Mixar blandband (sommarversionen) och reflekterar. Idag kom i brevlådan ett brev med det officiella beslutet om återupptagandet av studierna till hösten. Svart på vitt. Studier på halvtid. Forskningsjobbet på trekvartstid. Tidsmässigt övertid på 1.25 dock med förhoppningen om en liten lättare stundande tid än vad jag genomled under T6 och T7 med studier heltid och jobb halvtid. It was a hell to begin with. Hur jag tog mig genom den perioden undgår mig fortfarande. I ett summerat tillstånd kan vi säga det både knakade och brakade i de flesta fogar hos de flesta personer. Att springa med huvudet före i högsta fart möjligt utan vetskapen om att kunna bromsa i tid är ett state of mind tillskrivet surrealismen. Jag kunde nästan bromsa nästan i tid. En huvudvärk rikare men intakt skallben utan frakturer.
Det är alltför lätt känna avundsjuka till mina f.d studiekamrater som nu denna sommar sprider ut sig över landet och ska leka underläkare på akutmottagningar, avdelningar och i operationssalar. Och det gör jag. Känner avundsjuka. Jag vill också ha hunnit till deras ställe, men det går inte att bajsa och hålla åt på samma gång. Inte äta kakan och ha den kvar. Istället för kallsvettande bland ortopeder, anestesiologer, urologer und so weiter var jag månader långledig med barn och sedermera forskningsnörd på heltid. Jag försöker fördriva avundsjukans fulaste sidor med att motivera mig själv att de allra flesta av dem faktiskt inte är i närheten av att disputera eller ens bedriva forskning, men avundsjukan är efterhängsen då jag besitter ett sådant stort "tycka om" till klinikens smått fantastiska vardag. Små steg i taget är lätt att säga när jag helst av allt vill ta ett jättekliv och vara ikapp mina kamrater. Vojne vojne.
Det är alltför lätt känna avundsjuka till mina f.d studiekamrater som nu denna sommar sprider ut sig över landet och ska leka underläkare på akutmottagningar, avdelningar och i operationssalar. Och det gör jag. Känner avundsjuka. Jag vill också ha hunnit till deras ställe, men det går inte att bajsa och hålla åt på samma gång. Inte äta kakan och ha den kvar. Istället för kallsvettande bland ortopeder, anestesiologer, urologer und so weiter var jag månader långledig med barn och sedermera forskningsnörd på heltid. Jag försöker fördriva avundsjukans fulaste sidor med att motivera mig själv att de allra flesta av dem faktiskt inte är i närheten av att disputera eller ens bedriva forskning, men avundsjukan är efterhängsen då jag besitter ett sådant stort "tycka om" till klinikens smått fantastiska vardag. Små steg i taget är lätt att säga när jag helst av allt vill ta ett jättekliv och vara ikapp mina kamrater. Vojne vojne.
2 kommentarer:
På den mindre skalan väljer jag bort sommarjobb på div spännande kliniker mot nörderi med ynka (i jämförelse med jobb) stipendiepengar. Ännu aldrig varit ute i vården så magfjärilarna fladdrar på när jag tänker på hösten och min allra första klin-termin. Men som du själv skriver: potato-potato, det löser sig tillslut och så har man både disputation och läkleg i bagaget. Hejaheja!
Julia, det där påminner mig om gamla goda (snåla) tider; sommarstipendierna. Been there done that omvisägerså. I sommar ska jag istället dras med sju semesterveckor. Håhåjaja.
Klinterminer är långt mycket roligare än preklin, så mycket kan vi ju säga i alla fall.
Skicka en kommentar