Är det så här det är?

Ett mellanting av svala och ljumma vindar fläktar över balkongen med en nygjord kaffe i handen och solen i ansiktet. Grabben och dottern hos kompisar, prinsen sover. Kollar lite inför hösten med både resan till San Diego och studier. Kontemplerar över det smått magiska faktum hur all ens forskning helt plötsligt, från en dag till en annan, har förvandlats till en verklighet med fem manuskript i avhandlingen (Mastodonten, Raw, LPS:en, CathK:n och in vivon); my gosh. Till detta minst ett, kanske två, publikationer utanför avhandlingsramen. Hur fan gick det här till? Är det detta varje doktorand får uppleva när säcken så smått ska börja knytas ihop? Flera år av arbete på arbete, timmar efter timmar, hårtest efter hårtest. Det hela börjar närma sig det där "sista året". Manusen ska kompletteras och sättas ihop, publiceras och ungefär vid den här tidpunkten nästa år lär det ska börja skrivas avhandling.
Som med allting här i livet går det alltid mycket fortare än man betänker sig. När jag började kändes det som en evighet bort att nå fram till vad som nu är påtagligt nära och verkligt. Vad vi än gör, vad vi än tar oss för, njut av tiden för den kommer icke åter. Tiden som doktorand är, utöver ångest och tidskrävande, en fantastisk tillvaro som berikar på fler sätt än vi föreställer oss. De människor vi träffar och knyter kontakter med, den kunskap vi arbetar fram som driver vetenskap framåt, de platser vi får uppleva; jag har fått en resväska värd långt mer än sin vikt, en privilegierad resväska långt fler människor borde få släpa omkring på åtminstone ett tag i sina liv. Tack för möjligheten, tack för chansen, och för att citera den fantastiska James Michael; Oh My God.

Och som sidfot, det finns en överhängande risk att man börjar uppskatta det gyllene guldet. Dumt drag, ljuvligt välsmakande.