kan inte finnas utan det andra. Vad man gör med sitt liv måste få vara upp till var och en, när det sedan är tar slut gäller det verkligen att man tog chansen!
E, tack snälla själv för den ypperligt fina kommentaren.
Kat, tankar värmer.
Maria, nej man får ju inte det. Resan ska vara alla de saker du beskriver så man slutligen vid vägens slut kan stirra mörkret i vitögat och säga: "Kom och ta mig då! Jag har gjort allt jag velat och klarat av allt jag satte mig för.."
Hoppas innerligt vi kan ses snart. Kanske innan jag åker till Skottland senare i år, måste vara lite i huvudstaden innan jag flyger vidare. Gott sällskap, en flaska rött och livets existentiella frågeställningar.
Pysseliten, verkligen. Det ena kan aldrig finnas utan det andra och man får vara nöjd med det man får och ta vara på allt så gott det går.
Jag lider med dig, verkligen. Vet inte heller vad mer jag ska säga än att jag beklagar. Och kanske än en gång berömma din förmåga att sätta mjuka men lätt trasiga ord på dina innersta känslor. Vackert.
Emil, att ord från människor man egentligen inte känner i någon större omfattning uppskattar och berörs av det man skriver är en positiv känsla av oerhörd magnitud. Det gör mig oerhört tacksam.
Skicka en kommentar