I senaste numret av Läkartidningen läste jag en intressant artikel med titeln "Hårda krav på svenska läkarstudenter i Polen". Tydligen är det runt 2400 svenskar som läser medicin utanför Sveriges gränser, och då är det endast de antal studenter som är registrerade genom CSN. Antagligen är det ännu fler. Det kan jämföras med att vi i Sverige i dagsläget har ungefär 6500 läkarstudenter utspridda över alla terminer och de studieorter som finns. Det är en vansinnigt hög siffra, utlandsstudenter alltså.
Studenterna beskriver en utbildning som är väldigt långt ifrån den svenska. Det handlar långt mer om katedrala föreläsningar med mässande föreläsare och hög nivå på detaljkunskap, medan den svenska är mer 'patientorienterad'. Det ska också noteras att utbildningarna utanför Sverige blir ganska kostsamma, ofta med notor 6-700 000. Det händer också att man ofta får läsa om någon kurs vilket då kostar en normal terminsavgift (ungefär 40 000 svenska kronor). Fördelen att läsa i andra länder som också är medlemmar av EU gör det lättare att sedan söka sig tillbaka till Sverige, eller för den delen andra länder att jobba i med AT, ST eller annan typ av läkartjänst. Intervjuer av några läkarstudenter säger också att ingen av dem har några planer på att stanna kvar i det land dom studerar i när dom är klara, utan i de flesta fall "vill tillbaka hem". Jag har även, tack vare min vän A, fått veta mycket om att läsa läkare utomlands då han själv började på det spåret innan han vände tillbaka till hemlandet och blev kursare med mig. Gräsets grönska kan onekligen variera om man säger så.
Men allt detta får mig att fundera. Vad är det som gör just läkarutbildningen så vansinnigt intressant för många unga människor i detta avlånga land?Jag kritiserar inte att många vill bli läkare, det vore som att kasta ett gruslass i glashus kontra mitt egna val. Snarare tycker jag det är bra eftersom vi står inför en stor läkarbrist och det därmed finns ett stort behov för utbildade läkare, men ändå, varför detta mastodontaktiga intresse?
Jag tycker snarare att läkaryrket är alldeles för glorifierat. Det har ett oförtjänt gott rykte och betraktas av många med en sorts piedestal-status. Men till vilken nytta? Det är bara ett vårdyrke och ett yrke precis som vilket annat som helst i samhället. Men betraktas man som duktig, har höga betyg, lätt för att lära sig osv är det som om det existerar någon sorts fundamental underliggande betydelse "att bli läkare". Jag anser snarare att läkare ska man bli om man känner ett kall inför yrket, att man verkligen vill inneha en vårdande roll gentemot andra människor som också kantas av en förkärlek till problemlösningar. Inte på grund av en genetiskt medfödd lätthet för facklitterär teori.
Tyvärr har jag hittills i mitt liv träffat på alldeles för många som, bara för att dom fått toppbetyg väljer läsa till läkare för att dom kan, inte för att dom vill. Måhända är det jag som kanske då betraktas som småaktig och petig på näsan, men då borde man väl ändå välja och läsa till ett annat yrke än att välja något bara för en fantasifull och allt annat än reell prestige?
Min övertygelse är att på grund av den extrema konkurrensen till platserna på läkarutbildningen missar man nog många som skulle bli väldigt bra läkare även om dom inte besitter toppbetyg. Alla kan inte heller läsa utomlands. Sedan finns det självfallet, nota bene och det tror jag gäller de allra flesta, som är både väldigt smarta och blir fantastiskt duktiga läkare. Allt är inte bara svart eller vitt.
En sådan vinkelvolt.
Alla bilder (c)Läkartidningen 44(105):3096-3102
15 kommentarer:
Amen! Du har så rätt. Det är som ett linjärt samband: 20.0 på naturvetenskapligt gymnasieprogram - och så läkarstudier. Gud vad trött man kan bli på dagens statusjakt.
Intressanta frågor du tar upp. Dock antas väldigt många läkarstudenter idag på andra grunder än höga betyg. KI antar t ex 75 (eller 70, minns inte exakt) % av sina läkarstudenter m h a tester och intervjuer. De man teoretiskt "missar" som potentiellt bra läkare i betygskvoten tror jag helhjärtat att man hittar i denna kategori. Att det även av de prov- och intervjuantagna krävs en viss fallenhet för studier och lärande är kanske trist men det är en rätt god prediktor för om man kommer klara programmet under utsatt tid. Och även om det låter cyniskt för vissa är det rätt självklart att en stat som bekostar en så pass dyr utbildning åtminstone vill ha en aldrig så vag garant för att den får nytta av sin investering, dvs att studenterna tar examen så snart som möjligt. Detta gör självfallet att det är helt oförsvarbart att låta andra, ofta fattigare, länder sköta utbildningen av de läkare Sverige behöver. Helt sicka proportioner som du säger.
