Enkelt och kort

Inga nyårslöften.
    Bara förväntan på framtiden.
        Och god mat.
    Samt årets låt.

Smuts?

Kör hem från stormarknaden med både många påsar mat och familj i släptåg. Närmar mig ett trafikljus och kommer ikapp bilen framför. Svårt att definiera färgen på bilen i mörkt skymningsljus och den hårt ansamlade smutsen, men när jag kommer ännu närmare ser jag en text skriven i den gråa smutsen på bakrutan som vindrutetorkaren inte nått.

"I wish my husband was this dirty.."

Jag skrattade hela vägen hem.

Att se (gå vidare)

Press play.

Likt så många andra texter börjar även denna med '..nu går året mot sitt slut'. Den retrospektiva spegeln 365 (366?) har samlat minnen av färggrann karaktär i vad som blir ett makalöst kaleidoskop. Vad är spegelbilden mer än reflektionen av vår egen skrivna nutidshistoria? Alla är vi författare. Alla kan vi i våra ögon spegla oss själva i de lyckligaste stunder och bedrövliga missöden. Ingen människa är en ensam ö under strålande sol ty även regnet faller i annalkande storm. Vågorna rullar in över de sanddränkta stränderna och slätar ut både imperfektioner som brister. Nya ting rullar in, gamla och förbrukade ting dras med ut. Låt dig minnas vad som förde dig till denna timme, denna minut, detta nu. Lämna inget till tärningens slump.

Ingen tid i mitt liv har varit så omvälvande som denna årsspegel. Jag har sett, hört, upplevt, sörjt, skämts, skrattat, färdats, fröjdats och njutit. Över hav och land, från utgångspunkten i mitt kök omgiven av doften från lasagnen där jag nu sitter till jordens mest avlägsna hörn. Har träffat och lärt känna människor med livsöden från högt vajande till lågt gråtande; alltjämt berikande. Människor som för en kamp mot det stora byråkratiska till sina egna demoner; alla har berört mig. Jag har gjort misstag av olika karaktär och tillika införskaffat en förhoppning om att även lärt mig mer om mig själv i processen. Har medvetet öppnat nya dörrar i livet och omedvetet stängt andra, ty vissa kan aldrig kan vara öppna i samma stund. Korsdraget från en stänger den andra. Från det stora till det lilla, jag är den och vad jag är oavsett historien, framtiden eller nuet. Det räcker gott för mig.

Walk On med U2 känns relevant. Nu och länge till.

"Walk on, walk on
What you've got they can't deny it
Can't sell it, or buy it
Walk on, walk on...
Stay safe tonight"

I korthet

Bråkar fortfarande med den rätt nya datorn under trappen. Min vän därnere fungerar ännu inte helt som den ska men hopp om liv existerar. Om jag dock visade en bild på området skulle ni sätta i halsen; hänger kablar lite varstans och skärmen uppvisar lite udda tendenser men det ser värre ut än vad det är. Tur jag har E:s laptop för omvärldskontakt.

Humöret och tålamodet hålls dock uppe med U2's fantastiska "Live From Slane Castle" på hög volym samt en nybakad kladdkaka och hallon. Den positiva grunden lades dock redan tidigare idag vid middagen. Tänk att du mortlar ihop färsk salvia, färsk timjan, några vitlöksklyftor, citronskal, nymalen svartpeppar, mycket flingsalt och olivolja en masse. Gnid in alltihop på och i en kyckling. Skiva upp en till citron och tryck in det i kycklingen. Älska rustiken. Inneslut hela kycklingen i en deg gjord på bara vetemjöl och vatten. Lägg paketet i en ugnsform och stek i ugnen i två timmar. Knäck sönder det nästan svarta paketet och plocka ur den ångkokta kycklingen. Servera med en sallad på kokt broccoli, bräserade salladsblad av cacade och roman samt stekta potatisstänger. Stekskyn från kycklingen blir pricken över i:et.

Nu film.

Yin & Yang

Efter det senaste besöket hos mor och far var jag lika utskrapad som för lite smör på en alldeles för stor skiva bröd. En fantastisk analogi målad av Tolkien i Bilbos resonemang med Gandalf Grå här liknad med tung sinnesstämning. Mentala återhämtningen i behov krävde både tid och ork där de två var i total avsaknad. En känsla dränkt av mörker och tröstlöshet var allt som lyckades frambringas. Dagens visit var intet bättre med sista frasen jag får mig tilldelad av mor innan avfärd:

- Tror jag tar alla tabletter på en gång och får det överstökat.

Irritationen, ilskan och den omisstagliga förtvivlan bubblar upp i mig på ett okontrollerbart sätt. Blir uttryckligen och synbart arg men vad är min rättighet till det? Ur led är livet, relationen och tryggheten. Hur förhåller jag mig till det omöjliga?
Nattar senare min dotter. Läser om när teskedsgumman skulle plocka blåbär och lurar alla djuren; den sluga räven och snälla björnen. Stryker henne över kinden och håret. Innan sömnen tar henne till drömmarnas land säger hon:

- Pappa sova mig inatt.

- Såklart jag gör.

Att allt är en vågskål är tydligt. Att somna bredvid och med blicken på en av de mest kärleksfulla grundstenar mitt liv besitter är stärkande. Hur starka och vittrande vindar än viner i dystra stunder hålls grunden i livet upprätt av det fantastiska. Ett barns ovillkorliga kärlek till sina föräldrar och föräldrarnas dito. Balansen är hårfin men faller i favör. Den här gången.

Summering

Julhelgen går mot sitt slut och vid lördagsmorgonens gryningsljus styrs kosan hem mot kära hemstaden, en hemstad härjad ordentligt av brand i det även ganska kända studentgettot.
Överlag har helgen varit lite över förväntan. Mina förväntningar på julhelgen är sällan i någon högre division, en egenskap förvärvad med tiden, men den har i år kantats av både lugn och stillsamhet. Middagen hos J och L var lika trevlig som alltid och samtalen likaså på en berikande nivå.
Idag trotsades ändock mina drifter att hålla mig borta från våldsam trängsel (aka mellandagsrea) och att studera människors ha-begär över en latté i pappersmugg i ett termiskt kaos är en intressant företeelse. Många socialt bundna regler sätts fullständigt ur spel och hänsyn till andra är av obefintliga mått. Egot är aldrig så tydligt som i dessa dagar. Måhända blir man också både påverkad och färgad av miljön för till slut fann jag även mig själv inkluderad i samma skara. Jagade runt efter en snigg duffeljacka men hittade ingen av passande snitt, varpå jag istället införskaffade en snygg halsduk från Bläck med de tvivelaktiga motiveringarna "den var ju så snygg" och "kan inte gå tomhänt härifrån". Var den på rea? Inte ens det.

Middag och vin nu, ja tack.

Röda dagar

För första gången på många år var julaftonen en lugn och stillsam föreställning. Behövligt då jag inte är den som är särskilt överväldigad i normala jultraditioner och helst av allt skulle packa ihop familjen och befinna oss på en varm strand någonstans. Ikväll blir det i alla fall trevligt umgänge med J och L och god middag; italiensk tomat- och mozzarellapasta avrundat med cappucinokaka som dessert.

Ögats mörker

Stryp mig då, det är väl det du vill? Dra ur mig livskraften som det redan förgiftade korallrev du ser. Är likväl redan kvävd av både tanke och lust, din timmes sena ankomst är avskyvärt väntad med en känsla av ofrånkomlig vördnad. Dialogen väller över av svärtad sot och känslor till bristningsgränsen laddade av kvävande smuts; allt är mig likgiltigt som viskningar i en grav fylld till bredden med död.
Ilska, hat, förbannelse och krav. Vadå glädje? Vågar Fan själv stå där och skratta mig i ansiktet? Håna mig du men märk ord och handling. Allt går runt, tillbaka till perrongen och tåget märkt Hades. 'Giv plats, här kommer en död' utbrister stinsen genom sina gula tänder. Och en till död, en aldrig sinande ström av livsöden.

Hur väcker man insikten om döden till liv? Hur ser man klarhet då framtiden är frusen som ett stilleben av vanitasmotiv och historien väver in sina tankar i det aldrig existerande nuet? Gång på gång i ett evigt mörker ställs våra ögon mot dödens raviner. Djupet är vackert. Bottenlöst och lugnt. Vore det ändå så farligt att falla? Tiden är utmätt och räknad för oss alla, oundvikligt är vårt fall men vem säger fallet är obehagligt? Har någon beskrivit det? Det kan vara den skönaste känslan i världen för ingen har rapporterat om motsatsen. Kanske svävar man i ett limbo mellan dröm och vakenhet där varken regler eller fysikens lagar träder i kraft. Livet satt ur spel och med det dess begränsningar. Varför räds man en väg alla ska vandra? Varför inte stirra döden i vitögat och säga 'jag känns vid min stund och kommer inom tidsfristen'? Allt förloras i evigheten. Foga in upplevelsen av dödens ofrånkomlighet i livets alla sammanhang och kanske är det då man finner livet.


"No man is an island, entire of itself.
Each is a piece of the continent, a part of the main.
If a clod be washed away by the sea, Europe is the less.
As well as if a promontory were.
As well as if a manner of thine own or of thine friend's were.
Each man's death diminishes me, for I am involved in mankind.
Therefore, send not to know for whom the bell tolls;
it tolls for thee."

- John Donne

Dra era egna slutsatser

Eddie Vedder - End Of The Road.

Clint Mansell - Ghosts Of Things To Come.

Som förut, fast mer

Då har man varit och gjort sin julmässiga plikt som så många gånger tidigare.

Har även beslutat mig för att ta det ett steg längre och bli plasmagivare. Det innebär lite mer från min sida och helt klart även fler nålstick, men jag gillar nålar. Plasma kan man nämligen, till skillnad från 4 gånger per år med helblod, donera med endast två veckors intervaller och upp till 26 gånger per år. Fast vad används det till?
Plasma används både till patienter på sjukhuset men även till fraktionering, vilket innebär att utvinna proteiner för tillverkning av analysreagenser inom sjukvården. Ibland kommer man även donera trombocyter. Trombocyter är en (fikon-)term för det mer vardagliga ordet blodplättar som håller vår koagulationsförmåga i styr. Trombocyter används endast till sjukhuspatienter.

Jag gillar starkt att vara blodgivare. Det räddar liv.

Nu mat och bio.

Dubbelfiligt

En del undrar varför jag gett mig in i det jag har. Att när jag redan som forskarstuderande och doktorand (samma sak, två namn), även ger mig in i läkarsvängen. Kan man inte vara nöjd med det ena och tycka det är bra så? Varför gapa över ännu mer då man redan har det man har?

Anledningarna är flertalet.

