Vi hade en fest i bastun häromdagen. Vi hängde på oss handdukar, som vi knöt runt magen i kraftiga knutar. Stora knutar att ankra fartyg med. Somliga hade en, andra hade två, men flera hade tre handdukar ovanför vartannat. Det blev många knutar. Sen lät vi bära in och bulla upp en bricka med korv, senap, pilsner, rödvin, potatis och falukorv.
Så blev det lite uppsluppen stämning. Somliga blev, som man säger, lite påstrukna. Vi bröt arm, bröt fot, bröt upp inälvorna, golvet, bänkarna och sen var det roliga slut. Så när som på när Jöns Persson kom in på slutet fullt påklädd. Vi till att garva, och han till att svettas. På huvudet hade han en trappersmössa.
Han hade galoscher också på händerna. Nej, det hade han inte. Om jag minns rätt, så hade han dem på fötterna. Ett par galoscher av Gislaveds fabrikat. (Vi måste gå mer in för den tekniska naturalismen). Han hade en guldring på sitt vänstra ringfinger. Ringmärkt. "Till Anna från Greta som minne av Lennart Nilsson" stod det i den. Var han månne fotograf och vad gjorde han i bastun? Det var ju han med trappersmössan.
Han hade med sig en hopfällbar anslagstavla som han ställde upp med hjälp av ett par medhavda stöd och en kraftig svordom. Tvåltvättande ful. Svordomen alltså. Utan att avvakta vår tillåtelse tog han så till orda och demonstrerade en fiskrik laxöringssjö i mellersta Kalmar.
Jag vill särskilt poängtera, att vi alltså var på väg därifrån. Han hade just kommit in på den saken, när vi avbröt honom och bad honom förklara närmare med att ha galoscher och trappersmössa. Med irriterade och knyckiga rörelser flyttade han sin trappersmössa runt om. Svansen vippade, och svetten lackade. Ett tag tyckte vi att den var som en vanlig kastrull, som man kokar spaghetti i. Så ställde han den där trappersmössan över elden. Inte gick det att koka spaghetti i den inte. Inte ens en ensam makaron.
Det bar sig inte bättre än att vi lärde oss en hel del i alla fall av den där mannen. Han stod fortfarande kvar där, knyckande och svettande, när vi släntrade uppför sluttningen på väg hem. Det blev ett kraftigt men litet irriterande spår efter honom, som mer och mer försjönk i glömska.
Den mannen glömmer jag aldrig, tror jag.
Eller om det var en kvinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar