Våg

Sitter böjd över sopptallriken vid lunchbordet. Grabben har ätit färdigt och trixar runt med en fotboll i hallen och köket. Dottern sitter ännu bredvid och äter med god aptit. I mitt knä sitter prinsen som inte alls var det minsta nöjd på golvet. Helt ur det blå föds där och då en dialog om framtiden:

Dottern: Jag ska bli som dig eller mamma när jag blir stor!
Jag: Hur menar du då?
Dottern: Ja alltså, jobba på sjukhus.
Grabben: Jag ska bli pilot!
Jag: Aha..!
Dottern: Men prinsen då, vad ska han jobba med?
Jag: Vet faktiskt inte...

Och just där och då sköljer hela den ovissa framtiden över mig som en skoningslös tsunami, tumlar mig runt i alla frågetecken. Vad kan han jobba med? Hur kommer det gå i skolan? Hur kommer han klara av det hårda tonårslivet med sociala spelregler in absurdum som barn och ungdomar utan svårigheter allt som oftast upplever det som en kombination av piss, pest och kolera? Kommer han att träffa någon och kunna bilda sig en egen familj och bygga ett eget socialt skyddsnät? Helt plötsligt i den mentala tsunamivågen vill jag att det för en gångs skull bara vore lite enklare än det är.