Forskning är för mig synnerligen intressant eftersom man har möjligheten att verkligen studera någonting på en liten nivå och lära sig fantastiska saker om en värld man egentligen inte kan se men ändå påvisa. Att visa hur någonting uppför sig i olika situationer och som driver människans kunskap om världen omkring oss framåt och i nya riktningar. Vi lär oss mer om sjukdomar, hur de fungerar, dess svagheter och hur vi kan påverka dem på olika sätt. Det är en sann tillfredsställelse att utföra experiment som verkligen påvisar någonting. En liten del i det stora.
Att koppla samman detta med läkeri är för mig, förutom en utmaning, en möjlighet till fantastisk utveckling. Samtidigt som jag i forskningsdelen med tiden blir bättre (förhoppningsvis) och förstår den mikroskopiska miljön, lär jag mig samtidigt att förstå människan, sjukdomarna och behandlingarna i ett större perspektiv. Det är som ett mynt, det har två sidor, precis som jag också anser mig ha två sidor; forskningen och den kliniska utbildningen. De blir varandras styrkor och komplement, inte hinder och kluvenhet. Reflektera bara kort över möjligheten att möta och behandla patienter med en viss sjukdom och sedan sjukdomen i sig som man forskar om på cellnivå. Vore det ingenting mindre än helt fantastiskt? Jag vill tycka så.

Det finns mycket att vinna om man ser möjligheten.

Så nu vet ni. Moving on.

Inte fy skam

Fick nyligen veta mitt tentaresultat från anatomin. Nej jag blev inte godkänd, vilket ändå var till fullo väntat, men att lyckas pricka in 37.5 pinnar med 44 dito för godkänt kändes överraskande bra. Först bortrest och sedan influensadäckad där timmarna spenderat i böckerna under två veckor innan tenta lättsamt går att räkna på en hand.

Känner mig nästan lite stolt. Udda.

Snälla Tomten

Bara den..

..och den.

Lyckan vore total.

* * *

Satt som mest framför datorn och försökte styra upp det virrvarr av stapeldiagram, dos-respons kurvor, fotosamlingar und so weiter till en någotsånär vettig och överskådlig bildserie (figur-layouter till manus) på jobbet. Då kommer helt plötsligt Handledaren in med en fin julpresang, en trestjärnig Blossa Glögg smaksatt med rom. Tack och bock. Den ska smakas och värma kroppen på kvällskvisten, lita på faktumet. Total lycka att jag även har mörk choklad (mango & röd grape) i skafferiet som bästa sällskap.

Men nu finns det husliga behov; var har jag nu slagborren..?

Periferin

Varför är det så svårt att ibland se ens egna begränsningar? Att inte se man har tagit ett eller rent av flera kliv för långt bort från vad som är både moraliskt rätt och riktigt?

Hur kommer det sig att man i sekunder av narrativ irritation ofrivilligt sårar en annan människa, när man egentligen tycker väldigt gott om dem?

Ett skrivet ord är skrivet och med emfas robust. Det går att fysiskt ta bort men skadan är ändå skedd, ty var fanns tanken innan handling? Människan är och förblir en villrådig varelse med ansenlig potential till det mesta, vår storhet begränsas i utbyte av vår betänksamhet. Utan egenskapen av betänksamheten är vi smaklösa och vulgära, dvärglika och späda. Tanken före talet borde vara en grundval på vilken vi står, men tillika fullt rämnar den ibland och lämnar efter sig sprickor merendels bara tiden vittrar den jämn.
När man ställs öga mot öga mot det saknade förnuftet existerar bara känslan av ett svart hål. Hela dess spektra är reducerat till ett överväldigande behov att kräkas. Nerverna klättrar utanpå huden som ett spindelnät där bara den omkringliggande vibrerande luften räcker för att brännas som eld. Fall djupt och långt. Samla upp bitarna på den mörkaste av bottnar och klättra upp igen. Varje grav är ett hål av lärdom. Så länge man tar sig upp igen och inte stannar kvar finns alltjämt livet.

Tanke före ord. Tanke före tal.

Alltid.

Scurry

Ser inte ut som en pirat längre, beställde därför två fina böcker åt mig själv. High Fidelity och Den utmätta tiden.

Vem säger man inte ska få present efter ett besök hos tandläkaren?

Vardagsrummets dialog

- Jag kan mycket väl tänka mig en mera poetisk tillvaro. Vårt behov av poesi är stort. Jävlar anamma. Det kan ni hoppa upp och klappa er i arslet på. Utan poesi skulle ni inte kunna leva i tre minuter. Från NU.

- Jag kunde mycket väl tänka mig en föränderlig värld.
- Jaah.

- Hela universum är expanderande.
- Nää, det har man vederlagt nu.
- Joo i morse...i morse så gick man över till....ja vi har funnit att Jorden krymper. Snabbare kommunikationer. Bättre tågförbindelser. Våra barnbarn kommer att få uppleva krympningens liksom lilla intressanta fas, när det inte finns något kvar.
- Detta är min hypotes...
- Jag tycker att du ljuger.
- Nej, alltså, det är en konstruktion. En hypotes som jag i strid mot strafflagens tredje kapitel vill hävda.
- Tror du att det räcker med att hävda en sån där osanning som är sann?
- Nej, men sen så efter det, så bygger jag upp en skön bild.

- Jag kan mycket väl tänka mig Jorden som en kub. Och så blir det lite svårt för vissa som bor längst ute på hörnen (Fru Fjäderquist). Och det är deras problem vi nu ska ta itu med.

- Man behöver sex väderstreck i en sådan värld.
- Det räcker med två.
- Det är bara gå över kanten från Väst till Öst.
(Paus)
- Du tänker dig alltså Jorden som en kub?
- Ja.
- Jag tänker mig den som en pinne.
- Ja?
- Jag ville bara tala om det, så du vet det.
- Det finns så mycket som man mycket väl kan tänka sig. Jag kan mycket väl tänka mig att jag var i Köpenhamn 1946.
- Ja, där är det ju många som har varit.

(Paus)

- Finns det något roligare än sanningen?
- Ja, det skulle vara med en stänk av bluff i det hela.

- Allvaret är som ett stänk av malört i glädjebägaren. Lögnen är en liten fraktion av sanningen. Den kommer att ligga som en rem. Som en gnagande oro utefter byxbenet.
- Allvaret är en rätt rolig sak, som vi inte skall försumma.

- Man kan lägga ut ett mönster för sitt liv.
- Och ändra på det.
- Somliga lägger ut ett enkelt korsstygnsmönster.
- Somliga går bara och tråcklar lite i kanten så här.
- Somliga knåpar till det mera för sig.

- Men det måste ju vara så, alla vill att folk skall trivas. Det är det det går ut på. Alla som sliter som fan för att dom ska få trivas.
- Dom kan ju inte gå skrattande genom livet heller. Oupphörligen. Då skulle dom få ont i kistan till slut. Nej inte skrattande. Det är inget mått på glädje och trivsel.
- Jag undrar om det inte är det ändå.
- Det undrar jag också.

- Hur skulle man se på omvärlden om man hade tappat såväl hörseln.
- Och plånboken.
- ...och bara hade synen kvar.

- Jag kan mycket väl tänka mig en världsbild med blå himmel. Vår bakgrund är inte en psykisk, inte en fysisk, men en målerisk fråga. Vårt behov av blått.
- Du garvar. Du kommer att garva döden på dig. Pojkjävel.

- Antag att tillvaron är ganska komplicerad.

- Du tar det som en hypotes?
- Jaa.
- Vi får acceptera den som den är. Och jobba en bit ifrån.
- Vi får nog tänka oss att vi lever i ett skal en liten bit utanför dom egentliga problemen.
- Vi kryper på det skalet. Försiktigt. Mycket försiktigt vill jag bara påpeka.
- NÅÅ, sen då?
- Ja, det är ungefär vad jag vill basunera ut.

- Om man antar att det till slut ändå blir godheten som segrar, varhelst den ställer upp.
- Var kom då ondheten ifrån?
- Det enda sanna det är det man gör va? Det som finns förverkligat.
- Nu förenklar du saken ganska mycket.
- Ja, för det är inte a.. aa....
- A priori?
- Nej.
- Apelbergsgatan?
- Nej, det har varken med sanning eller lögn att göra.
- Aforism?
- Nåja, men det goda har redan segrat liksom, och det onda försöker att sticka upp va...
- Ja, men på ohållbara premisser törs jag påstå.
- Det är bra så länge som du är säker på din sak. Då tror jag på dig, då vågar jag inte motsäga dig.
- Nä, ofta är det så.

- Och då säger jag så här, att tills vidare har jag inget bättre ord att tillgå än det här ordet "psykiska".
- Nu är vi inne på gissningarnas plan. Vi vet inte så mycket om det psykiska. Om det fysiska vet vi att det omsätts ganska kvickt. På några få år är allt material utbytt. På sju år finns ingenting.
- Utom minnet. Och utseendet.
(Paus)
- För min del förstår jag inte det.
- Vilket?
- Tja, vad var det vi var inne på?
- Tror du att Aristoteles hade några snejsare som satt på kontoret och skrev åt honom? Han hade väl inte gärna hunnit med så där mycket annars. Han har hållit hela mänskligheten i schack i åtminstone tusen år.
- Därom säger Vitruvius intet.
- Tror ni att Iktintos satt på kontoret hela dagarna?
- Äh, dom satt väl och snacka, det var ju Fidias som gjorde jobbet.
- Dom rita i sanden där, och så kom det ett kopieringsbud och skyfflade undan en kvadratmeter sand och la i en säck som han bar iväg med.
- Dom gick och mätte upp allteftersom dom byggde.
- Jo, så var det nog.
- Så måste det ha varit, för det blev ju ett Partenon till slut.

- Trots att Folkpartiet på den tiden var helt emot hela projektet.

- Jag kan mycket väl tänka mig en mera poetisk avtalsrörelse.
- Du kan dela upp den i avtal och rörelse. Jag kan tänka mig den poetiska rörelsen hos ett avtal.

- Tycker du att en skrivmaskin är enklare än en människa?
- Jaa, betydligt.
- Tycker du att en häst är enklare än en skrivmaskin?
- Jaaä...nu kommer du in på lite svårare grejer. Men, ja...jag törs nog säga det.
- Nå. Då har vi nått ett stadium ändå. Det är ändå ett resultat. Tänker du dig människan har en historia kanske?
- Det är möjligt att hon har, men det ger jag fan i. Jag tar henne för vad hon är. Och när jag säger det utgår jag från 38 års erfarenhet. Längre vågar jag inte sträcka mig.
- Du har ju varit med om mycket förstås.
- Jaa.
- Man får ju tro dig.

- Man kan mycket väl tänka sig att tillvaron är dyster. Om man är på det humöret.

