Tillbringar förmiddagen med representanter från ett förbund som under mer än 30 sammanhängande år bidragit med ekonomiska medel till vår institution och vår forskning. Det är en miljö inramat av varma samtal och meningsfullt brobyggande, en behaglig kontrast till det ibland rejäla forskningslingo som oftast kastas mellan det interna kollegiet. Ett av de få tillfällen när någonting rätt abstrakt kokas ned till en fond och görs populärvetenskapligt greppbart för alla involverade, en process jag kommit att tycka väl om.
Jag och min kollega C får frågor om tillvaron som doktorander och tillvaron runt det hela i stort. Det blir till ett berikande tillfälle om både den positiva och ibland snåriga tillvaro som det innebär att genomgå en forskarutbildning, om hur utbildningen blir mer och mer reglerad på flera sätt vilket ofta "tvingar" doktorander till säkrare projekt utan den viktiga faktorn av ett kontinuerligt analysarbete och att hitta de rätta vägarna att gå när flera val uppbådar sig. Min handledare summerade det fantastiskt bra; "Att inte längre kunna skicka doktorander på blöt mark och få dem att hoppa mellan torra tuvor, dvs lite mer risktagande forskning, men istället ställa dem på säker torr mark kommer med tiden generera sämre forskare. De missar att lära sig den analytiska förmågan som är grunden för en forskare, utan istället lär de sig endast laborera. Som forskare är det bara en del av allt de behöver kunna". I det stora hela håller jag med, det går inte att sätta en tidsstämpel på hur länge det tar att göra en individ till en produktiv forskare.
Efter mitt suktande om förändring i sann Mansell/Aronofsky-anda sitter jag nu helt plötsligt här med ett nytt schema framför näsan. Ett saligt hopplock av klinisk farmakologi, geriatrik, onkologi, hematologi, urologi, anestesi, bild- och funktionsmedicin, internatet "svåra samtal" samt lite "spel" (GAMES aka djupdykning i global hälsa, social-, yrkes- och miljömedicin aka just shoot me) att sätta tänderna i när trädens gröna löv börjar gulna och höstvindarna gör sig smärtsamt påminda. Innan dess ska vi ha sommar. Ok?
Jag och min kollega C får frågor om tillvaron som doktorander och tillvaron runt det hela i stort. Det blir till ett berikande tillfälle om både den positiva och ibland snåriga tillvaro som det innebär att genomgå en forskarutbildning, om hur utbildningen blir mer och mer reglerad på flera sätt vilket ofta "tvingar" doktorander till säkrare projekt utan den viktiga faktorn av ett kontinuerligt analysarbete och att hitta de rätta vägarna att gå när flera val uppbådar sig. Min handledare summerade det fantastiskt bra; "Att inte längre kunna skicka doktorander på blöt mark och få dem att hoppa mellan torra tuvor, dvs lite mer risktagande forskning, men istället ställa dem på säker torr mark kommer med tiden generera sämre forskare. De missar att lära sig den analytiska förmågan som är grunden för en forskare, utan istället lär de sig endast laborera. Som forskare är det bara en del av allt de behöver kunna". I det stora hela håller jag med, det går inte att sätta en tidsstämpel på hur länge det tar att göra en individ till en produktiv forskare.
Efter mitt suktande om förändring i sann Mansell/Aronofsky-anda sitter jag nu helt plötsligt här med ett nytt schema framför näsan. Ett saligt hopplock av klinisk farmakologi, geriatrik, onkologi, hematologi, urologi, anestesi, bild- och funktionsmedicin, internatet "svåra samtal" samt lite "spel" (GAMES aka djupdykning i global hälsa, social-, yrkes- och miljömedicin aka just shoot me) att sätta tänderna i när trädens gröna löv börjar gulna och höstvindarna gör sig smärtsamt påminda. Innan dess ska vi ha sommar. Ok?
2 kommentarer:
OK! En lång, varm sommar - det skriver jag under på!
Och så skriver jag under på handledarens analys. Kravet på att publicera för att få fortsatt finansiering (och fyra pek till avhandlingen) gör ju att det är korta säkra projekt som lönar sig. Inte högriskgrejer som kan sluta både i papperskorgen och i nobelpris.
Mellanbarnet, fyra pek till avhandlingen är ingen verklighet för mig. Idag tittar jag på ett publicerat (mastodonten) och två manuskript. Den som lever lär se. Tillika behöver inte min handledare en massa publikationer för ny finansiering pga rykte, anseende, nära pension etc. Vi har också yngre seniora forskare med goda anslag på institutionen som roddar skeppet.
Skicka en kommentar