Paternalism

Vakna Herr Ornäs.

Varför? Har du fått tillåtelse? Av vem? Här råder sann och stark patriarkalisk familjehierarki ty en konung på ända i skitigt dass är av stark paternalistisk anda. Sov, sa jag.
Innerväggen var av trä likt alla andra trädass på det goda 1700-talet. Inte mycket skiljde det från mängden, inte ens det lilla kantiga hålet i dörren. Förutom kungen på ända då. Det luktade lite sisådär. Mest från väggen då den var aningens murken. Även kungen var murken på sina ställen, mest i skägget men doftade mer timotej. Om man luktade på nära håll kunde förnimmas en svag men perforerande hint av häst.
Herr Ornäs var mycket ovetande om trädasset. Alltså kungen på ända. För hans del kunde allt vara upprätt men mest omvänt. Det var Madames förtjänst. Tänk ändå om Herr Ornäs hade lite vin. Solen stod redan högt vid trätopparna. Eller var det hasselbuskarna? Skåpet ekar emellertid tomt så när på en möglig brödbit och torkad havre. "Vi har alltid jordkällaren!" utbrister Herr Ornäs med pekfingret i luften. Ändock lite på ända. Fingret då, eftersom det var tidigare brutet och misstogs för spiselkrok till både färg och form. "Sscchhh!" väser Madame från hörnet "ni stör kungen!". Herr Ornäs lyssnar ej då törsten hägrar. Jordkällaren huserade en dammig flaska rävgift. Dalmasmässig ur-adel eller ej på svenskt riddarhus 1778, en bouquet är allt jämt en bouquet oavsett thinner eller vinbärssaft. Man kunde icke veta med Madame. Livet var en fest. Skål för livet skål för död. Tänk ändå om det vore mjöd. Ack inte något av det, pur ättika häller Herr Ornäs genom halsen. Ögonvitor gulnar, rösten sviker och yvig skäggstubb ställs i givakt. Lite till vänster vore perfekt. Bra där. Sov, sa jag.

Kungen funderar. "Murken trävägg, jag doftar fortfarande timotej men skägget hintar om häst. Att detta vore bäst för mig, omvärnad och frihetinskränkt. Lustigt". Lustigt att lustigt dök upp, Lustig var kungens namn vilket man aldrig gjorde sig lustig över. Kunde sluta lustigt snabbt. Varför rullar mitt huvud bort från min kropp? Se där, lustig gjorde jag mig över kungen. Varför kan jag inte skratta? Ty luften är slut. God natt. Konsekvens och handling, vilken dålig bedömning. Kungen har bristande rationalitet men han står på ända i ett trädass. Självbestämmande är en dygd. Liberalt och fundamentalt.

"Har ni hört, kungen är borta", ropar slottsvakten utanför porten i hufvudstaden. "Lustigt" säger han för sig själv och ser sin kropp stå kvar i givakt emedan han rullar nedför den klapperstensklädda slottsvägen. I Dalarna och trädasset står allt jämt kungen på ända kvar med Herr Ornäs på intågande.

"Vilken lustig syn" utbrister han.