- Målsättningen för samhället är att vi skall vara glada. Samhället är i stort sett summan av sina medlemmar. Människan är summan av sina föregångare. Minus alla erfarenheter förstås. Hundar och katter oräknade.
- Samhället är egentligen en ganska komplicerad sak.
- Jojo.

- Ibland är jag på ett ganska sjusärdeles humör. (Platon)
- Ibland har jag svårt att gå upp om mornarna. (Voltaire)
- Ibland är det uppåt vill jag säga. (Newton)
- Det går runt för mig. (Routeau)

- Med dom aspekter som vi sentida ättlingar applicerar på tillvaron, så är det inte så underligt att det ser ut som det gör.
- Nä.
- Det tog flera veckor för mänskligheten att upptäcka att Jorden är rund.

- Hur många ryggbast kan en människa ha?
- Frågan är felaktigt ställd.
- Var vill du ställa den då?
- Jag vill bordlägga den.


Att snacka med en TV-recensent, det är som att gå in i ett mörkt jävla rum och dra korken ur klockan och fråga: "Är du hemma?"

Vem är du, och vad gör du i mitt vardagsrum?

Fru Fjäderquist var av högborgerlig rang. Om man frågar henne själv. Någon annans uttalande var inte mer värdefullt än ett lingon i skogen. "Finns många lingon aber allenast en Fru Fjäderquist" svarade hon med snorken i vädret. Vädret var ganska grått och trist. Regnigt. Högborgerligt. Fru Fjäderquist huserade på Banérgatan, främst runt nummer 3 likt myriaden av alla andra Banérianer. Allt annat vore ovillkorligen otänkbart. Smakat deras Skagenröra? Som oundviklig kärlek från Horace Engdahl till Astrid Lindgrens flertaliga mästerepos. Banérianerna då, inte Skagenröran. Den är av yppersta klass. Fru Fjäderquist föddes utan farstu. "Vad ska man med en sådan till?". Kliv in. Klampa runt och för allt i världen behåll dina skitiga skor på fötterna. Varför blanda klaverad hästskit med doft av liktorn? Vilken bouquet. Sitt i soffan med din luggslitna minkpäls och fötterna på bordet. Har du en råtta i fickan med hårig svans?

"UUUT!" vrålar Man. Man? Vad är det för sats och tempusform? Icke högborgerligt men synnerligen framträdande. En hon? En han? Ett lejon? En bard? Snorkfröken? Vad är vikten av Man? Åt höger? Vrålet hörs längs hela Riddargatan och ger statyerna på Armemuseet kallkårig ståpäls minnesvärd finska vinterkriget. Utan minusgrader. Död mans viola spelar brudmarshen på glad volym. Fru Fjäderquist sitter alltjämt kvar. Snorkig.
"UUUT!" vrålar Man. "Talas det med mig?" utbrister Fru Fjäderquist. Snorkigt. Mödosamt reser sig Fru Fjäderquist upp, snorken alltjämt i vädret och klampar ut. Tar en ovillkorlig lov med skitiga skor genom köksregionen och högaktningsfullt intakt värdighet om högborgerligheten. Fjäderfä. Har du en höna i skatboet? Bouquen av liktorn och hästskit ligger kvar. Tung likt träok med rågade vattenspann. Minkhåren syns i soffan. Håriga råttsvansen med. Måste vart en gammal råtta det. Sju år på hösten.
Hur bli av med det som redan färgat? Man är svart, vill vara vit. Grått? Man har farstu endast synlig för fåtalet. Vett ta av sig skorna, vett att bjudas in, vett att låta beslut vara handlagt beslutsförfattaren. Se farstun. Ögonskåda första rummet dit inbjudan bär. För att kunna iakttaga sanningen måste man ha en tredje position, inte bara sanningen och lögnen utan även iakttagarens lilla position. Att stå på toppen av ett berg och sända rop ner i dalen, är inte detta lycka? Och om det inte äro lycka, så måste Man väl ändå medge att det är rätt kul att få göra det. Särskilt åt Fru Fjäderquist. Det är som med sådan här ostkaka; antingen lyckas det, eller också lyckas det inte.

1, 2, 3

Några dagars horisontell downtime har många effekter. Oglamorösa sådana. Idag på jobbet har jag varit tvungen ordna med papper till AEA, pappersexercis för löneförhöjning (dock mer självfallet charmerande rent resultatmässigt), sortera upp forskningspapper, avsluta ett kostsamt och onödigt försäkringsmedlemskap, planera upp nya experiment, fixa med 'ditt' för 'datt' och till sist visa lite experimentell data (som thank någon högre pojkvasker såg bra ut). Allt detta med andan i halsen på mindre än en halv dag. Gulligt. Men som ping-pong historien förtäljer har man alltid, hur stressad man än är, alltid tid för en kaffe med en vän. A i detta fall.

Nu sammanställa mitt RAW-experiment. Sen går jag hem.

Har ni hört talas om utbrändhet barely post-influensa?

Somewhere

Här är den således. Aberdeen-resan. Notera dock att alla foton är tagna med en standardiserad kompakt digitalkamera (SONY CyberShot 8.1mp) vilket inte är särskilt optimalt, snarare som Robert Gustavssons ful-öl. Kan någon snälla ge mig en systemkamera (Canon EOS 450D) så jag kan börja fota på riktigt. Det vore något.

Sunday, Bloody Sunday

Obviously.

Hittade en rolig lista hos Mårr och eftersom min egna kreativitet är uttömd passar jag på.


Åtta favoritprogram:
- Grey's Anatomy
- E.R
- Sjukhuset
- House (anar vi en trend här?)
- Battlestar Galactica
- Heroes
- Seinfeld
- Vänner

Åtta saker jag gjorde igår:
- Förbannade min influensa
- Hostade upp mina lungor för x:e gången
- Snöt ur mig litervis med grön, kletig kroppsvätska
- Såg ännu mer film
- Åt mörk choklad
- Lagade ganska vettig mat (panerad fisk med citronsås och äppeltärningar till lunch, fläskfilé med bakpotatis och keso till middag)
- Knarkade Vicks Lemon
- Kysste sambon när hon under ett tillfälle glömde bort jag var sjuk. Ahahaha!

Åtta saker jag ser fram emot:
- Slippa influensan
- Komma igång med forskningen igen
- Vår och sommar vilket inkluderar bröllop
- Resa ännu mer
- Få mitt första manus accepterat
- Att komma längre och djupare in i läkarutbildningen. I love it.
- Lite skön julledighet..
- ..vilket innebär mycket kvalitetstid med barnen.

Åtta smaker:
- Choklad
- Smultron
- Jordgubbar
- Rött vin
- Vitt Vin
- Rosévin
- Champagne
- Rosa-röd grillad köttbit

Åtta saker på min önskelista:
- En vettig systemkamera (ge mig!)
- Ekonomisk möjlighet att fixa till resterande saker i lägenheten
- Fler resor, helst med familjen
- Slippa influensan. Pronto.
- Åka tillbaka till paradiset på jorden (Nya Zeeland) så snart som möjligt
- Packa ihop familjen och göra post-doc på Nya Zeeland i minst ett år
- Hoppa fallskärm
- Att min mor inte ska behöva lida längre

Jag kan det här nu

Tentan gick inte särskilt briljant, men alla förutsättningar considering är jag ganska nöjd med min bedrift. Samtidigt som jag satt där och skrev fick jag jämna attacker av kallsvett och feberskakningar. Mysigt. Kunde en hel del men inte så det räcker för godkänt. Oh well, vad gör en liten omtenta? Då har jag med garanterad säkerhet någonting att läsa över jul och nyår.

Influensan börjar för övrigt gå i lite regression men fortfarande ordentligt kännbar. Den lyckades även däcka barnen, dock verkar små liv ha mer motståndskraft än vuxna dito, det är tydligt. De är redan mer på bättringsvägen än vad jag är. Det är som det är, helt enkelt.

. . .

Influensan håller mig hårt i sina klor och visar ännu inga tendenser på att släppa taget. Feber 38.7 vid senaste mätning och har sedan länge hostat upp flertalet viktiga interna organ, primärt lungor. Min checklista på utförda saker sedan mitten på gårdagen är mycket enkelt sammanfattad.

Sömn
Hancock
Requiem For A Dream
Ibumetin och dylika preparat
Grey's Anatomy x3
Några bitar mjukpepparkaka
Mycket lite anatomiplugg
Wanted
Hellboy II: The Golden Army
Ostkrokar
Babylon A.D
The Journey To The Center Of The Earth
Skumtomtar

Misery likes company, I like the way that sounds

Bon Jovi - My Guitar Lies Bleeding In My Arms.

Vaknade i en fullständig dimma. Influensa no doubt. Huvudet spränger, bihålor värker (sinus frontale på ett minimum) och har hostat upp en halv lunga före tuppen gol. Ville gå till käftis på morgonen och fixa till den lilla flisa som åkte från framtanden när jag var på resande fot. Dock tror jag inte det uppskattas av tandläkaren in question om man behöver hosta dödsrossel med 20 sekunders mellanrum i undersökningsstolen. Får således skjuta på det ytterligare och se ut som en pirat några dagar till. En Not-So-Jolly-Roger pirat om man vill se den mer humoristiska sidan av myntet.

Anatomitentan? Ahahhahahahaa! *host* *rossel*....

Varför är jag ens på jobbet? Borde vara anstiftat med akut ärkebusering.

Synonymer & antonymer

The Perishers - Pills.

Försöker behålla tankarna på det reellt verkliga men allt ramlar ned mot en spegelblank yta med vansinnig fart. Tankarna bryter ytan likt en klumpigt kastad projektil och driver iväg som vattenringar åt alla håll. På avstånd, nästan icke synliga, kommer andra ringar av tankar emot mina egna. De möts. Motsatserna fasar ut varandra under ett ögonblick, försvinner och drunknar i varandra. De märker ingenting. Känner ingenting. Växer åter fram från intet och fortsätter obehindrat vidare ut i ändligheten åt var sitt håll. Påverkade dem mig? Är jag ännu mig själv eller någon annan? Allt är lite som videoinstallationen av Erik Olofsen. En evig vandring på samma spår men aldrig ser det riktigt likadant ut. En annan nyans här, en annan vinkel där. Synvilla? Fantasi eller verklighet?

Bror J som brottas så svårt med mors sjukdom tog beundransvärt mod till sig. Åkte dit med lite mat, fika och ett varmt hjärta. Han försökte så mycket men fick inget tillbaka utom kyla. Mat och fika hade dom "i överflöd" och kapade därmed hans utsträckta, nakna hand med känsla av omsorg vid handleden med sylvass verbal giljotin. Varje yttrat ord av frändskap och omtanke möttes av suckar och blinda blickar; sårande riposter av semicirkulära parader. Det smärtar mig hårt att se någon försöka så mycket när man egentligen inte orkar och få spädare gehör än luft tillbaka. Som att stjäla månljuset från en redan mörk natt.
Låt henne somna in någon gång, sluta ögonen och segla bort över horisonten längs vad varje enskild människa håller för sanning. Låt henne somna in för allas vår skull och sinnen. Orken sinar som en brunn i Sjöskog för alla i ekvationen om livet och döden. Den går inte lösa så länge x är kvar. Tragiskt men ytterligt sant.