Sedan kan jag undra vad det gör att alla läkare i allmänhetens ögon måste ha ett kall? Visst kan man väl bete sig som folk och vara en ypperlig kliniker (eller för all del, forskare) även om man valt läkaryrket för att det verkade vara ett helvärt jobb? Många kandidater och läkare jag träffat har haft helt andra drivkrafter än att vara en länk i vårdkejdan. Och flera av dessa har faktiskt varit mycket duktiga på sitt jobb, samt haft ett fint sätt mot patienterna. Skälen till varför man valt att göra sitt liv är enligt mig mindre intressanta än vad man gör av den aktuella situationen.
Ursäkta långt inlägg utan poäng men min uttråkade dotter kräver sitt nu. Tillbaka till spisen för purékokande således.
emil, visst finns det ett samband och om det borde vara så kan onekligen diskuteras.
mård, ditt inlägg var fullt av poänger och visdom. Visst är det så att det idag har börjat bli en annan praxis när det kommer till antagningen vilket jag finner positivt. Lämplighetstester och intervjuer ger ett bättre underlag för att få in en mer diversifierad grupp studenter, men samtidigt måste man ändå initialt ha antingen höga betyg eller högt HP för att komma till det steget. Visst måste man självfallet ha en viss fallenhet för studier och lärande för att klara av programmet i fråga, men det behöver inte vara synonymt med att man per automatik har väldigt höga betyg (säg 19-20). Det finns även många duktiga studenter i lägre betygskategorier än så. Naturligtvis vill man också ha en sorts "garanti" med att man ska klara av programmet inom utsatt tid och ram, för utbildningen är precis som du säger, väldigt dyr.
Det jag ifrågasätter en aning är detta med att så många väljer läkarprogrammet bara för att de har bra studieresultat, inte på premisserna att det verkar vara ett helvärt jobb. Alla som väljer detta yrke med premissen att det verkar vara just ett helvärt jobb väljer det också av helt rätt anledning. Jag motsätter mig den filosofi att många väljer det endast för den hypade statusen och bara för att dom kan.
Hoppas dotter blev lite mättare efter puré. Mat gör underverk, stor som liten.
Jag blir ju bara läkare för att tjäna fett med pengar och för att få ligga med mängder av SSK....
Men är inte poängen med prov- och intervjubaserad antagning att nå helt andra grupper än de med högst betyg? Jag har antagits via ett sådant förfarande vid två läkarutbildningar; i Linköping och i Stockholm. Ingen av dessa universitet tog den minsta hänsyn till betyg (givet att du har rätt behörighet) när de kallade till intervju. Ingen aning dock om hur de andra skolorna gör. Som lägst tar man sig in på läkarutbildningen med 1,6 i HP och endast godkänt i gymnasiekurserna, vilket inte kan anses vara ett elitistiskt krav.
Håller helt med dig angående att det är snett att välja läkaryrket bara för att man kan, dock är min uppfattning att dessa inte är så många. Kanske de allra första terminerna, men utbildningen är lång (i det närmaste oändlig faktiskt) och de flesta mognar avsevärt under tiden. Inte alltid till empatiska och socialpsykologiska snillen, men i vart fall med en större insikt om vad yrket handlar om.
Jag är inte så defensivt polemisk som mina kommentarer låter påskina, var nog mest sugen på lite intressant debatterande :D
boris: Samma här!
Defensiv polemik är lite mesigt. Polemik skall vara sådär härligt offensiv som bara några glas vin och slipande av argumenten kan göra...
D: Jag har inte en chans mot dig i velourpappatävlingen, först och främst så saknar jag barn och sen inleder jag varje dag med att käka taggtråd och krossat glas för att inte fastna i mjukisträsket.
Med honung i tiden//Boris
boris, försöka duger. Jag vet du är en mjukis precis som mig. Taggtråd och glaskross till frukost räcker inte. Hihi.
Sedermera måste det meddelas att magvärken har kickat in ganska moderat. Vi börjar tala om behovet av akut smärtlindring iv.
mård, ah, dold agenda. Alla drömmer vi om dylik charmerande miljön á Greys Anatomy.
Skämt åsido.
Visst är poängen med prov- och intervjubaserad antagning att nå andra grupper, men i vilken mån man faktiskt lyckas vore intressant att ta del av. Jag har själv ingen konkret aning.
Nej att 1,6 i HP skulle anses vara elitistiskt krav håller även jag med om. 1,6 kan i princip nästan vem som helst plugga sig till, ofta högre än så.
Sett till gruppnivå tror jag inte tårtbiten av individer som väljer läkare för att de kan är särskilt stor, men jag har träffat på alldeles för många av dylika individer för att helt bortse från faktumet att det existerar. En mer intressant reflektion är dock att flertalet av de som gjort valet av den anledningen också i slutändan hoppar av och väljer någonting annat.
