Velour och silmariller

Det kittlades under gårdagen. Morgonen bjöd på sandpapper av grovlek tre. Halsen mår inte som den förtjänar ty detta öde är ingen önskvärt. Jag avskyr förkylningar, särskilt sådana av större storlek och i stadiet där man fortfarande känner av dess utbrytarförmåga. En förmåga lätt i samma klass som Michael Scofield i Prison Break.

Hela förmiddagen på labbet var en enda lång startsträcka mot ökad trötthet och sinande tålamod. Huvudet befann sig under armen med forskningslogiken i betungande släptåg. Desperata försök att strukturera upp de kommande dagarna på labbet var måttligt lyckosamt, särskilt då jag i morgon lyckades pricka in en massa labbande pga ett mycket idiotiskt telefonsamtal jag aldrig borde ringt. Lida pin? Indeed. Telefoner är ett sattyg inte av denna värld.
Eftermiddagen i regi av mer träning på samtalsmetodik och samtal om gårdagens dag på hälsocentral. Bra övningar och så men mitt medvetande var lite på kant. Avslutade dagen med en bakelse på jobbet och en promenad hemåt i mörkret alldeles för sent för mitt eget bästa. I spegeln ser jag en dyster Onkel Fester, på tv:n Reign Over Me.

I morgon disputation och fest för mycket duktiga A. Tänk bubbel, skratt och uppklädda människor. Skåda i sin egna realitet huvudvärk, sprängfyllda bihålor och slipsen på sned. Giv mig en silmarill.