Kan mitt leende distrahera dig? Kan mina nävar slåss mot förnuftets luft så det aldrig syns och du aldrig behöver veta? Om min kärlek kunde göra dig blind. Om mina armar kunde binda dig. Så du aldrig ser vad vi vuxit att bli.

Aberdeen alley sunrise

Ett av de foton jag blev mest nöjd med.

Check!

PU-tentan var indeed check. Hämtade ut den idag och klarade med bra marginal. Feels good.

Idag var det palpationsövning på schemat. Det klämdes och drogs i muskler, kändes och trycktes på benvinklar och åsar. Letade djupa muskler i halsen och spinalutskott på halskotor. Ett och annat handskbeklätt finger åkte in i munnen på varandra för att palpera både muskler och benutskott från munhålans insida. Mucho lärorikt. Nu till att gräva ner sig i den teoretiska biten av anatomin. Eller ska jag redigera foton från resan till Skottland? Hmmh.

Schönes

Tog flyget hem till en stad där alla gator var av is, halkande omkring som Bambi utanför flygplatsen och in i bussen på sniskan och trekvart. Klev av utanför gymmet med både resväska på hjul och ett trött huvud i släptåg instruera mina två klasser. Hoppade och studsade runt ett tag med auditära vokaler i versaler. A dök upp på andra passet och efter avslut erbjöd han middag hemma hos sig. En mycket trött Doktorand på både fysiskt och psykiskt plan tackade gladeligen ja. Åt kunglig potatisgratäng med köttfärsbiffar och god sås i gott sällskap. Tog sedermera bussen hem och att vrida om nyckeln i sin egna ytterdörr är en positiv känsla. Resor och avstånd i all ära är intressant och livsvidgande, men nakna sanningen är den att det finns inget bättre ställe än hemma.
Hur stökigt det än må vara emellanåt, med husdjuren dammråttorna i hörnen, högen av disk i köket och legobitar på golven är det tveklöst det bästa stället alla kategorier. I morgon är familjen hemma igen. Ordning återställd. Hej sängen, jag kommer nu.

Dagens soundtrack. Oasis - Cast No Shadow.

Hemma igen. Kärlek.

Sicken trevlig lördag

Frukostmelodin ljöd av en skön och väl behövlig sovmorgon med en äkta svensk frukost. Ett behövligt avbrott efter närmare en vecka av flottig bacon, äggröra, korvar och stekt svamp. Engelska frukostar tar alla priser i bästa OS-stil när det kommer till kalorier. Senare på dagen mötte jag upp med Mården och räv vid Söder. Fikade i Skrapan vilken vi sedermera flydde fältet från just in time då olika tomtar och troll dök upp för att se några utröstade idoler bräka ur sig lite sång i komplexet. Vissa hade sovit i rulltrappan sedan igår kväll för detta evenemang varpå 'sic' är ett ord jag drar mig till att yttra utan större emfas. En promenad runt Söder följdes av en tur in till city för en mini-turné i jakt på lite julklappar åt barnen i bland annat kommersialismens högborg NK. Träffade även Mårds A en stund senare vilket var mycket trevligt och allt i allo en pleasant afternoon. Tack för sällskapet!

Kvällen spenderades sedan uppe på Öfre hos Maria och M där jag bjöds på god mat (fisk i champinjonkräm med ris, härlig sallad och gott vin) med sockerkoma som avrundning; kladdkaka, glass, noblesse och godis samt varmt te. Hur mysigt som helst.

I morgon flyger jag hem. Borta bra men hemma bäst är, just det, bäst.

Svensk mark

Är tillbaka inom rikets gränser. Sitter i vår huvudstad hos min syster L och känner lugnet. Klockan tickar med sina lugna och långsamma slag vilket sakta men säkert fångar upp mig i den lugnare och vidkända rytm jag hört förut. Dricker ett glas gott rött vin och samtalar lågt.

Sista dagen i Aberdeen var vidsträckt fantastisk, om man bortser från det kontinuerliga regnet och gråtunga moln som hängde över staden likt tunga sjok. De kunde dock inte betunga mig själv ty jag var lätt som en fjäder. Old Aberdeen var fantastiskt vackert med St Machars Cathedral och alla gamla byggnader som utgjorde hela King's College. Promenaden dit över Schoolhill från IMS var renande och behaglig med regnet kontinuerligt träffandes kinderna. Katedralen var magnifik och andetagspåverkande. De små gränderna runt universitetet var magnifika som sedan mynnade ut i en vacker gräsplan precis utanför King's College Chapel som påminde mest om den uteplats visualiserad i filmerna om Harry Potter. Kände mig nästan som en 14-årig trollkarl. Mörkret sjönk sakta över de slottliknande byggnaderna och målade in alla stenar och murar med ett lager av grånande svart. Regnet strilade ner i jämn takt där fötterna bar mig ner mot King Street. Hoppade på en buss och klev av i närheten av mitt hotell. Fixade och donade med lite packning och mötte därefter upp med Pamela från Wien och Sanja från Zagreb för en pubmiddag då vi tre var de enda från kursen som stannade till fredagen. Blev en god middag på Old Blackfriars (basilika- och tomatsoppa, milanese chicken avrundat med sticky toffee pudding) uppe på Castle Street Square. Självfallet inramat av en god öl.

I morse ringde väckaren på mobilen, tog mitt sista pick och pack och begav mig till flygplatsen för ett första flyg till Heathrow (igen). Avrundade åter med en lunch på Gordon Ramsay's innan sista flyget tillbaka till Stockholm där jag nu sitter hos min underbara syster ute i en Stockholmsförort och finner livet gott i största allmänhet. En film på kvällskvisten och i morgon träffa både Mården och Tinnitussan samt shoppa lite julklappar till la familia. Vem säger att livet är tråkigt? I don't.

Men att klara min anatomitenta i hals/huvud på fredag? Det är en helt annan historia för en helt annan tidpunkt.

Noterat

Min engelska börjar få en lätt hint av "skottiska". Det är lika skadat som det låter aningens konstigt.

Det är riktigt vackert på ett riktigt brittiskt sätt.

På bussarna måste man ha exakt växel eftersom de inte ger någon tillbaka. Har man för stor valör på mynten (stackars den med en sedel) är det bara betala överpris och le. Jag har hittills klarat mig bra med fadäsen £2 istället för £1.50 mellan His Majesty's Theatre och Cornhill Road.

Det finns ingen galen julhysteri som i Sverige vilket är ett fantastiskt avbrott på så många nivåer då jag inte är särskilt "keen" när det kommer till julen.

Fotar massor (+200 bilder by now) vilket kommer bli till ett fint bildspel efter hemkomst.

Alla tycker det är kallt men jag finner det milt och behagligt.

Skotska flygkaptener är synnerligen roliga. Om de är helt nyktra nar de flyger kan debatteras. Vad sägs om frasen "Dear jolly lads and chaps and o'course the love'y ladies! We have a straight line into Aberdeen, prolly oone of the straightest lines me has ever flouwn!" på skön skotsk dialekt under inflygning. Underbart.

Nu middag på en riktig pub; Prince Of Wales längs 7th Street Nicholas Lane. Eller för icke-Aberdeen bevandrade personer en riktig bakgata och trång gränd jämte Union Street. Det dracks Guiness och inmundigades en trevlig Beef Steak i glatt sällskap.
Igår hamnade vi på "Musa", en väldigt charmig bistro inredd i en gammal kyrka på Exchange Street. Synnerligen mysigt att sitta under ett högt kyrktak i trä av gamla anor och avnjuta en mycket god middag.
I morgon sista dagen på kurs och därefter ett besök till King's College och Old Aberdeen som ska vara väldigt sevärt som besökare. Och självfallet inte glömma köpa den obligatoriska whiskyn till Handledaren.

Granitstaden

Aberdeen, även mer känt som granitstaden ska sägas är en charmig plats. Längs gatorna trängs gamla kyrkor, teatrar, sanslöst vackra kyrkogårdar (nej, jag försöker inte vara makaber eller dylikt) och andra anrika byggnader med mer nymodern tradition och skapar en arkitekturisk kakofoni sällan skådad. Aldrig skådad i Sverige nota bene.
Kursen är stimulerande och berikande. Det rent laborativt tekniska är i milt ordalag imponerande och framtida idéer till mitt egna projekt sprudlar ur mig som en glad fontän i gassande solsken. Undrar hur pass väl min handledare kommer ställa sig till alla mina förslag då de också åtföljs av en sanslös budget jag tycker han kan bidra med. Ehrm. No pain no gain har en vis individ sagt någon gång. Gäller detta även högkvalitativ forskning? Hope so.

Efter kursens avslut på torsdag beger jag mig ut till Old Aberdeen som kantas av mer fantastisk arkitektur i form av museer, gamla King's College och grandiösa katedraler (St Machar's). Kameran lär fortsätta gå varm men det blir en mjuk avrundning inför fredag morgon då jag styr kosan tillbaka mot Sverige och huvudstaden för ytterligare ett helgbesök.

Nu en kväll ute på restaurang och skotsk pub med några kursdeltagare. Hog's Head eller Blackfriar längs Union Street någon?

"There's no place like London" mumlade Sweeney Todd

Miljön känns ganska familjär och bekväm. Är inte så många månader sedan jag var här senast då jag flög hem från Nya Zeeland (god I miss that place!). Talar naturligtvis om skrytbygget terminal 5 på London Heathrow. Det är imponerande flådigt på ett kanske inte helt humant sätt, men desto roligare att studera alla typer av människor som passerar förbi. Nationaliteter från världens alla hörn; stressade, avslappnade, barn i alla åldrar tillika deras obönhörliga fascination för flyg (dit jag självfallet också sållar mig), den unga kvinnan med jetlag några stolar bort som väntar på sin anslutning, omfamnande kärlek och tungt gråa regnmoln utanför. Ja det finns i princip ingen mer fascinerande plats än ankomsthallen på London's Heathrow som en torr engelsman uttryckte sig en gång i Love Actually.

Hela veckokarulsellen tog i alla fall sin början redan igår. Flög ner till huvudstaden där jag strålade samman med A som också var där över helgen. Dagen och kvällen kantades av trevligt fika på Riddarholmsgatan, god middag i en fantastisk lägenhet längs Strandvägen med ännu godare viner (naturaly Penfolds Bin2) och champagne som sällskap. Träffade nya människor vilket är någonting jag gillar skarpt med livet, och än bättre att en annan bekant slöt upp det annars lätt grabbiga sällskapet. Ni hittar lite bilder från kvällen i hennes blogg. Kvällen blev lång och avslutades med bastubad vid 3-snåret. Självfallet lyckades jag försova mig lite grann på morgonsidan och missade min beställda taxi. Tog picket och packet med andran i halsen, lubbade iväg i det knappt märkbara gryningsljuset och seglade ut till flygplatsen med taget. Ett tag senare sitter jag här på Heathrow, som en katt bland hermeliner.