Intressant debatterande har jag ingenting emot, det är ofta både berikande och lärorikt. :D
Ha - jag brukar säga till mina kursare, att vara läkare är lika glamoröst som att lukta på en bajskorv.
Så många ggr, man utsätts för människors blod, svett och lukter när man jobbar i vården - det är inte särskilt glamouröst, ringarna och "rolexklockan" kan man inte ha på sig. Passformen på pyjamasen är one size fitts nobody.
Om man vill vara glamorös skall man söka handels, jurist eller arkitekt, då kan man iaf ha snygga kläder på sig.
drw, så bildligt charmerande och ack så sant. Kroppsvätskor och pyjamasar är nog vad jag kommer använda som sammanfattning om någon frågar vad jag pysslar med.
Tanken är lite skrämmande. Jag kommer att jobba i pyjamas större delen av mitt arbetsliv. Sic.
Mina barn vill bli följande: veterinär eller läkare, min chef, jultomten. Vem sa något om status?
pysseliten, jultomten torde väl ändå vara världens bästa jobb?
Att de även vill bli din chef var riktigt charmerande.
Jag ska läsa till läkare har jag tänkt mig och att ett eller annat yrke, vare sig läkare eller präst ses som ett kall är något jag avskyr.
Oavsett om man kör sopbil eller något annat är det svårt nog att lämna jobbet utanför ytterdörren när man kommer hem, men är det ett kall så är det omöjligt. Man måste få se sitt jobb som just det - eller ja, försöka.
Att det är så eftertraktat och fint är kanske för att människor hamnar i en sällsynt beroendeställning av en, än mer förr i tiden, och det har nog hängt med. Det värsta jag vet är att känna mig förhörd om mina motiv till valet, och jag vägrar svara att jag vill hjälpa människorna. Jag har aldrig varit annat än människovän, så det kan hända jag snarare känner mig förolämpad. Jag kanske svarar att det är för utmaningens skull eller att jag inte vet riktigt.
Jag har läst lite olika saker, och det var klart minst av kategorin studenter som läser något för att det är fint på en teknisk fakultet, där fanns en annan sorts snobbism istället - nästan en värre sort, men det är svårt att förklara, en sorts elitism iallafall, relativt många var grymt smarta, trots att det var lättare att komma in där än på andra saker jag läst. På juridik var det fler "rädda världen"-typer än mer rena prestigejägare även om det ofta går hand i hand, på ekonomi fanns många prestigejägare som gav intrycket av att vara superstudenter men som ofta bara just gav det intrycket och knappt överlevde tentorna, ... det ska bli spännande att se hur jag kommer uppfatta läkarstudenterna i jämförelse. (och 1,6 kommer man väl bara in på tillsammans med 20,0 på orter med BG+HP, det är väl värre än att "bara" ha HP eller BG, rent elitistiskt...)
lindacse, jag ser personligen inte kopplingen mellan att ej kunna lämna jobbet på jobbet bara för att man ser det som ett kall, eller för den delen som ett synnerligen helvärt jobb. Det är, för mig, ingen parallell.
Snarare vill jag säga att just av den anledningen att människor (patienter) hamnar i en beroendeställning, är en av de svårare aspekterna med läkaryrket. Hört talas om uttrycket "doktorn som medicin"? Ett intressant begrepp som tar upp många av de psykologiska aspekterna av medicin.
Man ska inte behöva bli förhörd eller behöva försvara sitt yrkesval, men en vilja att hjälpa andra människor torde vara en av de fundamentala grunderna till att man väljer läkaryrket. Jag har själv valt läkaryrket både på ovan skrivna premiss kopplat med utmaningarna och att det är en miljö i ständig utveckling. Man kommer aldrig stå still. Mötet med människorna är vad som känns mest spännande och berikande.
Även jag har läst andra saker, bland annat vid teknisk fakultet och kan instämma med en viss uttalad snobbism. De facto är att man hittar det vid alla olika typer av fakulteter men min huvudpoäng var dock att många med toppbetyg söker just läkare av någon oförklarlig anledning.
Och nej, man kan komma in på läkarprogrammet med HP 1,6 följt av intervju oavsett BG om man har lite tur. En vän åt mig kom in på det och läser f.n på T5. Elitistiskt? Inte så värst.
lindacse: Instämmer med doktorandens sista kommentar ang att man visst kan (med en väl tilltagen portion tur förvisso) komma in med HP 1,6 oaktat betygen (givet att du har godkänt och därmed uppfyller behörighetskraven vill säga). Har en kursare som gjorde precis så när han ville byta universitet (han sökte in på nytt till ett annat uni för att därefter tillgodoräkna sig sina lästa kurser). Han examinerades i våras.
Lycka till med läkarplanerna, det tål att upprepas med emfas: det är ett synnerligen helvärt jobb!
Skicka en kommentar