Pappan & Dottern

Lördagsmorgonen gryr, vid frukostbordet sitter jag med en kopp te och rostat franskbröd. Bredvid mig sitter dottern och äter flingor med ett flin. E och grabben är ute på egna äventyr, den här förmiddagen är vår ensamma stund. Ett tidsmoment av äventyr.
Hon springer iväg från köksbordet i ett huj, tar sin lilla påse med dansskorna och slänger på sig jackan med mössan på sned. I nästa sekund sliter hon febrilt i ytterdörrens handtag samtidigt som hennes gälla men allt annat än späda röst yttrar:

- Pappa! Pyttedans!!

Jag hinner inte med. Står fortfarande som ett fån med tandborsten i munnen och vitt skum droppandes ur mungipan. Tar mig till hallen och möter hennes blick. En oskuldsfull blick av glädje och förväntan man bara ser hos små barn. Tar på mig jackan och vidare mot dansskolan. På radion i bilen spelas "Öppnar Mitt Hjärta" med Tomas di Leva. Dagens soundtrack.
Under en stund blåser vi ballonger, leker spöken, mamma Mu sover, snurrar, skrattar och förstärker det osynliga band som är så starkt. Obrytbart. Hon tindrar av glädje när vi har dansskolan i ryggen och sätter oss ner på ett mysigt café. Chokladbollen hon mumsar på är till hälften över hennes kinder istället för i magen. Hon skrattar och hon ler. Jag tittar och smälter, om och om igen.
Tvättar bort hennes ansiktsmask av choklad och går in i en liten butik där vi minuter senare kommer ut med en ännu mindre liten påse innehållandes en ganska liten tröja. Hon skiner som en sol när hon leendes utbrister:

- Påse! Mina kläder! Ååååh!

Det är saker som alla föräldrar gör och upplever med sina barn varje dag men jag känner mig som den lyckligaste människan i världen. Mitt egna livs största glädje och mirakel finns hos mina barn. De gör mig hel. Varje dag.

Sonen säger

- Pappa, du är stark som en bäver.

- ...här, ta en morot. (lördagsgodis? I think not)

Upplösningen

Efter dryga tre timmar av skruvande, skalpkliande, svett, en droppe blod, några kabelmetrar med alldeles för många uttag och en gnutta panik blev upplösningen följande..

Saker någorlunda på plats

Det ska väl vara allt?

Dra mig baklänges på en vagn, succé!

Återstår är bara en uppsjö annat innan den är fullt funktionsduglig. Fast initialt ska sägas att hastigheten på den kan liknas vid hur fort en oljeindränkt ål glider en ur händerna. Varm som hin håles bostad blir den också så måste skruva in lite fler fläktar i alltihop. Alltså, nu tillbaka till arbetsbordet.

JORÅSÅATTEH

Byggardags.



Checklista
Mat i magen? Check.
Ett glas vin i magen? Check.
Alla prylar med? Check.
Tålamod och nerver? Någorlunda check.

Vi ses på andra sidan. Förhoppningsvis.

Dagens soundtrack: Aretha Franklin - Say A Little Prayer

*klick*

Merveilleux

Louis-Désiré Véron var en remarkabel människa. Han levde mellan 1798-1867 och synnerligen mångskiftande i sin person. Alla som åtminstone hört hans namn vet inte alltid att han också var läkare, måhända beroende av att han hellre sysslade med litteratur, politik, gastronomi, opera och balett. Vérons föräldrar ägde en liten bok- och pappershandel i Rue de Bac strax utanför Paris där han växte upp. Som 15-åring fascinerades han av operakonsten tillika litteratur, främst eftersom hans föräldrar hade samma intressen. Men även om fadern uppmuntrade Vérons litterära intresse så skrev han in honom i L'Ecole de médecine för att studera till läkare. Redan som student uppvisade han en förmåga att driva en vinstdrivande entreprenad genom att sälja skelett och skelettdelar till anatomiundervisningen. Han tjänade bra med pengar som gick åt lika fort vid spelborden.
Efter avslutade studier praktiserade han på flera sjukhus och alltid med stor framgång där intresset främst låg inom pediatriken. Han disputerade sedan år 1823 med en avhandling alldeles för fransk för att nämna här. Samtidigt som sitt arbete skrev han mycket artiklar, ofta finurliga sådana, och hans läsekrets var stor vilket också agerade som stöd när han startade sin privatmottagning, vilken också blev till ett lönsamt etablissemang. Några år senare hade Véron också lyckats bli operachef i Paris. Han utvecklade den konstnärliga nivån med orkester, kör och balettkår och hela tiden med nytänkande som bakgrund.
Senare bytte han operan mot tidningsvärlden som delägare, skribent och ansvarig utgivare med lika stor framgång och tillika en stol i Corps législatif (nuvarande deputeradekammaren). Utöver det kröntes han även titeln officer av Hederslegionen av självaste Napoleon III som han vid ett tillfälle hade över på middag. Idag bär två gator i Paris hans namn: Cité Véron, där nu L'Académie des Arts Choréographicues ligger och Rue Véron, inte långt från Sacre Coeur.

Men varför har jag valt att skriva en rätt högtravande text om en ganska koppärrig, skrofulös och tjockmagad herre som levde på 1800-talet? Det kan man fråga sig, och svaret är hans sätt att se på livet.

Hela hans liv har från början till slut den röda tråden att ingenting är omöjligt, det tar bara olika lång tid. Alla vi människor kan åstadkomma exakt det vi vill om vi bara ger oss hän det vi verkligen tycker om och vill. Men istället sitter vi där, hoppas och önskar om en bättre morgondag, utan att lyfta det minsta finger för att göra åtminstone en del av det till verklighet.
Bara för att man gör en sak betyder det inte att man samtidigt inte kan göra en annan. Låt din passion och livsglädje driva dig, men framför allt, var alltid stolt över det du åstadkommer och låt ingen säga något annat.

Solsidan

Knarkar Postens hemsida och leveransinformation.

Min nya dator är äntligen på väg.

Älska

E kommer hem med Dark Passion Raspberry.

Räddaren i yttersta nöd.