Aberdeen nästa men först måste jag ha lunch. Det får bli på Gordon Ramsay's Plane Food restaurant alldeles bakom mig. When the opportunity arise, som man säger.

Time for tea ol' chap! (mixtape)

Nu drar jag till Aberdeen och Skottland för både doktorandkurs och soft r&r med lite stop-overs i svenska huvudstaden för att träffa trevligt folk.

Ta-ta..

1. Jesus & Mary Chain - Far Gone & Out
2. Oasis - Up In The Sky
3. Simple Minds - I Travel
4. The Rascals - A Beautiful Morning
5. Lizz Wright - Salt
6. The Beatles - Eight Days A Week
7. Def Leppard - Waterloo Sunset (Kinks cover)
8. Troggs - Wild Thing
9. The Kinks - All Day And All Of The Night
10. Coldplay - Clocks
11. Justin Rutledge - Special

Paternalism

Vakna Herr Ornäs.

Varför? Har du fått tillåtelse? Av vem? Här råder sann och stark patriarkalisk familjehierarki ty en konung på ända i skitigt dass är av stark paternalistisk anda. Sov, sa jag.
Innerväggen var av trä likt alla andra trädass på det goda 1700-talet. Inte mycket skiljde det från mängden, inte ens det lilla kantiga hålet i dörren. Förutom kungen på ända då. Det luktade lite sisådär. Mest från väggen då den var aningens murken. Även kungen var murken på sina ställen, mest i skägget men doftade mer timotej. Om man luktade på nära håll kunde förnimmas en svag men perforerande hint av häst.
Herr Ornäs var mycket ovetande om trädasset. Alltså kungen på ända. För hans del kunde allt vara upprätt men mest omvänt. Det var Madames förtjänst. Tänk ändå om Herr Ornäs hade lite vin. Solen stod redan högt vid trätopparna. Eller var det hasselbuskarna? Skåpet ekar emellertid tomt så när på en möglig brödbit och torkad havre. "Vi har alltid jordkällaren!" utbrister Herr Ornäs med pekfingret i luften. Ändock lite på ända. Fingret då, eftersom det var tidigare brutet och misstogs för spiselkrok till både färg och form. "Sscchhh!" väser Madame från hörnet "ni stör kungen!". Herr Ornäs lyssnar ej då törsten hägrar. Jordkällaren huserade en dammig flaska rävgift. Dalmasmässig ur-adel eller ej på svenskt riddarhus 1778, en bouquet är allt jämt en bouquet oavsett thinner eller vinbärssaft. Man kunde icke veta med Madame. Livet var en fest. Skål för livet skål för död. Tänk ändå om det vore mjöd. Ack inte något av det, pur ättika häller Herr Ornäs genom halsen. Ögonvitor gulnar, rösten sviker och yvig skäggstubb ställs i givakt. Lite till vänster vore perfekt. Bra där. Sov, sa jag.

Kungen funderar. "Murken trävägg, jag doftar fortfarande timotej men skägget hintar om häst. Att detta vore bäst för mig, omvärnad och frihetinskränkt. Lustigt". Lustigt att lustigt dök upp, Lustig var kungens namn vilket man aldrig gjorde sig lustig över. Kunde sluta lustigt snabbt. Varför rullar mitt huvud bort från min kropp? Se där, lustig gjorde jag mig över kungen. Varför kan jag inte skratta? Ty luften är slut. God natt. Konsekvens och handling, vilken dålig bedömning. Kungen har bristande rationalitet men han står på ända i ett trädass. Självbestämmande är en dygd. Liberalt och fundamentalt.

"Har ni hört, kungen är borta", ropar slottsvakten utanför porten i hufvudstaden. "Lustigt" säger han för sig själv och ser sin kropp stå kvar i givakt emedan han rullar nedför den klapperstensklädda slottsvägen. I Dalarna och trädasset står allt jämt kungen på ända kvar med Herr Ornäs på intågande.

"Vilken lustig syn" utbrister han.

Press 'play'

Sarah Brightman - I Believe In Father Christmas

Det går inte förneka julkänslan hur mycket man än försöker.

Anatomen

Är nu några dagar in på moment I av anatomin, sektion hals och huvud. Det har resulterat i att jag vaknar med ett ryck mitt i natten och utbrister "nervus abducens!". Lugnar ner mig själv och nynnar tyst "kranialnerv VI...mediala delen av fissura orbitalis superior..." innan jag somnar om med kudden hårt kramandes om livet.

Idag var det träff #1, min för övrigt enda träff då jag är bortrest hela nästa vecka, med vår amanuens som på något sätt ska lyckas med den monumentalt oöverkomliga uppgiften att banka in lite anatomiskt vett i våra tomma huvuden. Amanuensen var trevlig och så, förutom att han gick fram genom strukturer och hålrum som Speedy Gonzales på knark. Han nynnade dessutom på någon obskyr melodi när han fann tempot sjunka till strax under ljushastighet. Fick känslan av att vara lika snabb och effektiv som en snigel en måndag.

Muskelföreläsning på fredag. Allt om kärl och nerver efterföljande dagar är på nivån om självstudier. Jag litar starkt på kvällskombinationen skotsk pub, Guinness Stout och medhavda anatomikompendier. Eh.

Utan luft. Vakuum.

Vi kan inte mer än vi vet.

Fast vi tror vi vet så mycket.

Vilket är fel att tro.

Färgkodning

Tämligen intressant företeelse.

Utan att vi egentligen reflekterar särskilt mycket över det så färgas man fantastiskt mycket av sin omkringliggande tillvaro från det första tillfället vi slår upp våra ögon. En företeelse av både bra och dålig karaktär oavsett om man vill det eller inte. För face it, alla har vi tyckt våra föräldrar varit jobbiga stoffiler utan reell verklighetsanknytning vid både ett eller två tillfällen bare minimum. Saken är den att vi per automatik, men ändå i olika lång utsträckning, skaffar oss liknande egenskaper och lustiga företeelser. Genetik säger många, mest miljö säger andra. Vi har alltid en hårdkodad genetisk predisposition om vi blir långa, smala, håriga eller runda eller till viss del om vi har stumpar respektive kabelviror av känslomässiga stubiner. Men det kvarstår ändock, vi har alla möjligheter att förändras under vägens gång. Saken är bara, det är sällan vi gör det. Många av oss blir en inte alltför blek avbild av våra föräldrar, snarare en bild som om vi kände till den skulle skrämma oss.
Vi blir vår historia. Eller åtminstone, om den historia vi har är mörk och skrämmande lär vi oss av dem. Men har vi möjligheten att falla i samma mörker även om man egentligen vet bättre? Ja, självfallet. Vissa tycker påståendet är befängt och skrämmande men ägna det en tanke så kanske den känns mindre främmande. Varför skulle vi vara så annorlunda än våra föregångare? Har vi klockat in någon elementär ljusårsväxling i vårt beteende? Nej, vi lever snarare i en annan och mer öppen miljö som därmed bäddar för andra möjligheter. Vi gör dock, i stor utsträckning, ändå samma val med en liten twist.

Ta bara den hemska historien om Dave Pelzer, den lilla oskyldiga pojken som kallades Det av sin gravt alkoholiserade och misshandlande mamma. En mer misär och tragisk historia har jag aldrig läst, än heller har jag aldrig läst en sådan historia om att överkomma tragedier och forma ett eget och värdefullt liv. För mig är en av de mest hjärtskärande delarna i historien när han i vuxen ålder besöker sin då gamla och sjuka mamma. Under ett kort ögonblick förvandlas han till något vansinnigt. En blodtörstig lust att binda fast henne, misshandla henne till fördärvelse och låta henne själv få uppleva all den smärta som hon själv orsakade Dave. Han återfår sitt medvetande, störtar nästan ut därifrån och kör iväg. Med huset utom synhåll öppnar han dörren och kräks okontrollerat över de känslor som vällde över honom. Hela historien är för mig en berättelse om hur man påverkas av allting man utsätts för i livet, både positivt och negativt.

Aldrig skulle jag sett det som liten, än mindre som ungdom då världen låg för mina fötter (sic, vilket storhetsvansinne á tonårsfablesse man led av). Men när jag har nästa generation av både arv och miljö runt benen varje dag är det aldrig så påtagligt som nu. De tycker likadant, de gör samma misstag, de blir till en distorterad avbild av mig själv och min sambo utan deras kontroll. Fascinerande tillika skrämmande. Färgkodade från start.

Eller vad säger ni?

Förunderlig förändring

Börja med att låta dagens pärla Never Gonna Be Alone spela i bakgrunden.

För alldeles för många år sedan, någon gång i början av 90-talet stod en minnesvärd rad i ett CD-konvolut. Samlingsskivan "1982-1992" av Europe. Raden var inte en del av en låttext utan som sammanfattning. Den besitter förmågan att etsa sig fast på näthinnan, segla vidare in i hjärnbarken och väva ihop sig med alla tankemönster den finner. Vilande men från den dagen alltid uttalad i autonomt agerande, en del av filosofin om livet. Ord och fraser kan både förstärka tillika rasera människors förtroende när som helst och på ett ögonblick. Vi ställs på sidlinjen, utskrattade, uppskattade. Vi är älskade, lämnade, omtyckta. Du och jag. Allihop. Det sägs att ingen är den andra lik men ändå delar vi så mycket, ty alla ger av sig själv till andra med vetskapen om dess risker. Se hjärtat i mitt bröst, blottat och naket för livet. Varför leva till hälften än till fullo?

Pojkarna och flickorna stryker runt i skolans korridorer, kastar ensamma men hoppfulla blickar omkring sig för att bli sedd. Vissa blir sedda och allt får färg likt blommig sommaräng. Andra ses aldrig och gråskalan av individen bleknar in i betongväggen till osynlighet. Vänner kommer och går, barndomskamrater man förutsatte för livet går vänster när du går höger. Kärlekens högsta vågor tar en till höjder aldrig upplevt och lämnad faller man längst ner i djupet. Man lämnar ting och upplevelser bakom sig, minnen av svindlande varierad karaktär med förhoppning om förunderlig förändring. Den hittas, förloras och finns igen som vågor på havet. Möter barndomsvännen i nästa korsning. Omöjligt stanna kvar och stå still, vi går vänster vännen till höger. Vi gör misstag, vi sviker och bildar förtroenden. Allting tar aldrig slut.

Du läser "nothing is ever constant; except change" och vet med ens det ordnar sig till slut. Inget mörker är för mörkt ty dagen gryr åter. Vi är inte perfekta, aldrig kommer vi heller bli. Framför allt är vi alltid oss själva, aldrig konstanta men evigt föränderliga. På premissen om gott och ont är vadefter vi lever och lär. Ingenting är någonsin konstant, utom förändringen.

En trygghet bättre än något annat.

Post tenta

Kliniska examinationen? Check.

Skriftliga tentan? Kändes check.

Firades med lunch på Lottas tillsammans med bästa A och nästa helg drar jag till Skottland en vecka.

Good life? Check.

Utmanad från höger, vänster och fler håll än så... I hear ya!

“De regler som gäller är: Länka till den/de person/er som har utmanat dig och glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget. Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade. Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor. Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar.”

- Likt två av mina utmanare Mården och Mårr (jag vet inte med dig Kat eller Jollan) lärde jag mig både läsa och skriva tidigt. Kunde det helt problemfritt när jag var 5 år. Detta resulterade i faktumet att jag fann lektioner i läs- och skrivlärande under första tiden på lågstadiet som extremt tråkigt och intetsägande. Kunde inte förstå mig på alla de andra som redan inte kunde det.

- Är vänsterhänt vilket ofta brukar kopplas samman med vissa former av kreativitet. Detta stämmer väl in på mig då jag tidigare både skrivit mycket musik, texter i varierad form och har en väldigt bra känsla för bild, form och färg. Att smeta ut bläck med handen när man skriver är dock nackdelen.

- Har legat under operationskniven två gånger, båda tillfällena som barn. Är därmed i vuxet tillstånd både utan halsmandlar och appendix (blindtarm). Att OP:a halsmandlarna var värst, kunde inte äta över huvudtaget på ett bra tag efteråt (inte före heller för den delen eftersom de var stora som pingisbollar i en 6-årings hals). Droppet var min vän och livhanke.

- Har ett sjukligt intresse för att läsa böcker men extremt svårt för deckare. Mer stereotypa och tråkiga böcker går ej att finna. Hej, här är en historia om en avdankad ex-militär/polis som snyltar in sig i någon härva av valfritt slag och skjuter sig sedan fri med en knorr på slutet. Usch.

- Besitter outtalad fablesse att kastas omkring i diverse anordningar av olika slag som utmanar en att hålla koll på vad som är upp och ner respektive höger och vänster. Kroppseget adrenalin är skönt. Sådant som bungy-jump, fallskärmshoppning, berg-o-dal banor, höga hastigheter och höjder m.m är utmaningar till för att överbryggas. Dock tvivlar jag starkt om jag skulle hoppa bungy från Macau Tower - 233 meter fritt fall. Allting har en gräns. Eller höjd...

- Är totalt oförmögen att hålla några sorts växter vid liv i mitt bohag. Det är faktiskt så illa att jag kan ta död på en kaktus utan några större problem (har bevisat det faktumet tre gånger) och därmed klassas som växternas egna Grim Reaper. De fåtalet växter som ändå existerar i mina fönster kände av den konstant dåliga karman direkt de kom innanför ytterdörren och är påtagligt medvetna om sin påskrivna dödsdom. Har mestadels därför övergått till prydnader i glaskrukor, plast och diverse annat snyggt som ej kräver vatten, ompyssling, vänliga ord eller mullig jord.

- Om jag inte får lyssna på musik varje dag kan man lika gärna begrava mig. Allt ifrån rock till synthpop, från klassisk Wagner till obskyr industrial - får det kroppen att gunga är det bra, oavsett genre. Bör sägas att en viss förkärlek för klassisk rock ändå är ganska uttalad. Musiknörd är jag oavsett.

Eftersom jag redan nu blivit utmanad från alla håll och kanter återstår väldigt få kvar att utmana. Så vitt jag vet har vi ändå Herr Ordsallad, Tinnitussan, Borsiin, Annevi, Emil och E kvar. Six out of seven ain't bad som någon sa...

Tentaplugg denna måndag kantas av....

Anthon Berg strawberry & orange.

Kaffe.

Panik över forskning som blöder likt ett öppet sår pga min arbetsbrist tills post tenta.

Panik över kliniska examinationen i morgon.

Musiken "More Modern Short Stories From Hello Saferide" i bakgrunden.

En önskan om att se film (Hancock och Definitely Maybe) och äta ostbågar i kväll som bara förblir en önskan.

Nu laga middag åt Bill & Bull; gräddstuvade nudlar med svamp- och rödlöksfylld kycklingfilé toppad med syrlig apelsinsås.

Kallt

Träden utanför bussens fönster är kala och nakna precis som mig. Hela upplevelsen är som en upphakad gammal LP-skiva. Samma fraser, samma brutalt bleka jargong gör mig frustrerad, arg och uppgiven. Vill klä det i ord men allt fastnar i halsen likt pennan fryser fast mot det blanka papperet. Vitt och blekt stirrar det tillbaka på mig, tomt och färglöst. Juno på bildskärmen är ett vackert familjedrama som ger mig kalla kårar, i bakhuvudet ringer bara minnet av telefonsamtalet. Min bror och hans nyblivna fru förlorade deras älskade barn som skulle födas om några veckor. Abruptio placentae cirkulerar i huvudet som durrande tinnitus och jag förmår inte greppa deras sorg och förlust. Enbart tragedi när ovillkorligt älskat liv släcks innan det ens sett dagens ljus. Det gjordes allt som kundes men allt var ingenting.

Längs de öppna vidderna knarrar det av frosten under fötterna. Krasar lätt som ögonblicksmässig tyngd från ingenstans på tunn sjöis. Blek sol skiner ömsom döljs av vispiga molnslöjor då jag drar jackans ulliga krage närmare inpå halsen och öronen. Kylan kommer inte från luftens minusgrader utan tankarnas kalla neuroner. De kyler märg, ben och muskler, gör mig stel till fördärvelse. Tar foton med symbolik på det kalla och överjävliga. Säg mig var är det vackra ty jag ser ingenting.
Mina strategier för hantering är på upphällningen, knäckt och bruten som en frusen björkkvist den kalllaste av midvinterdagar. Vill fly, springa och vända ryggen åt det dåliga som en feg soldat i smutsig skyttegrav. Höga adaptiva försvar bortblåsta och urblekta. Jag har så mycket och andra ingenting, feg är vad jag är. Ynkrygg. Jag lever min dröm på många sätt när andras liv kantas av mardrömmar. Vadå rättvisa? Håna mig ej! Livets bägare av vatten för alla runt omkring är snart torrare än ökensand. I mitten står jag fast och ser inte skogen för träden.

Oförmögen till rörelse, än mindre ord.

Själavandring

En promenad längs en frusen golfbana med egna tankar, funderingar och en kamera.

Ett måste om man jobbar/kandidatar på barnavdelning

Medicinskt jiddrande från uppgiven kandidat

Tröttsamt är inte ordet för fadäsen also known as PVK. Jag säger det bara en gång, denna sak är from hell när det kommer till mig och mitt handlag. Intramuskulär injektion? Check. Blodprovstagning? Check. Subkutan injektion? Check. PVK? Aldrig ens i närheten av check.

Världens snällaste A ställde upp tre gånger för misshandel av undertecknad men inte lyckades jag något bättre för det. Visst, sticket in går bra och blod i PVK:n är check, för in ytterligare någon millimeter går bra men sedan när jag samtidigt ska dra ut mandrängen och föra in resterande del av PVK:n går det käpprätt västerut. Jag ser nålshuvudet i plasten precis utanför huden för att sedan manövrera in den, men det går inte. Jag får gotta mig i faktumet att A misslyckades med sin PVK på mig och därmed tog hans lucky streak slut. Fast jag gottar mig inte åt faktumet att det värker som fan där han satt in den. Lätt tromboflebit? Check. Nu har jag tränat och ska enbart hem, äta mackor, dricka varm choklad och se filmen Notes On A Scandal.

Uppgiven? Check.

Sjukdomar och samtal

Bah, att hålla mig borta från bloggen är som att be en fluga sluta sukta efter socker. Impossiblé (med franskt uttal).

Idag hade vi samtalsmetodik på schemat och jag har, på kort tid, utvecklat ett synnerligen starkt förtroende för detta genomgående moment i utbildningen. Det är givande på så väldigt många nivåer. Man reflekterar över sig själv som person, sin framtida yrkesroll, man utvecklar ens förmåga att lista ut, bekräfta och hantera patienters olika affekter, försvar och föreställningar. En interaktivt lärande process där lärandet handlar lika mycket om en själv som det gör om andra.
Dagens övning bestod av att alla i gruppen förberett var sin patientroll där man skulle alternera mellan att vara behandlande läkare, patient och olika typer av obervatörer. De fiktiva patientrollerna som uppdagades var följande:

• Elof, 74 år, KOL inducerad pga rökning
• Jonas, 20 år, med ulcerös colit
• Linda, 30 år, multipelt myelom med patologisk revbensfraktur
• Erik, 14 år, obstinat tonåring med begynnande ledgångsreumatism (min roll)
• Martin, 42 år, Systemisk Lupus Erythematosus (SLE)
• Leif, 72 år, har pankreascancer och kommer in för samtal om palliativ vård

Även om alla dessa roller är helt fiktiva så påverkas man ganska starkt. Det blir på ett sätt en realitet och synnerligen utbildande på många nivåer. Ödmjuk känner man sig också. Otillräcklig? Absolut, trots det bara är ett skådespel. Jag reflekterar vidare över verkligheten man senare kommer träffa på som inte ter sig särskilt annorlunda. Den efterföljande diskussionen förde också fram många bra tankar, idéer och hållpunkter, ja mer små meningar av ledord att ta med sig på vägen och i livet.

• Våga stå för när man inte kan
• Avslutningen och återkopplingen är synnerligen viktig
• Cave för att ställa tidig diagnos
• Fånga upp det patienten säger, och inte säger
• Att inte överge när vi inte längre kan bota
• Det är inte så lätt, att vara förvirrad är OK
• Hålla sig lugn och ta tid att tänka efter
• Tystnad är talande

Nu böcker och soundtracket till Amelie from Montmarte.

Runner's Loop

Starten på veckan liknar mer ett maratonlopp i OS och någon mållinje är inte i sikte förrän slutet av nästa vecka. Loppet består av tentaplugg en masse, mer TKT av injektion- och provtagningstekniker, samtalsmetodik, patienträttigheter och massor med labbande i forskningsgrottan. För närvarande fem parallella laborationer att bolla med. Helgen innebär också en visit hos mor. Om jag därmed inte hör av mig i detta personliga forum på några dagar vet ni var jag är; någonstans mellan böcker och bussfärder.

Mitt i allt av dagens labbande behövdes en välbehövlig paus så det blev en god latté på Schmäck med A nere på stan strax efter lunch. Lättsamma dialoger och några skratt kan göra underverk för humöret. Väl hemma hade jag fortfarande den fantastiska middagen Dr Wannabee tillagade i tanken så jag gick lös lite extra. Blev viltkryddad hjortstek med potatismos och varm sallad toppad med balsamicoreduktion. Smakade toppen.

Just nu är emellertid hjärnan både trött, seg och slut efter flera timmar av pluggande. Sitter omgiven av en laptop och pappershögar. Resten av kvällen är bara ett likhetstecken med några varma mackor och de två senaste avsnitten med Grey's Anatomy.

Perspektiv

Lätt bris, vajande segel, knappt krusad vattenyta som likt en avgrund delas av förens drivande kraft. På däck en ensam själ av åsikter, vilja och äventyrslust. Följ inte efter ty detta är min väg och mitt val icket ditt. Jag är en pirat dömd endast av mig själv. Kölvattnet lätt krusat men snart återställt ty däcket klyver linjen i horisonten med solen i samma följsamma bana. Månen möter solens nedgång med sin uppgång mot ett skymmande himlavalv. Perspektiv.

I skymningsljuset ovanför klyver vingarna vindens virvlar och rätar ut dem likt vita streck. Färden ovanför kryper förbi men underifrån en halsbrytande upplevelse av fart. Allt sker samtidigt och ger kraft uppåt som lyfter en till högre höjder. Ny värld skådas ovan molnen där vinden piskar ansiktet, lugnet är påtagligt med miniatyrer av markens viktigheter i praktiken nästan bortblåst. Perspektiv.

Härdat glas skiljer ögonen från dimman av grått och grönt hastigheten målar upp. Öronen kopplar bort suset och den fiktiva tystnaden är påtagligt tung. Radion spelar en ridå av toner i bakgrunden. Mer dimma, någon mil till. Perspektiv.

Vår resande fot är en parallell till våra liv, tiden tickar iväg där avstånden förlorar sina fasta grepp. Luften, vattnet och vägen inga hållpunkter, endast en förbipasserande parentes man varken lägger märke till, än mindre ser. Vad har hänt med vår syn? Blindhet från det tidigare tydligt visuella? Avstånd existerar ej ty timmar och mil har blivit en abstrakt konst, jag är där jag är när du är där du är. Varsitt hörn av soffan eller varsitt hörn av världen, vari ligger skillnaden? Vi kan icke mötas på halv väg då vi inte längre hittar vägen. En vandring på parallella vägar utan kopplingar. Hej på dig, jag är här och du är där. Ett avstånd av luft, vatten, väg eller känslor står i vägen för ord av väl vald karaktär. Två själar strävar alltid åt två håll, aldrig åt samma. Den ena ger upp sin dröm när den andra förverkligar sin. Vem strävar hårdast? Följer du med? New York, Nya Zeeland, grannen? Jag måste förverkliga mig själv ty mitt egna rum kommer först, men snälla följ med ty annars är rummets väggar vita och kala kontra passionerat röda. Perspektiv.

Vi är ingenting utan den andra men samtidigt är vi allt när vi står nakna och själva.

Reflektion och perspektiv.


Jag vill rikta ett tack till Annevi Petersson då hennes text ”Drömmar” gav mig grundidén till vad som blev ”Perspektiv”.

Jag längtar

Fest, dans & choklad

Disputationsfesten blev en riktig höjdare trots sned slips och sprängande bihålor. Champagne, god mat (medelhavsbuffé), tiramisu, röda viner kantat med många skratt, spex och trevliga dialoger. Samtalade bland annat med A's pappa som är både anestesi- och smärtläkare. Vilken kunskap. Till bords var jag omringad av doktorander inom yrkes- och miljömedicin med väldigt diversifierade bakgrunder som beteendevetare, sjukgymnaster och annat. Stimulerande till topp och tiden blåste förbi i ett rungande huj.

Kvällen blev, åtminstone relativt ung, då morgonen bjöd på sista pyttedansen med dottern. Pippi hälsade på och hon sken som solen på en klarblå himmel hela tiden. Dottern alltså. För sista gången yttrades därmed även frasen "Ajö ajö och tack för idag, idag har vi dansat jättebra". Fast vi återkommer till vårterminen.
Gick sedan en sväng på den magnifika barnbutiken Sagolika Ting som med hästlängder och en mil klår allt vad nationella barnkedjor (sätt in valfritt namn) heter, mest för att få lite trevliga julklappsidéer. Dottern var synnerligen charmig när hon föll mentalt pladask över en gigantisk och mjuk Hello Kitty. Ungefär samma blick jag skulle få om jag höll en Canon Mark II i händerna. Innan hemfärd landade jag även inne i Chokladbutiken och gick därifrån med en liten ask Lily O'Briens praliner. Ypperligt sällskap till kvällens glas vin och goda middag.

Mjukispappa och vardagslyx? Nej, kalla det livsnjutning. Mer sådant till folket.

Velour och silmariller

Det kittlades under gårdagen. Morgonen bjöd på sandpapper av grovlek tre. Halsen mår inte som den förtjänar ty detta öde är ingen önskvärt. Jag avskyr förkylningar, särskilt sådana av större storlek och i stadiet där man fortfarande känner av dess utbrytarförmåga. En förmåga lätt i samma klass som Michael Scofield i Prison Break.

Hela förmiddagen på labbet var en enda lång startsträcka mot ökad trötthet och sinande tålamod. Huvudet befann sig under armen med forskningslogiken i betungande släptåg. Desperata försök att strukturera upp de kommande dagarna på labbet var måttligt lyckosamt, särskilt då jag i morgon lyckades pricka in en massa labbande pga ett mycket idiotiskt telefonsamtal jag aldrig borde ringt. Lida pin? Indeed. Telefoner är ett sattyg inte av denna värld.
Eftermiddagen i regi av mer träning på samtalsmetodik och samtal om gårdagens dag på hälsocentral. Bra övningar och så men mitt medvetande var lite på kant. Avslutade dagen med en bakelse på jobbet och en promenad hemåt i mörkret alldeles för sent för mitt eget bästa. I spegeln ser jag en dyster Onkel Fester, på tv:n Reign Over Me.

I morgon disputation och fest för mycket duktiga A. Tänk bubbel, skratt och uppklädda människor. Skåda i sin egna realitet huvudvärk, sprängfyllda bihålor och slipsen på sned. Giv mig en silmarill.

Teorins praktik

Hojade i morse, med höga förväntningar, till en av stadens hälsocentraler för tillfället att sitta med under samtal mellan patient och läkare. Vi kandidater hade möjligheten att samtala lite med patienten före respektive efter mötet med läkaren. En riktigt bra övning på pappret som kan vara synnerligen givande men realiteten motsvarar sällan teorin. Murphy's kallas den visst. Patienterna var allt annat än villiga att låta en kandidat sitta med under samtalet och under en hel dag på HC fick jag möjligheten att vara med på två samtal. Två och två förresten, snarare ett och ett halvt. När jag var på väg till det andra samtalet efter att ha samtalat med patienten ångrar sig plötsligt läkaren i fråga och yttrar "nä, jag vill helst träffa denna patient själv".

Hej, här står jag med fånig strut på huvudet. Vattna mina fålar fem.

Lunchen bjöd dock på trevligt samtal med två ST-läkare i allmänmedicin och bidrog starkt till dagens positiva behållning. Tillika så gjorde även det samtal jag fick vara med på runt morgonkvisten som var intressant på många nivåer.
Någon timme efter lunch var det vaccinationstillfälle mot influensa och i princip inga fler inbokade patienter. Då avlägsnade sig jag och kandidat E därifrån med en målande känsla av snopenhet. Surt, sa räven. Det blev inte så bra som väntat.

Nu italiensk pasta med ruccola, pinjenötter, haricos verts och bacon tillsammans med en honungs- och citronglacerad bit fläskfilé. Hoppas på positivt moodswing post utfodring.

Med eller utan honung

Surrande bi. Viskande lövträd. Gult och svart. Flittrande vingar under brännhet sol och kupans gömda gula guld. Låtom oss gå husesyn i samhället. Finns kännedomen och kunskapen om säkerhetsföreskrifterna och farlighetsmärkning på yrkets risker? Förvaras måhända de kemiska produkterna för processen avskilt från oberöriga och små klåfingriga bibarn? Är de kemiska preparaten godkända av samhällets överhuvud Apis Mellifera? Glöm ej skyddsglasögon då man befinner sig på den vackra och soliga sidan av livet ty du måste hålla dig frisk. Honungstransfusioner måste vara av yppersta kvalité där smak, arom, renhet, jäsning och vattenhalt är a och o. Har du en refraktometer? Svärmförhindrande åtgärder även om snällheten då är som störst. Ska vi besöka din skorsten och ta en titt? Undvik röveri och fram för fromheten, gärna trifolium och lind. Smaken är frisk, något huggande bitsk. Vissa tycker för mycket åt vänster medan andra lutar åt höger men aldrig upp. Balansera med lite ljung, än mer hallon och höstkvällens tekopp räddas som Rapunzel med sitt långa hår i elfenbentornets högsta fönster.

Fröken Nattly på uteserveringen längs Birger Jarlsgatan, ja nästan Kungsgatan om man så vill. Solen från brännhet himmel målad i rött och blått, eller lite guld om man så vill. Kanske en blandning av sött, surt och salt om man så vill. Fast det kan vara att gå för långt, ända till Melker Jungs gamla glasbruk på Söders Renstiernas gata. Fröken Nattly sippar på sitt eftermiddagsté, kaffe går inte för sig. En skymf mot naturalismen. Honungskakan är söt, rik med kung Davids anor i nära antågande. Läpparna bryter krispigheten som den ljuvliga dansen bryter tystnaden i Jerusalem. Vinet höjer dansens rytmer till nya höjder, snurra horisontellt som propellern på en fallos, lättviktigt framåtlutad. Stönande läten av förnöjsam extas med hävande bröst i stötande symbios. Viktlöshet som ett nyfiket bibarn med flittrande vingar under mörk sol. Nattsvart sol om man vill. Fröken Nattly likt David under Sauls beskydd dess efterträdare och av profeten smord. Vad blir kvar åt oss? Honung? Fröken Nattly i betraktarens ögon likställd Sion men ändå sitter hon där på Birger Jarlsgatan och smuttar på sitt té, om man så vill.

Är allt en bisak? En bisyssla?

Herr Semb om någon vet.

Läkare - ett kall, ett krav eller något helt alldeles vanligt?

I senaste numret av Läkartidningen läste jag en intressant artikel med titeln "Hårda krav på svenska läkarstudenter i Polen". Tydligen är det runt 2400 svenskar som läser medicin utanför Sveriges gränser, och då är det endast de antal studenter som är registrerade genom CSN. Antagligen är det ännu fler. Det kan jämföras med att vi i Sverige i dagsläget har ungefär 6500 läkarstudenter utspridda över alla terminer och de studieorter som finns. Det är en vansinnigt hög siffra, utlandsstudenter alltså.

Studenterna beskriver en utbildning som är väldigt långt ifrån den svenska. Det handlar långt mer om katedrala föreläsningar med mässande föreläsare och hög nivå på detaljkunskap, medan den svenska är mer 'patientorienterad'. Det ska också noteras att utbildningarna utanför Sverige blir ganska kostsamma, ofta med notor 6-700 000. Det händer också att man ofta får läsa om någon kurs vilket då kostar en normal terminsavgift (ungefär 40 000 svenska kronor). Fördelen att läsa i andra länder som också är medlemmar av EU gör det lättare att sedan söka sig tillbaka till Sverige, eller för den delen andra länder att jobba i med AT, ST eller annan typ av läkartjänst. Intervjuer av några läkarstudenter säger också att ingen av dem har några planer på att stanna kvar i det land dom studerar i när dom är klara, utan i de flesta fall "vill tillbaka hem". Jag har även, tack vare min vän A, fått veta mycket om att läsa läkare utomlands då han själv började på det spåret innan han vände tillbaka till hemlandet och blev kursare med mig. Gräsets grönska kan onekligen variera om man säger så.

Men allt detta får mig att fundera. Vad är det som gör just läkarutbildningen så vansinnigt intressant för många unga människor i detta avlånga land?
Jag kritiserar inte att många vill bli läkare, det vore som att kasta ett gruslass i glashus kontra mitt egna val. Snarare tycker jag det är bra eftersom vi står inför en stor läkarbrist och det därmed finns ett stort behov för utbildade läkare, men ändå, varför detta mastodontaktiga intresse?

Jag tycker snarare att läkaryrket är alldeles för glorifierat. Det har ett oförtjänt gott rykte och betraktas av många med en sorts piedestal-status. Men till vilken nytta? Det är bara ett vårdyrke och ett yrke precis som vilket annat som helst i samhället. Men betraktas man som duktig, har höga betyg, lätt för att lära sig osv är det som om det existerar någon sorts fundamental underliggande betydelse "att bli läkare". Jag anser snarare att läkare ska man bli om man känner ett kall inför yrket, att man verkligen vill inneha en vårdande roll gentemot andra människor som också kantas av en förkärlek till problemlösningar. Inte på grund av en genetiskt medfödd lätthet för facklitterär teori.
Tyvärr har jag hittills i mitt liv träffat på alldeles för många som, bara för att dom fått toppbetyg väljer läsa till läkare för att dom kan, inte för att dom vill. Måhända är det jag som kanske då betraktas som småaktig och petig på näsan, men då borde man väl ändå välja och läsa till ett annat yrke än att välja något bara för en fantasifull och allt annat än reell prestige?

Min övertygelse är att på grund av den extrema konkurrensen till platserna på läkarutbildningen missar man nog många som skulle bli väldigt bra läkare även om dom inte besitter toppbetyg. Alla kan inte heller läsa utomlands. Sedan finns det självfallet, nota bene och det tror jag gäller de allra flesta, som är både väldigt smarta och blir fantastiskt duktiga läkare. Allt är inte bara svart eller vitt.

En sådan vinkelvolt.

Alla bilder (c)Läkartidningen 44(105):3096-3102

Weekend welfare

Helgen förflöt i ett skimrande dunkel av grånade dimslöjor och ljumma vindar. Marken bekläddes med årets första tunna lager snö som fick trollungarna att brista ut i eufori. Rosiga kinder och frusna fingrar blev lika självklart som himlens blåa nyans.

Rekreation.

Kvällarna kantades av lite inspirerande träning följt av god italiensk mat. I soffan inga större förpliktelser än bokläsning, någon charmerande 90-tals film och flackande ögonlock under den varma filten.

Rekreation.

Det var en bra helg.

Nu är det måndag och jag panikläser peket till dagens JC eftersom min eminenta framförhållning återigen gjort sig påmind. Att ha en vecka på sig är dödsföraktande dåligt, tidspressen är min hjälpnödigaste vän.
Starten av veckan är laborativ, forskningsjobb, fram till onsdagen som då bjuder upp till dans på en av stadens hälsocentraler för att träna och lära oss mer om patientbemötande. Sedan tyckte Pysseliten i en utmaning att jag skulle berätta sju saker om mig själv och visst, det har jag inget emot.

- Folk runt omkring mig tycker alltid jag har många järn i elden och förvisso, det stämmer, men till naturen är jag egentligen ganska lat.

- Har på senare tid utvecklat ett sjukligt intresse för fotografering. Börja prata ISO och bildkomposition med mig och jag går upp i brygga.

- Anser ett av livets bästa kryddor är att uppleva andra platser, kulturer och seder.

- Har ett gediget intresse för flyg sedan barnsben men fick inte bli pilot pga en liten miss i testerna.

- Är extremt stresstålig. Stressade situationer gör mig oftast mer lugn och saklig.

- Löjligt förtjust i god mat, gott vin och välsmakande kaffe.

- Envis som synden.

Nu tillbaka till peket. Och kaffet.

Den mannen glömmer jag aldrig

Vi hade en fest i bastun häromdagen. Vi hängde på oss handdukar, som vi knöt runt magen i kraftiga knutar. Stora knutar att ankra fartyg med. Somliga hade en, andra hade två, men flera hade tre handdukar ovanför vartannat. Det blev många knutar. Sen lät vi bära in och bulla upp en bricka med korv, senap, pilsner, rödvin, potatis och falukorv.

Så blev det lite uppsluppen stämning. Somliga blev, som man säger, lite påstrukna. Vi bröt arm, bröt fot, bröt upp inälvorna, golvet, bänkarna och sen var det roliga slut. Så när som på när Jöns Persson kom in på slutet fullt påklädd. Vi till att garva, och han till att svettas. På huvudet hade han en trappersmössa.

Han hade galoscher också på händerna. Nej, det hade han inte. Om jag minns rätt, så hade han dem på fötterna. Ett par galoscher av Gislaveds fabrikat. (Vi måste gå mer in för den tekniska naturalismen). Han hade en guldring på sitt vänstra ringfinger. Ringmärkt. "Till Anna från Greta som minne av Lennart Nilsson" stod det i den. Var han månne fotograf och vad gjorde han i bastun? Det var ju han med trappersmössan.

Han hade med sig en hopfällbar anslagstavla som han ställde upp med hjälp av ett par medhavda stöd och en kraftig svordom. Tvåltvättande ful. Svordomen alltså. Utan att avvakta vår tillåtelse tog han så till orda och demonstrerade en fiskrik laxöringssjö i mellersta Kalmar.

Jag vill särskilt poängtera, att vi alltså var på väg därifrån. Han hade just kommit in på den saken, när vi avbröt honom och bad honom förklara närmare med att ha galoscher och trappersmössa. Med irriterade och knyckiga rörelser flyttade han sin trappersmössa runt om. Svansen vippade, och svetten lackade. Ett tag tyckte vi att den var som en vanlig kastrull, som man kokar spaghetti i. Så ställde han den där trappersmössan över elden. Inte gick det att koka spaghetti i den inte. Inte ens en ensam makaron.

Det bar sig inte bättre än att vi lärde oss en hel del i alla fall av den där mannen. Han stod fortfarande kvar där, knyckande och svettande, när vi släntrade uppför sluttningen på väg hem. Det blev ett kraftigt men litet irriterande spår efter honom, som mer och mer försjönk i glömska.

Den mannen glömmer jag aldrig, tror jag.

Eller om det var en kvinna.

"Thank God it's Friday!"

En förmiddag med sista tillfället KTC, idag subkutana (sc) och intramuskulära (im) injektioner. Vad som börjar verka vara ett standardiserat förfarande (sadistiskt förhållande?) ställde A upp som försökskanin och jag administrerade både subkutan injektion i magen och intramuskulär i låret. Det är faktiskt, helt ärligt, riktigt häftigt att köra ner en kanyl 4-5 centimeter in i lårmuskeln på någon för att ge läkemedel. A satte för övrigt också en subkutan i magen på mig. Det känns ingenting. Nästa vecka är det mer samtalsmetodik och 1-dags placering på hälsocentral. Sweet.

Eftermiddagen avrundades med lite labbande och sedan drog jag och A till stan för en härligt god kaffe på Costas. Eminent sällskap var förstås en kladdig chokladkaka och vispgrädde.

Nyligen har det inmundigats middag i form av citronskalsfylld fläskfilé med rostade grönsaker och vitvinsreducerad chilisky. Kvällen bjuder sedermera på lite cocktails och gott rött vin med godare sällskap och livets existentiella frågor.

Thank God it's Friday.

Öronbalsam 2008

Skölj mina öron, rensa ut damm och skräp, fyll dem med ljuvlighetens auditoriska sötaste honung.

Årets bästa album äntligen i mina händer. Det är jag, tända ljus och livets rytmer.

"Always comes a day

You seek the other side

A need to wash away

From things we try to hide

You sense the innocence beyond the pale

Like an endless sea crashing into me

Hear the voice of love

See the change we make test the proof of fate

Speak you heart of gold

Be every story told"

B.O.B

Idag var det återigen KTC, lära sig ta blodprov samt sätta PVK (Perifer VenKateter). Ganska intressant att först träna på attrapper med gummislangsvener fyllda med ganska genomskinlig röd saft. Förvisso är det ändå ett bra sätt att börja träna, inte med avseendet på hur det känns att sticka någon i armen men snarare på det tekniska handlaget man behöver. Fingrar ska flyttas lite, rör ska sättas in, nålsättningsteknik, stas ska stängas respektive öppnas und so weiter. I slutet tränade vi mer på våra kamrater och inte mig emot så kunde jag vara frivillig provdocka för ett antal. Dock känns mina armveck för tillfället lite mörbultade och belamrade med små röda, ärriga prickar. Att även utföra provtagningen gick galant.

Efter inmundigad lunch (räksallad med alldeles för spicy dressing) var det PVK-dags. Ska sägas, PVK är lite trixigare och kräver att man för nålen aningens längre in i blodkärlet. När jag hade testat (oräkneligt) antal gånger på en atrapp ställde så snällaste A upp, trots min eminenta nervositet, som försökskanin. Ett djupt andetag, mentalt mantra av "jag kan detta" på repeat och sen körde jag. Gick bra till en början, fick in nålen, såg blodet i PVK:n men råkade tyvärr punktera någon del av kärlet vid slutet av införandet. Mission aborted. Inte helt lyckat men den personliga vinsten att jag vågade är hälften vunnet. Nästa gång så. Jag älskar min utbildning.

Dagens soundtrack: Bon Jovi - Blood On Blood